Tomas Sjödin sade det så bra.
Jag minns inte i vilken bok. Jag kommer inte ihåg kontexten, men det här minns jag:
Han hade blivit erbjuden skjuts hem från något evenemang. Han tackade nej och sade att han kan ta bussen hem istället. Och resultatet blev två lite mer ensamma människor som båda färdades åt samma håll.
Han väjde för en utsträckt hand.
Jag gör det också. Ofta, till och med.
Jag tror att jag är till besvär om jag tar emot hjälp. Jag tänker ibland att människan som erbjuder sig att hjälpa inte egentligen menar det, inte egentligen vill det.
Jag tror att människan som sträcker ut sin hand har andra avsikter, jag kan inte tro på den uppriktiga vänligheten.
Jag väjer för en massa utsträckta händer. Inte för att jag inte behöver hjälp och råd, inte för att jag tror att ensam är stark och själv är bäste dräng.
Så varför gör jag det?
Sanningen är att jag inte riktigt vet, ändå gör jag det. Fortsätter göra det.
Väjer du för utstäckta händer? Varför?
Men jag väjer inte för färgglada, blommiga mönster. Särskilt inte i vårtider!