Väja för en utsträckt hand

Tomas Sjödin sade det så bra.

Jag minns inte i vilken bok. Jag kommer inte ihåg kontexten, men det här minns jag:

Han hade blivit erbjuden skjuts hem från något evenemang. Han tackade nej och sade att han kan ta bussen hem istället. Och resultatet blev två lite mer ensamma människor som båda färdades åt samma håll.

Han väjde för en utsträckt hand.

Jag gör det också. Ofta, till och med.

Jag tror att jag är till besvär om jag tar emot hjälp. Jag tänker ibland att människan som erbjuder sig att hjälpa inte egentligen menar det, inte egentligen vill det.

Jag tror att människan som sträcker ut sin hand har andra avsikter, jag kan inte tro på den uppriktiga vänligheten.

Jag väjer för en massa utsträckta händer. Inte för att jag inte behöver hjälp och råd, inte för att jag tror att ensam är stark och själv är bäste dräng.

Så varför gör jag det?

Sanningen är att jag inte riktigt vet, ändå gör jag det. Fortsätter göra det.

Väjer du för utstäckta händer? Varför?

Men jag väjer inte för färgglada, blommiga mönster. Särskilt inte i vårtider!

Vad forskningen lär mig om livet: del 2

Bloggserien fortsätter!

Jag ska skriva tre artiklar och dessa ska slås ihop till en avhandling. Låter lätt men orsakar huvudbry.

Det är klart att jag börjar med att läsa in mig på området. Jag försöker skapa en förståelse över vad som har gjorts och ännu viktigare: vad som inte har gjorts.

Jag har nu ägnat fyra månader åt att läsa läsa läsa och ju mer jag läser desto mer inser jag hur mycket jag inte har läst och allt jag ännu inte vet.

Det finns så mycket jag inte vet och det skrämmer mig att göra anspråk och säga “det här har inte gjorts” för i ärlighetens namn: hur kan jag veta det? Jag har inte läst allt.

Så jag har dragit mig från att börja skriva.

Därför är en insikt om vad forskningen lär mig om livet följande:

Du blir aldrig klar

Det finns alltid något att läsa. Din text kanske alltid kan finslipas lite till. Du har kanske aldrig kläm ut precis allt ur ditt forskningsmaterial.

Eller: du kanske hoppades att du hade kommit längre. Du kanske planerade att du borde ha samlat på dig lite mer kunskap innan du satte igång, du kanske är rädd att där du är just nu inte är tillräckligt.

Det är förståeligt, men det är en helt omöjlig ekvation att lösa.

För vi blir aldrig klara. Du, jag, vi.

Det har forskning visat mig.

Om du inte tror på forskning kan du väl ändå tro på poesin — på Tranströmers ord

“Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnas valv efter valv oändligt
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall”

— Romanska bågar av Tomas Tranströmer

Meningen

Vad är meningen med livet? sjunger Sonja Aldén i mina hörlurar.

Få, om ens någon, har nått ett slutgiltigt svar på den frågan för hade de gjort de hade de utan tvekan varit multimiljardärer idag.

Frågan är komplex. Redan formuleringen av den ger mig bekymmer.

Med min bakgrund som språkvetare kan jag inte låta bli att irritera mig på den bestämda formen av ordet meningen. Det indikerar att det skulle finnas ett definitivt svar.

Jag märker att jag istället gärna vill omformulera frågan till vad är meningsfullt för mig? Det gör att frågan får en mer vardaglig relevans och inte längre är någon högtflygande abstraktion.

Och då menar jag inte meningsfullt i bemärkelsen vad jag gillar och uppskattar så där till vardags, utan vad som gör en så markant skillnad i mitt liv att det kan sägas ge mening.

Jag märker att det inte är böckerna. Inte träningen heller. Inte musiken.

Jag märker däremot att det har med människorna att göra. Att dela liv med andra människor.

Och tron på att de människor jag delar livet med inte är resultatet av en räcka slumpartade händelser utan att allt är uttänkt och fantastiskt ackompanjerat.

Det är i alla fall meningsfullt för mig.

Vad är meningsfullt för dig?

Mitt liv, tänk!

Jag tror inte att var och en är sin lyckas smed.

För jag tror att vi från första början föds med eller utan förmåner och privilegier som gynnas respektive missgynnar oss livet ut.

Så jag tror inte på det.

Men jag tror på att våga. Jag tror på att försöka ta tag i saker och ting och inte bara vänta på att saker ska lösa sig av sig själv.

Och jag tror på att drömmar kan bli mer än drömmar. Inte enbart på grund av vår flit, kompetens och hårda arbete . Nej jag tror ännu mer på tur, tajming och som jag nämnde tror jag också på att vi har olika förutsättningar från start.

Men jag har nu i varje fall satt en boll i rullning och tänker lite what the heck och kör på bara utan att egentligen veta så mycket.

Men ett vet jag: det är kul! Det är spännande! Jag njuter!

Och inte endast en gång har jag tänkt: det här är mitt liv! Tänk!

En medioker insats

Igår hade jag ett tillfälle på jobbet då jag gjorde en medioker insats.

Jag hade fått en uppgift någon vecka på förhand. Jag visste vad jag skulle göra. I teorin hade jag verkligen haft tid att förbereda mig, men i praktiken hade jag inte hunnit, nej, orkat. Jag antar att jag gjorde en helt okej insats, men en helt okej insats för en presterare är aldrig bra nog.

Men.

Jag tog mig an kampen mot mina hjärnspöken,
och kom på att jag hade gjort vad jag skulle.

Ingen hade bett mig skapa en flashig powerpoint, med animeringar som ploppar upp i utsökt tajming i förhållande till mitt taltempo. Ingen hade bett mig att bära en matchande outfit i samma färgtema som presentationen. Och ingen hade bett mig göra något utöver precis det jag gjorde.

Förutom jag själv.

Trots att jag kände mig skamsen över och besviken på min insats var det här en viktig, mental seger. För jag insåg att en medioker insats är en okej insats. Det är en rimlig insats.

Och en medioker insats är en jätteviktig insats,
för en presterare.

Foto: Ebba Åström

Tillstånd att bara vara

Jag är en laglydig människa.

Jag har aldrig snattat. Aldrig förskingrat pengar. Jag går inte mot rött — inte ens klockan tre på natten.

Jag använder cykelhjälm och reflexväst. Jag har en cykellampa både bak- och fram på cykeln. Jag cyklar faktiskt på trottoaren, men det är bara för att bilisterna i Vasa har ingen aning om hur de ska förhålla sig till cyklister på vägen och jag har gjort bedömningen att det är säkrare att cykla på trottoaren.

Men i övrigt är jag alltså en laglydig människa.

För om det någonstans står skrivet svart på vitt att jag ska eller inte ska göra något — då är jag väldigt mån om att följa det.

Jag är bra på att följa regler och föreskrifter, men sämst på att lyssna på mina egna begränsningar.

I Brene Browns bok “Trotsa vildmarken” läste jag om hennes knep för att hantera det här. Hon skriver tillstånd till sig själv. Alltså faktiska, formella tillstånd som hjälper henne att följa hennes egna begränsningar och lyssna på hennes egen ork.

Tillstånden kan låta i stil med: “Härmed ger jag mig själv tillstånd att se på TV resten av dagen. Undertecknat: Brene Brown”.

Fantastiskt, eller hur?

Så det gör jag idag, ger mig tillstånd att bara vara.

Och så en garderob-blomma på det.

Hanteras varsamt

Babysar har det skrivna all over them. Det är som om den där stämpeln är hela essensen i deras väsen. De har en sådan skör bräcklighet att deras enkla närvaro lyder: hanteras varsamt.

När man håller ett litet liv i sina händer är den enda naturliga instinkten att hålla barnet stadigt, stadigt men ack så varsamt. Allt annat vore otänkbart med de små liven.

Men med tiden bleknar stämpeln. Babysarna får inte längre skråmor i ansiktet lika lätt. Huden blir härdad och babysarna kan inte längre ens kallas babysar. De får mer skinn på näsan och innan man vet ordet av är de fullvuxna och utflugna; jobbar häcken av sig, amorterar och går på direktionsmöten.

Och det finns ingenting i deras aura som utstrålar en bräcklighet. Tvärtom, kan deras tidigare medfödda bräcklighet ibland övergå till ett överdimensionerat pansarskinn. Ingenting i deras väsen säger: jag är liten och skör, var varsam med mig.

Varsamt, varsamt. Fina vännerna Staffan och Linas och vår fadderdotter Sibel på hennes dopdag vintern 2016.

Men egentligen är vi alla bara små barn i fullvuxna människors kroppar.

Fullt kapabla till att få skrapsår i ansiktet, blåmärken på knäna och brustna hjärtan. Stämpeln har kanske bleknat sedan länge, men jag tror ändå att ordens innebörd ligger djupt buren inom oss. En längtan, en bön.

Hanteras varsamt.

Konsten att ha tråkigt

När jag var barn led jag av det ofta. Väldigt ofta.
Tristessen.

Vuxna omkring mig sade bara: “det är bra att ha tråkigt ibland”. Som om det skulle lösa något.

Jag hade ett höstlov för några veckor sedan. Men istället för att njuta av ledigheten i allsköns ro bokade jag in en massa program och fyllde mina dagar med allt möjligt. Det var inget dåligt höstlov, men när det var över kände jag mig inte alls mer utvilad än tidigare.

Den här veckan har jag haft ett ofrivilligt höstlov nr. 2. Eller inte egentligen så mycket höstlov som sjukledigt. Och när min blotta utandningsluft — än värre min hosta — är en smittorisk för vemhelst som är i min närhet, har jag inte rört mig bland människor. Inte ens utanför lägenheten under hela veckan som har gått.

Tur är, att jag är introvert och gillar att umgås med mig själv.

De första dagarna var jag så trött och febrig att jag knappt gjorde annat än sov och slötittade på tv. Nu när jag börjar vara kryare har jag klottrat i min bujo och läst en del. Men nu är jag inne på dag fem av sjukledigt, dag tolv av sjukande och jag får kallt konstatera: jag är enormt uttråkad!

Och vidare konstaterar jag: det är länge sedan jag har varit uttråkad! Det är länge sedan jag har haft så här tråkigt! Men det är också länge sedan jag har känt mig så utvilad som nu.

Jag har alltid höga ambitioner inför mina ledigheter. Till och med korta veckoslut. Jag vill bli bättre på att med gott samvete göra ingenting. Mitt mål för nästa ledighet är: uppnå tristesstadiet.

Jag tror att vårt samhällstempo, kraven i arbetslivet, det ständiga överflödet av intryck från sociala medier och nyheter gör att vi har glömt bort den ädla konsten att ha tråkigt.

Och framför allt har vi glömt bort barndomens sanning: det är bra att ha tråkigt!

Jag önskar er ett riktigt tråkigt veckoslut!

Är kattvakt åt min bror och brorsfrus söta ragdolls, och det är minsann allt annat än tråkigt!

Katharsis

Ett av de vackrast klingande orden jag vet är grekiskans katharsis.

Ursprungligen kommer begreppet från Aristoteles som menade att tragedin (genren tragedi i teatern), har en själsligt renande effekt på människan. När huvudpersonens lidande på scenen är som störst kan det framkalla en reaktion av medlidande i publiken. Och det här medlidandet blir en slags moralisk rensning, katharsis.

Med andra ord: när människan ser hur tragiskt livet kan vara, rensar det bort tankarna på allt oväsentligt. Tragedin skärper människans fokus.

Jag har i mitt liv blivit enormt skonad från lidande, och jag erkänner att jag ofta invaggas i en falsk trygghet, ett förgivettagande av mitt livs goda och vackra. Ibland, när jag ser en omskakande och rörande film, kan jag uppleva en känsla av katharsis. Ett slags uppvaknande, en påminnelse om livets viktiga. Men den känslan varar oftast en kväll, inte mer.

För det är förhållandevis trygga omständigheter, att se människans lidande på en scen eller en skärm. Det är något helt annat att se människans lidande på nära håll. Och än mer så, att själv uppleva det på nära håll.

De få gånger som mitt liv har legat i turbulens, och de stunder då det som jag har tagit för givet plötsligt har varit omöjligt att tygla, sand mellan fingrarna, har jag upplevt katharsis. Och det är ett sunt uppvaknande.

Men jag tänker: varför måste livet skakas om i grundvalarna innan människan förmår se bortom all ytlighet? Varför måste rädslan för allt som går att förlora döva ens öron, innan människan förmår höra bortom allt sorl och sus?

Och kan människan bli bättre på att träna tacksamhet, varje dag — inte enbart när hon har upplevt katharsis?

Kan jag det?
Kan du?

Foto: Min bästa syster Ebba

Mitt i livet

Jag har en kategori här på bloggen som heter “mitt i livet”.

Den kategorin använder jag om inlägg som andra kanske skulle låta gå under namnet “vardag”.

Det är ju lite roligt, det där namnet på kategorin, för “mitt i livet” är ett uttryck som jag endast har hört kvinnor och män i medelåldern använda för att beskriva sin egen ålder, och det överensstämmer föga med den verklighet som min “mitt i livet”-kategori representerar.

Men idag känns det som att mitt i livet är det ett lämpligt uttryck för livet just nu. Vardagen just nu.

Vi är inne i en hektisk tillvaro, och så där rent pragmatiskt är det fullspäckat. Vi har arbetsresor, spelningar, musikalplanering, projektassistering, karriärval och till på köpet så går vi lite i bostadsdrömmar.

Samtidigt händer det mycket i vår tillvaro på ett mer själsligt, känslomässigt, ja till och med andligt, plan. Vår verklighet pendlar mellan utropstecknet över många nya, små liv som vi får lära känna, och sorgens och förlustens överväldigande nattsvarta frågetecken.

Och mitt i all jäkt.
Mitt i känslostormarna.
Ja någonstans mellan i storstädning, sorger, tupplurer och tacksamhet —
där någonstans är jag, vi, just nu.

Och jag tänker. Det här är livet; livet som det är egentligen. Så makalöst, obegripligt, trivialt, underbart och oförutsägbart precis på samma gång.

Så trots att jag har fnyst åt namnet på min bloggkategori, som andra låter gå under namnet “vardag”, kanske det ändå beskriver det rätt väl.

För det är precis så här det är att vara mitt i livet.