Bästa jobbet

Om jag kunde åka tillbaka i tiden och berätta åt trettonåriga Mindy att jag en dag kommer att hålla på med forskning hade jag nog fnyst högt och hånskrattat mig själv rakt i ansiktet.

Denna reaktion skulle sannolikt mest bero på att min syn på vad forskning är och vad forskare gör länge har varit begränsat till vita labbrockar och pipetter med mysko-färgad vätska i. Just sådan typ av forskning varken vill eller kan jag inte över huvud taget befatta mig med.

Men likväl håller jag på med forskning och det är oerhört kul. Framför allt är det kul hur livet händer en, och man plötsligt kan hitta sig själv i oväntade situationer och på otippade arbetsplatser.

Fast egentligen är det inte så konstigt att jag hamnade här – mitt i doktorandstudier med slutseminarium och disputation i sikte – för jag har alltid älskat att studera och jag har alltid varit vetgirig av mig, och det är kanske två av de viktigaste egenskaperna man behöver ha för att orka hålla på med det jag gör.

Men jag har märkt att det uppstår många frågetecken kring mitt jobb så därför vill jag ägna ett inlägg åt att berätta lite mer om vad jag gör! Så här, varsågoda:

En vanlig dag i doktorandlivet

Som doktorand har jag helhetsarbetstid, vilket gör att jag under ett kalenderår ska ha X-antal jobbtimmar på nacken. Eftersom doktorandlivet präglas av perioder av mer och mindre intensiva säsonger, så det är ett minst sagt flexibelt jobb – vilket är en av de största orsakerna till att jag älskar det!

Mitt huvudsakliga jobb är alltså att skriva en doktorsavhandling.

En doktorsavhandling kan se ut på två olika sätt:

Den kan vara en monografi
Alltså en “vanlig” bok som läses från början till slut och publiceras vid ett och samma tillfälle.

Eller en sammanläggningsavhandling
Alltså en bok bestående av tre eller fler separata artiklar vilka har blivit publicerade i vetenskapliga tidskrifter samt en “kappa”, vilket är inramande kapitel för alla artiklarna och består av alla delar som hör till ett vetenskapligt verk (såsom inledning, metodkapitel, diskussion o.s.v)

Jag skriver en sammanläggningsavhandling bestående av tre artiklar. Två av dessa har redan blivit publicerade och den sista är så gott som redo för att skickas in till en tidskrift. Det betyder att jag i nuläget funderar på kappan och börjar läsa in mig på vilken litteratur jag behöver till den.

Fördelen med att skriva en sammanläggningsavhandling är att jag har kunnat bryta ner “projekt doktorsavhandling” i tre, väldigt konkreta delmål. Nackdelen är att jag nu ska försöka knyta ihop mina tre artiklar till en vettig helhet, så det hela känns ibland lite bakvänt (men det ska gå!)

Det jag konkret gör om dagarna är att jag läser andra forskares texter i form av artiklar, bokkapitel, avhandlingar och skriver fram egen forskning.

Sammanfattningsvis är läsa, skriva, tänka tre centrala verb som jag ägnar mig åt. Det bästa som finns, helt enkelt.

Det jag älskar med doktorandlivet är som sagt flexibiliteten och friheten (under ansvar, förstås). Men jag älskar också den intellektuella stimulans det ger att tvingas tänka nytt och ifrågasätta. Det är en ynnest att få läsa och ge respons på andras texter, bearbeta och förfina formuleringar och helt enkelt ha texter som primärt hantverk.

Jag uppskattar också möjligheten att kunna jobba på distans och på annan ort. Genom jobbet har jag fått möjlighet att resa och upptäcka nya orter. I januari ska hela familjen och jag bo i Umeå ett halvt år eftersom jag gör en dubbel examen (alltså skriver en avhandling men får examen från två universitet).

Regelbundet deltar jag i olika vetenskapliga konferenser där man träffar forskare inom samma fält och lyssnar på presentationer om andras forskning, sitter på föreläsningar av kända namn från fältet och deltar i workshoppar för doktorander (läsa och ge respons på varandras texter).

Forskarstudier kräver INTE att man ska vara riktigt intelligent eller en toppstudent.

Jag har märkt att de viktigaste egenskaperna är en målmedvetenhet och en kämparanda – att skriva en avhandling kräver att man måste orka sitta med samma text och samma projekt under flera år och att man måste uthärda mycket motstånd både utifrån (i form av kritik på ens text) och inifrån (i form av motivationsbrist, självtvivel, imposter syndrome och självdisciplin).

Så om du funderar på att skriva en doktorsavhandling – just DO it! Och hör gärna av dig om du har frågor!

Hybris

Att jobba med musik och forskning lär mig mycket om hur mycket jag inte kan, hur mycket jag inte vet.

Men att jobba med att skriva bidragsansöknignar och olika “proposals” till olika sammanhang har lärt mig mycket om hur en ska nischa sig i text och hålla fram det goda i ens egna jobb.

Musik och forskning ger mig också skinn på näsan och väldigt mycket mod att våga ta reda på och röra mig utanför min bekvämlighetszon.

För att konkretisera:

Jag har i några veckor sträcklyssnat på Finlands enda radiokanal helt tillägna modern countrymusik. En helt LJUVLIG kanal vid namn Kantriradio.

Jag har lyssnat på den och tänkt “The Haralds musik skulle ju passa bra in här”.

Inte med så lite hybris och kaxighet kontaktade jag musikchefen på kanalen och tipsade om mitt band och vår musik.

Och idag svarade han att han lägger till vår musik på kanalen. FATTA!

Denna nyhet gjorde mig så lycklig och stolt!

Foto: Emilia Kavilo | Aria Portraits

Hej december

Oktobernovemberdecember

Jag blinkade en gång i början av oktober och plötsligt är det nio dagar till julafton.

Som barn var jag alltid förundrad över vuxna som ojade sig över hur fort tiden går, men nu sällar jag mig (smått förbryllad och förvånad) till den skaran.

I oktober och november var jag sjuk i fyra veckor (lyckligtvis bara en ordentlig höstinfluensa trots att den var väääldigt långdragen) och jobbade väldigt mycket med olika projekt under den resterande tiden.

Det kändes varken som att jag var mamma eller ledig under de här månaderna och därför är det med öppna armar jag omfamnar decembermånad nu.

Och vilken fin månad det har varit hittills.

Inte bara vädermässigt – för wow vilket härligt vinterlandskap och många soldagar vi har fått – utan även i övrigt.

Jag har fått fira julfester, en disputation och viktiga milstolpar. Det har varit kul men mycket.

Jag har också fått goda nyheter om att min första artikel som jag har slitit med i ett år är accepterad i en tidskrift! Min första publikation någonsin!

Så nu får jag äntligen börja varva ner och blicka tillbaka över året och inte bara jobba på.

Jag är så tacksam över att äntligen kunna vila när M tar sina tupplurer, för hur mycket jag än älskar att ha många eld i järnen är jag i väldigt stort behov av att få ta det lugnt och hämta andan.

Och jag hoppas hitta mer tid och rum för mitt skrivande, både här men också i övrigt nu i december och framöver.

Jag önskar dig en härlig återstående adventstid, kära du.

Jag gjorde det

Förra hösten började jag förbereda mig.

Jag lånade hem böcker och anmälde mig till några kurser.

Jag hade hört en hel del om hur det skulle vara och hur det skulle bli, men försökte att inte låta andras berättelser påverka min alldeles för mycket. Jag ville ha mitt eget narrativ, opåverkat av andras lika verkliga dito.

Jag hade lyckan att sitta i samma båt med en hel del andra, och vi kunde dela med oss av erfarenheter och lärdomar längs vägen.

Våren, särskilt slutet av våren skulle bli den tuffaste delen och därför var det viktigt för mig att få till en ordentlig, stabil grund.

Trots att det kändes avlägset då försökte jag blicka framåt mot när det skulle vara över, när jag en gång för alla skulle ha tagit mig igenom hösten och våren och äntligen vara på andra sidan.

Jag talar givetvis om den obligatoriska doktorandkursen i kvantitativa metoder och metodologi.

För grejen är att jag i mina studier till ämneslärare i svenska och litteratur inte har haft en enda kurs – eller ens föreläsning – om kvantitativa metoder. Som renodlad humanist är det sällan jag har behövt det.

Förrän nu.

Och jag har bävat inför kursen. Och för att ens kunna gå den kursen på forskarnivå har jag behövt gå två grundkurser med kandidat- och magisterstuderande. Och dessa inledde jag ifjol höstas.

Jag har aldrig haft ett starkt mattesjälvförtroende utan har alltid förlitat mig på mina andra förmågor och kompetenser, och därför var jag uppriktigt sagt skitnervös inför kursen.

Pressen var inte obetydlig – jag måste bli godkänd annars kan jag inte slutföra mina forskarstudier.

Och jag kämpade.

Satt med SPSS och klickade fram analys efter analys. Lärde mig grunderna så småningom, tyckte att jag nästan började behärska dem och blev till och med lite fascinerad där en sväng. (Det gick över).

Min stora räddning och fröjd under hela förra läsåret var mina goda kollegor och K och I med vilka jag satt och grubblade och våndades igenom uppgift efter uppgift (men vi hade också väldigt kul längs vägen).

När jag väl hade avklarat de båda grundkurserna och skulle inleda doktorandkursen i kvantitativa metoder blev jag sjuk- och så småningom också mammaledig.

Men jag var så envis! Jag hade ju kämpat och förberett mig hela hösten och halva vintern på detta och ville inte ge upp! FYRA ynka inlämningsuppgifter rörde det sig om och jag vägrade se mig besegrad.

Jag klarade uppgift 1 (som var en hel del repetition från grundkurserna) relativt smärtfritt. Uppgift 2 klarade jag av med hjälp av min storebror.

Efter att jag hade haft det första tecknet på förlossning och åkt in på kontroll till VCS åkte jag raka vägen hem till K för att göra uppgift nummer 3. (Jag kunde fokusera så där måttligt just den gången).

Och när Molly sov sina dagstupplurer i juni gjorde jag uppgift 4 enligt bästa förmåga. Jag lämnade in alla dokument och loggade ut över sommaren. Jag hann nästan glömma bort hela kursen

men igår kom domen.

Och jag blev GODKÄND! Och inte bara godkänd! Jag fick vitsordet 3 av 5!

Få gånger har jag varit lika stolt över mig själv!

Den här kursen har följt med mig lika länge som jag var gravid så det här (goda!) vitsordet blev en slags förlossning. En oerhört positiv sådan.

Jag gjorde det.

Och jag är sjukt stolt!

Ledig på riktigt

Mitt jobb är av sådan natur att det alltid finns något att göra.

Och trots att jag har varit både sjuk- och moderskapsledig under våren så har jag tyvärr inte helt kunnat släppa jobbet.

Jag har haft en artikel som jag har skrivit och filat på och så har jag gått en kurs i kvantitativa metoder (!!!) som jag ville slutföra eftersom jag har kämpat med programmet SPSS och min kvantitativa förståelse hela läsåret.

Så under alla Mollys sovpass har jag antingen:
a) Jobbat med artikeln och kursen
b) Haft ont samvete över att inte ha jobbat med artikeln och kursen

Men vet ni.

Idag lämnade jag in den sista kursuppgiften.
Idag skickade jag in artikeln till tidskriften.

Och det betyder att jag från och med nu är ledig på riktigt. Från och med nu kan jag på riktigt njuta av tystnaden och lugnet eller sitta och läsa en roman när Molly sover.

Nu kan jag med gott samvete boka in kaffeträffar, ta en vagnpromenad eller plocka upp i hemmet istället för att stirra på en datorskärm och försöka förmå mina hjärnceller att tänka på forskning och skrivande.

Kanske blev inte kursuppgiften eller artikeln precis lika bra som den kunde ha blivit om jag inte hade lidit av de förändringar i både kropp och hjärna som en graviditet, ett nyblivet föräldraskap och amningshormoner orsakar.

Men nu är det som det är. Och nu är det gjort och jag är faktiskt jättestolt över mig själv.

Framför allt är jag glad över att kunna släppa det här nu och fokusera på annat viktigt i livet.

En jättestolt doktorand, forskarstuderande och nybliven mor!

Bättre än inget

Jag försöker öva mig i“bättre än inget”-tänkandet.

Better than nothing.

Det innebär att jag inte ser på vad jag inte gjort, utan istället fäster fokus på vad jag faktiskt har gjort.

Den här veckan hade jag sex olika texter som jag noggrant skulle läsa och kommentera. Jag hann med 4 av 6. Det är inte alla men det är bättre än inget.

Den här veckan skulle jag fixa, finslipa och öva på en presentation som jag ska hålla nästa vecka. Jag hann få färdigt ett första utkast. Det är inte vad jag planerade, men ändå bättre än inget.

Den här veckan tänkte jag också att jag skulle hinna med att läsa femtio procent av en bok om kvalitativ metod. Jag hann inte ens öppna boken men istället fundera på en mängd frågor om metod tillsammans med olika kollegor.

Det är verkligen inte vad jag hade hoppats på men fortfarande är det bättre än inget.

Jag övar mig i better than nothing-tänkandet och siktar hela tiden efter att tänka att även små steg är steg.

Inte den tjusigaste bilden men däremot den tjusigaste katten. Vår bästa Touko <3

Det är tanken som skrämmer

Vet ni den där känslan då man plötsligt kommer att tänka på något som av någon anledning ger en lite tillfällig magvärk?

Ibland som en fjäderlätt spark i magen, ibland som en molande huvudvärk.

Innan semestern började jag jobba med en artikel och ett projekt. Jag sparade projektet i en mapp på datorn.

Väl tillbaka på jobbet märkte jag att jag drog mig för att öppna mappen, öppna projektet.

Jag undvek det, rentav.

Nå, i något skede blev jag lite förbajskad på mitt beteende och tänkte att det sist och slutligen ändå är en frikkin mapp och ett fjuttig artikelprojekt och att det inte kan vara så farligt.

Så jag öppnade mappen i ren ilska bara för att se var jag hade slutat.

Och när jag väl gjorde det blev jag förvånad.

Jag märkte jag att jag hade gjort ett riktigt bra jobb.

Jag var mycket längre på gång än vad jag hade trott och det där ena misstaget som jag under semestern trodde att jag hade gjort hade jag inte alls gjort i verkligheten.

Vad onödigt att jag hade gått omkring och haft ont i magen och undvikit något så länge. Verkligheten var inte alls farlig, inte ens dålig utan faktiskt riktigt bra.

Hjärnspöken, vet ni. Så onödiga egentligen.

Vad forskningen lär mig om livet: del 2

Bloggserien fortsätter!

Jag ska skriva tre artiklar och dessa ska slås ihop till en avhandling. Låter lätt men orsakar huvudbry.

Det är klart att jag börjar med att läsa in mig på området. Jag försöker skapa en förståelse över vad som har gjorts och ännu viktigare: vad som inte har gjorts.

Jag har nu ägnat fyra månader åt att läsa läsa läsa och ju mer jag läser desto mer inser jag hur mycket jag inte har läst och allt jag ännu inte vet.

Det finns så mycket jag inte vet och det skrämmer mig att göra anspråk och säga “det här har inte gjorts” för i ärlighetens namn: hur kan jag veta det? Jag har inte läst allt.

Så jag har dragit mig från att börja skriva.

Därför är en insikt om vad forskningen lär mig om livet följande:

Du blir aldrig klar

Det finns alltid något att läsa. Din text kanske alltid kan finslipas lite till. Du har kanske aldrig kläm ut precis allt ur ditt forskningsmaterial.

Eller: du kanske hoppades att du hade kommit längre. Du kanske planerade att du borde ha samlat på dig lite mer kunskap innan du satte igång, du kanske är rädd att där du är just nu inte är tillräckligt.

Det är förståeligt, men det är en helt omöjlig ekvation att lösa.

För vi blir aldrig klara. Du, jag, vi.

Det har forskning visat mig.

Om du inte tror på forskning kan du väl ändå tro på poesin — på Tranströmers ord

“Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnas valv efter valv oändligt
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall”

— Romanska bågar av Tomas Tranströmer

Vad forskningen lär mig om livet: del 1

Ny bloggserie!

Till vardags ägnar jag mig åt forskning.

Inte blanda-vätskor-i-sterilt-laboratorium-forskning utan forskning om lärande, språkande, skrivande.

Att jobba med forskning är lärorikt på så många fler plan än jag inledningsvis hade tänkt.

Förutom att jag blir nördigt kunnig inom ett visst avgränsat forskningsområde är den intellektuella resan och utvecklingen som forskningen erbjuder helt fantastisk. En enorm och oväntad bonus.

Att forska lär mig också mycket om livet i största allmänhet, och i den här bloggserien vill jag dela med mig av några glimtar.

Så håll till godo, här kommer vad forskningen lär mig om livet del 1!

Mitt liv just nu. Förutom pätkisen för den är slut för lääänge sedan.

glöm aldrig bort processen bakom slutprodukten

Så här va:

Jag är i en läsperiod just nu och plöjer igenom artiklar och avhandlingar. Ofta irriterar det mig att det verkar så sjukt lätt för alla andra.

Det är en enda räcka solskenshistorier med “först gjorde jag så och därför gjorde jag si” och jag blir frustrerad över att det låter så enkelt och slutprodukten blir så bra.

Men sanningen är att jag vet absolut ingenting om processen som forskaren har genomlevt för att nå slutprodukten.

Jag vet inte om forskaren har gråtit fram orden, värkt fram sidorna, krystat ut resultaten. Jag köper slutprodukten i sin helhet och suckar avundsjukt.

All god forskning har förstås någon slags diskussion om utmaningarna och de svåra avvägningarna i ett forskningsprojekt.

Den diskussionen handlar ofta om varför man valde att kategorisera ett fenomen på ett visst sätt eller varför man valde en viss teori framom en annan.

Däremot handlar diskussionerna inte om att forskaren redogör för sina utmaningar i form av: ”först låg jag sömnlös i tre veckor, sen fick jag handledning och efter det hade jag en mental breakdown men sen — tre månader senare var jag igång igen.”

Ändå kan det hända att den perfekta artikeln jag läser just nu har våndats fram under en långsam process.

Precis som många av de skönlitterära böckerna jag läser, eller filmerna jag ser, eller människors livsfilosofi som jag så beundrar.

Vi vet ingenting om processen bakom slutprodukten. Helt enkelt.

Via skrivande till klarhet

Mitt jobb går väldigt mycket ut på att skriva.

Och skrivande, precis som andra kreativa processer, är väldigt skiftande till sin natur.

Ibland finns det ingenting mer berikande och givande än att skriva, men andra gånger präglas skrivandet av ångestskrik och tandagnisslan.

Och ja ja ja jag vet att det är helt naturligt att skrivprocessen har olika faser av ebb och flyt och jag försöker lära mig att leva med det. Men när ökentorka råder och ordkranen sinar är det väldigt jobbigt.

Väldigt. Jobbigt.

Och ibland läser jag mig till klarhet. Men läsande, till skillnad från skrivandet, är mer passivt och därför behöver jag skriva. Också.

En sak som har varit till enormt stöd för mig är att föra skrivdagbok.

När jag i december ifjol läste Karin Erlandssons Alla orden i mig beslöt jag mig för att börja föra skrivdagbok.

Lagom till att jag inledde min doktorandanställning skapade jag ett dokument som kort och gott heter “Skrivdagbok” och där skriver jag om mitt skrivande och forskande.

Och hör ni, det är världens bästa grej.

För jag är sådan att jag skriver mig själv till klarhet. Alla frågetecken rätas alltid ut förr eller senare när jag skriver mig fram.

När jag skriver i min skrivdagbok får jag klarhet i vad som är oklarheter gällande min forskning, vad som är mina egna rädslor och känslor och vad som inte egentligen är något frågetecken.

När jag skriver i min skrivdagbok klarnar mina tankar och jag återfår skärpan i min egen forskning.

I mitt liv, vill jag nästan påstå.

Dagens tips, alltså: skrivdagbok