Det som hade kunnat vara

Idag skulle jag egentligen ha varit på väg ner till Helsingfors för att möta upp med min vän D från USA.

Hela hösten och vintern har jag förväntansfullt sett fram emot de här dagarna i april då jag skulle ha fått visa mitt lands huvudstad, min hemstads natursköna områden och de lokala skolorna.

Mest av allt ändå: att få prata litteratur, musik, liv och dela perspektiv med min vän.

Nu blev det ju emellertid inte så och det är klart att besvikelsen är stor.

Vi fick inte Helsingforshäng, inte besök till naturskyddsområdet eller långa diskussioner inpå småtimmarna.

Däremot fick vi gemensamma spellistor på Spotify, regelbunden kontakt via internet och ett ständigt flöde av uppmuntrande.

Det är alltid något.

Detta virus blev större än någon hade kunnat räkna ut och det har förändrat planer och liv för så många människor. Som tur är vet vi att också detta kommer att få ett slut.

Och jag vet dessutom att den inställda resan inte betyder aldrig, nej det betyder bara senare.

Och det är underbart att ha något att se fram emot.

Bild från underbara Boston som jag ständigt märker att jag längtar tillbaka till.

Frihetskänslan

Igår när jag flög ner för de snöbetäckta backarna på min (systers) snowboard tänkte jag: “Det här är den ultimata frihetskänslan”

Det var underbart. Farten, vinden, tyngden under mig och vissheten om att jag hela tiden bör vara på min vakt och skärpt i kropp och sinne för att inte falla var ljuvlig.

Idag tog vi oss en annan gren: längdskidåkningen. En gren som jag aldrig riktigt har utövat, aldrig någonsin har gillat.

Inte bara ogillat, jag har stolt hållit fram mig själv som en person som helt Enkelt. Inte. Skidar. Därmed jämnt.

När jag träffade Samuel som är en duktig skidåkare började jag långsamt bevekas. Jag tog mig ut på en skidtur någon enstaka gång. Jag började intressera mig för världscupen på skidor och satt ivrigt framför TV:n och skidade i takt med stjärnskottet Niskanen som vann guld i OS 2018.

Men den själva skidåkningen har inte varit en fröjd för mig.

Tills idag.

Blixtföre, strålande solsken och alldeles ljuvligt.

Jag tror att jag vill ändra mitt påstående om den ultimata frihetskänslan till: “Att inte vara bunden av invanda föreställningar om en själv utan snarare utmana dem och se vad det kan leda till — det är den ultimata frihetskänslan”

Är jag en hängiven skidåkare nu? Nej, inte ännu.

Men jag kan bli det. Om jag vill.

Våra bubblor

Jag är uppvuxen på landet i Österbotten.

Utan att medvetet vilja förstärka några stereotypier om österbottningar kan jag med handen på hjärtat erkänna att jag levde mina 18 första år i en oerhört trygg och familjär bubbla.

Bubblan sprack, det brukar den oftast göra förr eller senare, och jag insåg att det sätt som jag upplevt världen och levt i världen inte alls är på samma sätt som resten av världen.

Det var en sund och viktig insikt som jag först tog emot med chock och fasa.

Numera välkomnar jag tillfällen att få mina växande bubblor spräckta för det ger perspektiv och tvingar mig att ständigt ifrågasätta mina.

I dessa virustider märker jag också av bubblor.

Och jag blev särskilt medveten om dem när vi anlände till Lappland efter flera dagar fyllda med liv och flöden bestående av gapande tomma butikshyllor, en krypande oro i människor och en rådvillhet i oss själva.

Här i Lappland märker jag inte alls av detta.

Här lunkar livet på i vanlig takt. Visst finns det fler handspritsflaskor utspridda här och var, men hade jag inte vetat om vad som är på gång i världen så hade Lappland definitivt inte avslöjat det för mig.

Är det bra eller dåligt?

Jag vet faktiskt inte, men det är i alla fall hoppfullt på något vis.

Det vittnar om att det finns ett liv både före, under och efter Coronaviruset.

Hemma helst

Fem dagar, fyra nätter och 650 människor senare är det en mycket nöjd och en mycket trött Mindy som kommer hem.

Att något kan vara så givande och så dränerande samtidigt.

En fin konferens fick jag men nu är jag nog redo för högst vanlig vardag hemhemma.

Borta ibland men hemma helst.

Människor i blickfånget

Att gå i en stad som inte är ens hem, och att vara på en konferens med 640 andra, ger en mängder av möjligheter att iaktta människor.

Jag har, utöver forskning förstås, även haft människor i blickfånget på sistone.

Jag har iakttagit hur människor reagerar när de blir står framför sagda 640 människor. Jag har iakttagit hur människor reagerar när de helt tappar tråden och får en blackout.

Jag har intresserat iakttagit hur människor beter sig när de är passionerade över något, hur de beter sig när det snöslaskar, när de är irriterade.

Resultatet av mina iakttagelser är att människor beter sig mänskligt.

Flera av mina medmänniskor reagerar på liknande sätt som jag. Andra beter sig på ett för mig helt främmande sätt.

Men ändå på ett alltigenom mänskligt sätt.

Människor slutar aldrig att fascinera mig.

Värst innan

Jag är på väg söderut på arbetsresa.

Jag ska delta i en konferens av stor magnitud som jag under hela min tid vid Åbo Akademi har fått höra att alla doktorander i pedagogiska vetenskaper bara måste ta del av.

I år då den den ordnas i Åbo tänkte jag slå till: kort restid och kanske inte en så utdragen arbetsresa överlag tänkte jag. Naivt.

Fem långa dagar och fyra hela nätter blir det likafullt.

Jag erkänner att det inte är utan tyngd i stegen som jag kramar min Samuel hejdå och stänger dörren om det hem som jag har kommit att älska.

Det är alltid kul väl på plats men det är alltid värst innan jag reser iväg. Nedräkningen av timmar, vetskapen om att avskedet stadigt närmar sig.

Missförstå mig inte: jag är förväntansfull, det är jag. Det är alltid givande och intressant med konferens och forskarmöten. Det är bara innan resan som det känns som att jag hellre fejkar en influensa och struntar i min doktorandkarriär.

Nu är jag emellertid på väg. Det känns redan lättare.

Lätt är det däremot aldrig.

Glad idag

Är den här tjejen som har båtat över till grannlandet och besökt både bokhandeln och biblioteket.

Att vara i Sverige är som att vara i ett slags parallellt universum, ett låtsasland. Överallt ser jag skyltar och reklam som jag inte bara förstår sådär rent språkligt utan jag förstår bakomliggande antydningar och skämt.

Finskan hörs förvisso ibland, men det är sällan. I biblioteket dominerar de svenska böckerna hyllorna. Finska böcker upptar endast i en bråkdel av ytorna och är skyltade med ”Minoritetsspråk: finska romaner”.

Galet hur olika världen kan se ut endast 5 timmar västerut.

Jag älskar det här landet. Älskar att träffa saknade, älskade människor.

Älskar böcker, älskar språket.

Glad idag är jag.

Oerhört kär i biblioteket.

Samtidigt, en annan del av världen

I ett förflutet låg jag vid en pool, hällde i mig Fanta Lemon och läste skönlitteratur dagarna lång.

Nu möter mig en annan vardagsverklighet och jag erkänner att jag har acklimatiseringssvårigheter.

Men vad vore guldkanterna om inte själva porträttet som ramas in är en vardagsvanligverklighet. Och jag kan alltid trösta mig med fina minnen och många bilder.

Såhär kan det nämligen se ut samtidigt i en helt annan del av världen.

Málaga mötte topplaget Cádiz. Oerhört mäktig stämning och spännande match!

Vår balkongutsikt.

Morgonlänk längs stranden.

Poolhäng och busking för första gången ever.

Värt det

Det är många år sedan jag har bott tillsammans med min familj under en så lång tid som under den här veckolånga resan.

Att växa upp med fyra syskon har varit underbart och vi har bråkat väldigt, väldigt sällan när vi bodde på samma plats. Att nu ha fyra syskon i (i stora drag) samma ålder som man kan dela erfarenheter och upplevelser med är så rikt.

Men att gå från ett tvåpersoners till ett åttapersoners hushåll har ändå inte varit helt friktionsfritt.

Det har varit att ge och ta.

Ibland har någon av oss stretchat beundransvärt mycket, andra gånger har alla hängt med på just ens egen idé fastän de inte har varit mest taggade på just det.

Det har inte alls varit enkelt eller bekvämt alla gånger. Men det har alla gånger varit värt det.

Självklar plats under solen

Det känns overkligt att den här delen av världen samexisterar med vårt höstrusk i Norden.

Flera gånger har jag fått nypa mig i armen för att verkligen kunna tro att de majestätiska bergen, det enorma havet och den fläktande (aldrig kalla!) vinden i Málaga är precis lika verklig som ruskaträden, frotsmorgnarna och regnskurarna därhemma.

Det känns som ett parallellt universum, eller en alternativ sanning, men jag vet förstås att det är lika mycket sanning som den självklara hösten i Finland.

Vad gör vi här, då? Klättrar i träd, hänger vid poolen, löper i backarna (okej bara en gång men ändå) äter gelato och dricker litervis med Fanta Lemon. Njuter.

Det är kanske inte en plats vi skulle ha besökt ifall inte vår mormor råkade bo just här. Men jag är glad att få vara här. På en plats så självklart under solen.