Barn och vuxna, hörni.
Trots att de båda delar grundförutsättningen att vara människa, ser de två världen på lite olika sätt. Jag minns att inte för mitt liv kunde begripa vissa saker som du vuxna gjorde (eller inte gjorde)!
Av alla arter på jorden tyckte mitt femåriga jag att de vuxna var de mest besynnerliga. Bland annat på grund av följande orsaker:
"Bara vila lite". En oerhört störande replik som föräldrar kläckte ur sig under min uppväxt (och än idag, har jag på känn) var att de bara ska vila sig lite. Och det där med "att vila" var en helt egen historia, för räckte det med treminuters vågrätt läge på soffan? Nepp! Det tog minst en halv dag för de vuxna att få upp stjärten ur soffan och jag fattade NOLL.
Inget intresse för leksaker. När min mamma en gång skulle ta sig ett avkopplande bad erbjöd sig min lillebror: "mamma! du kan få låna mina badleksaker". Och det här urgulliga exemplet får illustrera hur olika barn och vuxna tänker. Vad gör man i badkaret om inte leker med ankorna och båtarna!? Besynnerliga, dom där vuxna...
Prata, prata, prata. Man kanske skulle tro att de vuxna inte är intresserade av leksaker för att de har någon annan häftig syssla att göra. Men sidu NEPP igen. Det eeeenda dom gör dagarna lång är att prata, prata, prata. Femåriga Mindy tänkte: nu har dom väl pratat om allt som finns att prata om, men icke! För precis när en diskussion ebbar ut så börjar de prata om något annat. SUCK!
Drick upp ditt kaffe. Ofta var det kul att vara på besök hos andra men ibland var det bara enormt tråkigt, speciellt om man hade ett kul spel eller en ny leksak som väntade där hemma. När jag eller mina syskon framförde vår önskan om att bege oss hemåt svarade de vuxna ofta med "jag ska bara dricka upp mitt kaffe". Och då förväntar sig barn att den vuxne tar i muggen och *glugg glugg glugg*, för det är så man sveper mjölken vid maten. Nähä! Det tar minst sjutton små fjuttklunkar förrän muggen är tom. Förutsatt att de inte ber om påtår!
Kan du ens simma? Sol och semester och alla är och doppar sig i den svinkalla sjön. Förutom de vuxna. De sitter på stranden, heltorra och ordentligt påklädda, och vaktar alla barn. Och vill alltid åka hem lååångt innan man har simmat klart. "Kan du ens simma?" kanske är barns reaktion på de vuxnas osimning.
Idag förstår jag de vuxnas perspektiv på ett helt annat sätt. Men jag hoppas ändå att jag alltid kommer ta barnens perspektiv i beaktande och ha barnasinnet kvar. Badankor i badkaret — varför inte!
