Människor i blickfånget

Att gå i en stad som inte är ens hem, och att vara på en konferens med 640 andra, ger en mängder av möjligheter att iaktta människor.

Jag har, utöver forskning förstås, även haft människor i blickfånget på sistone.

Jag har iakttagit hur människor reagerar när de blir står framför sagda 640 människor. Jag har iakttagit hur människor reagerar när de helt tappar tråden och får en blackout.

Jag har intresserat iakttagit hur människor beter sig när de är passionerade över något, hur de beter sig när det snöslaskar, när de är irriterade.

Resultatet av mina iakttagelser är att människor beter sig mänskligt.

Flera av mina medmänniskor reagerar på liknande sätt som jag. Andra beter sig på ett för mig helt främmande sätt.

Men ändå på ett alltigenom mänskligt sätt.

Människor slutar aldrig att fascinera mig.

Du ska inte tro att du är något

Att vara cyklist i en stad som Vasa ödmjukar en.

Stundvis kanske så pass mycket, att det är på sin plats med förledet för-.

Att gå från att vara cyklist i “storstaden” Åbo till den mindre staden Vasa var en smärre chock.

I Åbo kryllar det av cyklister, poliserna ger böter om man cyklar på trottoaren (ifall ingen cykelbana finns) och när kvällarna blir mörka har polisen cykellampsrazzior vid livliga övergångsställen — med stor risk för böter ifall man inte har lampa både framåt och bakåt. Hjälm bär allihopa. Massvis med reflexer. Bilarna respekterar ens närvaro på bilvägarna. Fotgängarna ger utskällningar om man cyklar på trottoarerna.

I Vasa känns det som att djungelns lag råder i cykelväg. Det finns en handfull utstakade cykelbanor, men de som finns är sällan respekterade av fotgängare. Det finns ännu fler trottoarer som helt och hållet är fotgängarnas som cyklister i sin tur sällan respekterar.

Flytten, ur ett cyklistperspektiv, gjorde mig alltså omtumlad.

I en stund av hetsigt uppror planerade jag att skriva en insändare till lokaltidningen med rubriken “Var vill ni ha oss cyklister!?”. Stadsplanerarna, vägverket, poliserna, medtrafikanterna ja alla skulle få sig en känga!

… sen kom jag på att jag är konflikträdd och endast passivt aggressiv och aldrig skulle göra något sådant.

Van som jag är vid att respektera fotgängarnas monopol på trottoarerna, cyklar jag oftast på bilvägen ifall cyklelbana inte finns. Och mina medtrafikerande bilister förstår ingenting. Ibland när jag kommer från höger kör de på, men ibland har bilar stannat åt mig när jag har kommit från vänster ..?

Likvärdig med bilisterna är jag sällan. Du ska inte tro att du är något…

Bara för någon vecka sedan hörde jag om en hit-and-run-bilolycka mellan en bil och en ung cyklist.

Senast den här veckan såg jag själv ambulanser, poliser, en bil tvärstannad precis vid ett övergångsställe och en cykel med förvriden cykelram lite vid sidan om.

Jantelagen är aldrig så manifesterad som i cyklistkulturen i Vasa.

Tur att det finns undantag.
Tur att det finns hjälm.

Iakttagelser

Dagen idag har smakat jordgubbar, doftat vindtorkad tvätt och hetat semester.

Mannen är tillbaka på jobb efter några semesterveckor och jag börjar förbereda mig mentalt för att återgå till arbetet.

Höst ligger i luften (får man säga så?). I alla fall om man får tro den bitande vinden. Ändå känns det märkligt att yttra ordet höst när det för bara två dagar sedan var värmerekord i detta land.

Oavsett. Jag är redo för dig, höst.

Kom på ba.

Två övriga iakttagelser under sommaren: jag har börjat använda klänning (den här en av mina favoriter från Samsøe & Samsøe) och mina ögonbryn har gått från att vara rätt mörka till superljusa!

Inte bara en sport

En av sommarens höjdpunkter är här: Kokkola Cup.

Dagarna vid sidan om fotbollsplanen förlöper snabbt när den ena matchen avlöser den andra. Alltid finns det någon att heja på, alltid någon att hälsa på.

Jag har givetvis inte spelat själv, men däremot iakttagit med stor glädje.

Och det här har jag sett:

• Jag har sett föräldrar heja med själ och hjärta trots att de visste att en vinst i princip är en omöjlighet.

• Jag har sett en domare lägga en tröstande, uppmuntrande hand på en modfälld målvakt som släppte in sitt en:te mål. De hade inget gemensamt språk för att kommunicera, men gesterna och minspelet sade allt.

• Jag har sett en pojke, nätt och jämnt högre än en skumsläckare, få ett hundratal människor att skratta och heja när han skickligt förde bollen förbi den ena motståndaren efter den andra.

• Jag har sett unga fotbollsspelare heja ivrigt, trösta empatiskt och glädjas över att lyckas tillsammans.

• Jag har sett hur sporten har enat människor av olika nationalitet, språk, religion, samhällsklass och socioekonomisk bakgrund. Jag har också sett hur sporten har suddat ut de här skillnaderna, gjort dem betydelselösa.

• Jag har sett så mycket kärlek, så mycket omsorg från stora och små under de här två dagarna.

De som säger att fotboll bara är en sport har uppenbarligen inte sett vad jag såg idag.

För det är så mycket mer.

Så mycket mer än en sport.

Dagen idag

Dagen idag heter fredag, ser ut som vintersol och doftar lågstadierast.

Jag idag bär min merinoulltröja för n:te dagen i rad och dricker kaffe med grädde fastän jag ogillar det. Note to self: måste köpa mjölk. Note to self 2: dags att tvätta min merinoulltröja.

Högtalaren idag ekar Cody Fry, senare Tongåvan och stundvis alldeles tyst när nätet krånglar. Då hörs bara mitt morr.

Dagen idag kallas städdag, är biblioteksbesöksdag och andas nervositet.

Dagen idag är fredag och leder till veckoslut.

Må det bli ett fint sådant för dig.