Människor i blickfånget

Att gå i en stad som inte är ens hem, och att vara på en konferens med 640 andra, ger en mängder av möjligheter att iaktta människor.

Jag har, utöver forskning förstås, även haft människor i blickfånget på sistone.

Jag har iakttagit hur människor reagerar när de blir står framför sagda 640 människor. Jag har iakttagit hur människor reagerar när de helt tappar tråden och får en blackout.

Jag har intresserat iakttagit hur människor beter sig när de är passionerade över något, hur de beter sig när det snöslaskar, när de är irriterade.

Resultatet av mina iakttagelser är att människor beter sig mänskligt.

Flera av mina medmänniskor reagerar på liknande sätt som jag. Andra beter sig på ett för mig helt främmande sätt.

Men ändå på ett alltigenom mänskligt sätt.

Människor slutar aldrig att fascinera mig.

Mätt i själen

Två dop och hinkvis med kaffe senare ligger jag raklång på golvet och är mätt i själen.

Det är rikt, ändå, att ha ett liv fullt av festligheter, småttingar, liv och död och allt däremellan.

Ja, jag är lite slut i hjärnan efter många människomöten och många intryck att smälta men den känslan som dröjer kvar längst är ändå, alltid, tacksamheten.

En fin helg har det varit.

Vackraste dopklänningen från dagens dop av min brorsdotter Noomi Iris Noelle.

Så onödigt

Jag är ju lite av en självutnämnd livsstilsfilosof.

Av exakt den anledningen delger jag nedan en av mina livsvisdomar:

Om vi bara visste hur lite folk egentligen tänker på och bryr sig om oss skulle vi leva våra liv på helt annorlunda sätt.

Det låter kanske pessimistiskt, ohumant men fundera själv: hur mycket tid ägnar du dig åt att tänka på andra människor? Deras livsval, misstag, felsägningar, pinsamheter?

Jag är den första att erkänna att jag egentligen ägnar ingen tid alls åt ovanstående.

Däremot ägnar jag störande mycket tid åt att fundera på hur mycket andra människor tänker på mig.

Så onödigt egentligen.

Det ska jag sluta med. Typ helst genast.

”I don’t care” - Oliver the Neva

Jag och julen

Jag har ett inte helt oproblematiskt förhållande till julen.

Inte till julen i sig eller julens budskap eller något sådant utan snarare de traditioner och förväntningar som omger julen. Firandet, basically.

För å ena sidan är det oerhört trevligt.

Det är underbart att träffa de människor som jag dessvärre ser alldeles för sällan. Det är värdefullt att sitta i kyrkbänken på julafton och sjunga Stilla natt eller vilken psalm som råkar vara sjungas; att få känna sig delaktig i ett större sammanhang. Det värdesätter jag enormt.

Det är rikt att få ha långa lediga dagar med glögg, släkt och konfekt.

Från mina föräldrars hem. Foto: Ebba Åström 2017

Å andra sidan är julen för mig en dränerande tid.

Hur mycket jag än uppskattar att träffa människor long time no see har jag en orkesgräns som kommer emot mycket tidigare än jag själv skulle vilja.

Med pur viljestyrka kanske jag orkar igenom två tre dagar av intensivt program, men vad är kvar av mig efter dessa intensiva dagar? En urlakad Mindy som helst vill ligga i ett stimulifritt rum och djupandas tills jag har återfått livsgnistan.

Det låter hemskt när jag skriver så här. Som att jag på något sätt ogillar människor, att jag endast uthärdar dem.

Det kanske låter så men det är helt fel.

Jag ser det som ett av de största felsluten när det kommer till introversion: att introverta ogillar människor. Det stämmer inte alls. I alla fall inte för mig.

Från Torpet. Foto: Ebba Åström 2017

Det är bara att jag och andra introverta med mig suger i oss mänger av information som vi måste processa.

Ni vet som när en dator har en mängd filer som den ska flytta över till en hårdskiva — den går igenom varje fil för att se att den är intakt, inte innehåller virus och att det inte redan finns dubbletter av filen.

Det är plågsamt långsamma processer och ibland blir det för många filer samtidigt och då uppstår något slags syntax error (förlåt alla IT-bevandrade läsare för eventuella felslut i metaforväg).

Därför blir julen, som är en lång sammanhållen tidsperiod med mycket program, många människomöten och många nya impulser, tyvärr ofta rätt dränerande.

Jag och julen har således ett inte helt oproblematiskt förhållande.

Men vi jobbar på det.

Med min söta “fadderkatt” Misty som ägs av min storebror Max och hans fru Linn. Foto: Ebba Åström 2017

Hur förhåller du dig till julen?

Lever du upp under julhelgen?

har du också ett lite problematiskt förhållande till Julen?

Alla människor

Det här mörkret skyfflar in människorna till sina hus och hem där de sitter bakom lyckta dörrar i väntan på ljusare tider.

Jag är i alla fall skyldig till detta beteende.

Det är nästan obehagligt att röra sig utomhus såvida man inte befinner sig i kärncentrum — man ser ju inga människor! Vasa har blivit en spökstad med dåligt belysning, halkvarning på gatorna och inget ljus den här tiden på året.

Till och med på jobbet tycker jag att de flesta bara sitter på sitt rum eller inte ens är på plats. Jag blev alldeles häpen igår när vi hade korridorkaffe med kanelbullar och plötsligt var kafferummet proppfullt av människor. Vi skrattade, sjöng julsånger och hade allmänt mysigt. Men varifrån kom alla människorna ifrån alldeles plötsligt?

Och mina grannar! Jag har inte sett en endaste granne på flera dagar! Då bor jag ändå i ett radhus omgiven av massvis med folk inom en radie på bara hundra meter!

Varför denna klagovisa? Åtminstone inte för att klaga, nej inte alls därför.

Bara för att konstatera att världen utan människor vore en oerhört fattig, obehaglig och ödslig plats. Ibland vill jag inte se en enda själ, ibland står jag inte ut med människor men nu när frånvaron av människor i mitt liv inte är självvalt får jag konstatera:

Jag tycker om er, alla människor.

En härligt knasig bild på en härlig drös människor i mitt liv. På vår dag för några år sedan. Ack vad glad jag blir av den här bilden!

Den mänskliga faktorn

Det finns gånger då ens tillkortakommanden blir smärtsamt uppenbara.

För det mesta känns det som att det går att dölja skavanker, korrigera brister och försköna verkligheten så pass mycket att våra medmänniskor, men kanske allra mest vi själva, kan leva med dem.

Men ibland är alla försök att ställa till världen till rätta lönlösa. Istället är det bara att inse sin egen bristfällighet och acceptera det som en del av den mänskliga faktorn.

Det är vanligtvis den faktorn som jag uppskattar att se mest hos andra människor.

Inte för att jag gottar mig i andra människors skavanker, utan för att jag älskar att se att människor vara mänskliga. Människor som aldrig går in i glasdörrar, glömmer bort att betala en räkning eller struntar i att bädda sängen skrämmer mig.

Jag älskar den mänskliga faktorn. Hos andra.

Men jag föraktar den i mig själv. Jag kräver mer av mig själv än jag kräver av andra då det kommer till hur mycket rum, hur mycket synlighet den mänskliga faktorn får ha i mig.

Och idag.

Idag hann den mänskliga faktorn upp mig. Och det är väl helt okej, sist och slutligen. Jag är människa. Samtidigt bara människa, samtidigt allt vad det innebär att vara människa.

Också den mänskliga faktorn.

Läst på sistone: den ångestfyllda människan

Min tröga semesterläsning till trots har jag ändå läst tre böcker på sistone som, mer eller mindre frivilligt och medvetet, har tagit upp människan och hennes ångest.

Av de tre nedan lästa böckerna är hela två av personer som jag räknar som mina favoritförfattare, så fortsätt att läsa för finfina boktips!

Linda Olsson (2019) Hamilton Beach

Låt mig presentera en av mina favoritförfattare, Linda Olsson.

Ända sedan jag läste hennes bok Nu vill jag sjunga dig milda sånger från 2003 har jag varit förälskad i Olssons stilistiskt sköra sätt att skriva. Hon behandlar människans smärta och lidande så, så finkänsligt och människans själ så ömt.

Precis som i tidigare nämnda bok handlar också Hamilton Beach om brustna människor med ett förflutet som läsaren väldigt gärna vill veta mer om. Huvudpersonen Helga är en karaktär som väcker min nyfikenhet; hon kommer påtagligt nära mig under läsningens gång.

Olsson har ett sätt att skildra människor som gör dem samtidigt sårbara, äkta och trovärdiga. Och som jag redan nämnde bemästrar hon ett språk som skulle få mig att sucka högt av beundran —om hon så bara hade gett en ingående beskrivning av en kökssoffa.

Så skicklig är Linda Olsson. Läs den här!

Per Nilsson (2006) Svenne

En lite äldre bok bland de två andra som är från 2019, vackert så!

I Per Nilssons bok som kom ut i år Vill, vill inte (2019) nämns den här boken i förbigående. Sättet den beskrivs på i Vill, vill inte gjorde mig omedelbart nyfiken.

Boken handlar om Sverige i modern tid där ett alldeles nytt politiskt parti grundas, blossar upp och faller under en kort men intensiv tid. Från sida ett får vi höra historien berättas av Fredrik Svensson, eller Svenne som han kallas.

I början får jag som läsare inte veta så mycket mer än att Svenne nu är den mest efterlysta mannen i Sverige, och det med sina ynka 18 år. Vilken ångest! Vad han har gjort och vad som verkligen har hänt måste jag förstås läsa hela boken för att få reda på.

Det här är en bok som jag gärna hade kallat dystopisk, av den enkla anledningen att det hade varit lättare att smälta innehållet då.

Dessvärre känns den inte alls dystopisk alls till sitt innehåll, snarare rätt så träffsäker. Skrämmande. Bra.

Fredrik Backman (2019) Folk med ångest

Är det så bra så att jag gråter?

Jo, det är det.

Som alltid när det kommer till Backman verkar boken handla om en sak, när den egentligen handlar om något helt annat och mycket mer existentiellt.

Boken "handlar" om ett gisslandrama på en lägenhetsvisning. Tillsätt ett dussin excentriska och sinsemellan olika människor, ett kaninhuvud, lite limefrukt och en nypa nyårsstämning så har du bokens ramar. Egentligen handlar det, som titeln emellertid avslöjar, om söndriga människor med ångest som bara vill skapa en dräglig tillvaro åt sig.

Sällan har en skönlitterär roman som får mig att skratta rakt ut i tomma intet samtidigt triggat till filosofiska diskussioner om människans varande.

Låter det torrt och tråkigt? Då ger jag fel bild, det är lättläst, flytande och alldeles underbart.

Läs, läs!

Med andra

Igår var mitt kök fullt av människor som jag älskar att dela livet med.

Köket fullkomligen svämmade över av goda rätter och högljudda skratt. Hur ofta skrattar vi så mycket i vuxen ålder så att ögonen rinner och magmusklerna ömmar?

Alldeles för sällan.

Mycket finns skrivet och forskat om kökets betydelse och den gemensamma måltiden. En av byggstenarna i en av världens största religioner bygger just på den, den delade måltiden. Och mat är väl en av de mest uppenbara grundvalarna i det kulturella arvet.

Mat blir alltid godast när den lagas tillsammans.

Livet är alltid bäst när det delas med andra.

Ett helt annat kök från en helt annan tidpunkt, men också då med ett gäng fina människor som jag älskar att dela livet med. Vissa på bild, många utanför. ♥

Med de bästa av team

Människan är en slittålig varelse.

Det har jag sett i andra så många gånger. I mig själv också, ibland. Människan uthärdar mycket. Mycket mer än vad som alla gånger är nödvändigt. Jag har så många exempel på att människan är stark, att ensam är stark.

Men människan är ett flockdjur, ändå, i grund och botten. Och det medger till och med jag som gillar att umgås med mig själv, och behöver mycket tid för att få göra det. Men när det krisar, när det stormar och när yttre påtryckningar blir för mycket söker sig människan till flocken. Till andra människor. Oavsett hur introvert man är.

Och just därför är det så viktigt att ha en flock att söka sig till. En flock bestående av pålitliga och trofasta människor. Människor som backar upp, stöttar och står på samma sida när det stormar.

För fastän människan är slittålig och stark är hon totalt utelämnad utan ett team.

Och därför är jag tacksam för att jag är omringad av sådana här människor — både privat och professionellt. Vad ensamt det skulle vara utan de många positiva och stöttande människorna i mitt liv.

Ett av mina många team. Ett av mina många bra team.

Har du någon att vända dig till när det viner i knutarna eller stormar riktigt ordentligt?
Det är min innerliga önskan att just du har det.

Röster i mitt huvud

Jag hör röster i mitt huvud.

Inte alltid men mer ofta än sällan.

Mitt första minne av att höra röster är från när jag skrev ett prov i matematik i fyran. “Håsa int” (skynda inte) sa den ena rösten. “Minns nu vart du skulle sätta decimaltecknet” sa den andra. Det var min pappa och min storebror. Vi hade tränat och räknat hela veckan, och nu var deras närvaro nästan påtaglig när jag skrev det där provet.

Andra gånger — speciellt sådana gånger när jag för mitt liv inte kan förstå hur en annan människa tänker — hör jag de ord som min farmor ofta säger: “Leva, låta leva”. Och genast mattas min ilska av. För det är avväpnande ord, det där.

Och senast igår hörde jag min favoritröst.

Jag hade en mental breakdown och var förbajskad på mitt känsliga hjärta och på egoistiska personligheter och tillståndet i hela frikkin världen då jag hörde rösten: “Nu Mindy ska du äta ett kvällsmål, ta en varm dusch och sedan gå och lägga dig”. Och tro mina ord. Jag var bara genomtrött. Nu efter en lång natt minns jag knappt orsakerna till gårdagens meltdown.

Foto: Ebba Åström (kolla in hennes inspirerande flöde: blomsterbvcken)

Människorna vi omger oss av, instagramkonton vi följer, böckerna vi läser och poddarna vi lyssnar på blir rösterna i vårt huvud. Vet vi ens om hur mycket de här rösterna influerar oss?

Rösterna i vårt huvud kan bygga upp och vårda. Förhoppningsvis gör de det.

Men jag har också lyssnat till röster som har skadat, rivit ner och sårat djupt. Alldeles för många hör röster som skadar, river ner och sårar djupt. Och alldeles för många umgås alldeles för mycket med just de här destruktiva rösterna.

Därför är jag tacksam för att rösterna i mitt huvud är milda och omsorgsfulla.

Och om jag är någons röst i någons huvud hoppas jag innerligt att jag endast är mild och omsorgsfull. Att jag endast bygger upp och vill väl.