Bättre än inget

Jag försöker öva mig i“bättre än inget”-tänkandet.

Better than nothing.

Det innebär att jag inte ser på vad jag inte gjort, utan istället fäster fokus på vad jag faktiskt har gjort.

Den här veckan hade jag sex olika texter som jag noggrant skulle läsa och kommentera. Jag hann med 4 av 6. Det är inte alla men det är bättre än inget.

Den här veckan skulle jag fixa, finslipa och öva på en presentation som jag ska hålla nästa vecka. Jag hann få färdigt ett första utkast. Det är inte vad jag planerade, men ändå bättre än inget.

Den här veckan tänkte jag också att jag skulle hinna med att läsa femtio procent av en bok om kvalitativ metod. Jag hann inte ens öppna boken men istället fundera på en mängd frågor om metod tillsammans med olika kollegor.

Det är verkligen inte vad jag hade hoppats på men fortfarande är det bättre än inget.

Jag övar mig i better than nothing-tänkandet och siktar hela tiden efter att tänka att även små steg är steg.

Inte den tjusigaste bilden men däremot den tjusigaste katten. Vår bästa Touko <3

Vid liv

Jag är vid liv.

Jag tänkte att jag måste inleda min bloggtystnad med det påståendet, så har vi vädrat det.

Jag är också väldigt mycket vid liv på andra sätt. Jag lever och mår och har en hel del på jobbet och jag fullkomligen älskar det.

Det är så underbart att veta att det finns ett liv efter utmattning. Det finns en ork efter en bottenlös trötthet. Det går att repa sig efter att ha haft en stresströskel som är låg, nästintill obefintlig.

Men visst är det en hel del nu och tyvärr är det inget annat än min blogg som lider.

Och jag lider av att inte ta mig tid att skriva. Men än värre: mitt skrivande är min dörr till reflektion, och när jag inte skriver reflekterar jag inte på samma sätt.

Så, jag vill bara säga att jag vill skriva. Jag måste skriva. För jag skriver, alltså lever jag.

Hoppas ni har det bra var i världen ni än befinner er!

En annan tid, en annan gång. Men även då väldigt mycket vid liv.

en del av mig på paus

I mitt förra inlägg skrev jag att jag lever upp i dessa tider.

Det gör däremot uppenbarligen inte min blogg.

Och det är inte för att jag är upptagen med annat. Nej, verkligen inte. Faktum är att den här julimånaden är den lugnaste på … jag vet inte. Tio år kanske?

Så det är inte frågan om tidsbrist.

Läsning blir inte ens av i samma skala som förut.

Jag är en rutinmänniska. De flesta sidorna av mitt jag mår bäst av vardag och rutin.

Min sömn, min läsning och mina idéer frodas i det slentrianmässiga, inrutade.

Och det är märkligt för det är knappast typiskt kreativiteten – att komma på beställning och endast under vissa tidpunkter på dygnet!?

För mig gör den det ändå. Men sen igen tror jag inte att det är min kreativitet som är på paus.

Det är snarare så att jag unnar mig att inte gå så djupt under de här sommarveckorna.

Kanske jag blir mer som vår Touko - chill, lek, sömn och bus.

Alla andra timmarna, dagarna och månaderna om året är jag i ett tillstånd av ständig analys, reflektion, begrundan och tolkning. Både professionellt med mitt forskarjobb och privat i mitt varande, skrivande och bloggande.

Det säger sig självt att det är utmattande.

När jag nu är semesterledig märker jag att jag unnar mig det lättsamma, glättiga och snudd på ytliga.

Fortfarande är de mer djupgående och analytiska delarna av mitt jag verkliga och viktiga, men jag lägger dem på paus för ett tag.

Jag behöver det ibland. Uppenbarligen mellan midsommar och augusti.

Inte så att jag ser förbi mina behov och mitt jag, men jag låter min mer extroverta och lättsamma sida blomstra i takt med naturen under de här försvinnande korta sommarveckorna.

Och därför kanske jag inte helt enkelt har så många reflektioner vid dagens ände. Och därför det kanske inte blir det där dagliga inlägget som jag strävar efter.

Och kanske det är helt okej.

Okej om du inte gillar katter kan du sluta läsa min blogg typ nu för jag har på känn att ddt kommer bli en hel del kattbilder..

Tror du att en del av ens jag
tillfälligt kan läggas på is?

Kan du göra det?

Självdistans

På sistone har jag tänkt en hel del på ordet självdistans.

Vad det innebär, när det är rimligt att ägna sig åt det, vilka fördelar det har.

Jag har haft några tillfällen på sistone där min egen bild av vem jag är inte har stämt överens med den bild som andra har om mig och som de också har framfört åt mig.

Andra har ansett att jag besitter egenskaper som jag verkligen inte kan skriva under, eller att jag har betett mig på ett sätt som känns väldigt främmande för mig.

Två motstridiga idéer om Mindys sanna väsen har mötts och jag försöker febrilt ena dem. Det går inte.

Så jag försöker ägna mig åt lite sund självdistans.

Jag har försökt ta några steg bakåt för att kunna se på mig själv mer nyktert, mer “neutralt”. Det har väl gått sisådär.

Min uppfattning om mig själv är väl oundvikligen subjektiv, oavsett hur mycket jag försöker distansera mig själv (från mig själv). Att försöka förena två oförenliga uppfattningar om vem jag är går inte, trots att jag envist fortsätter försöka.

Självdistans är bra. Men svårt. Men viktigt. Men omöjligt.

Ungefär där är jag idag.

Det är som det skall

Den här midsommaren var en milstolpe.

Inte bara markerade den här midsommaren starten för min semester, utan den var också ett bevis på att jag ger mig lov att förändras.

Jag, som har rutiner som skulle imponera vilken daghemsföreståndare som helst, har vakat i flera timmar, sovit länge, ätit lite vad som har hamnat framför mig och tagit oförskämt långa tupplurer när jag har känt för det.

Jag har umgåtts med människor i en utsträckning som vanligtvis är långt utanför min naturliga kvantitet och jag har gillat det enormt. Jag har absolut tagit tid för vila, lugn och läsning men jag har orkat långt mer än jag hade trott.

Att bli medveten om mina gränser, min personlighet och min känsliga natur har varit en av de viktigaste upptäckterna under mitt tredje årtionde på denna jord.

Att försiktigt börja stretcha på gränserna och varsamt utforska markerna också snäppet bortom min bekvämlighetszon känns som en naturlig fortsättning på min resa.

Jag söker jämvikt mellan vissheten om att jag är på ett visst sätt, men att jag ändå aldrig är låst i det enda sättet utan också kan, får och kommer att utvecklas.

Jag blir aldrig färdig, och det är som det skall.

Väja för en utsträckt hand

Tomas Sjödin sade det så bra.

Jag minns inte i vilken bok. Jag kommer inte ihåg kontexten, men det här minns jag:

Han hade blivit erbjuden skjuts hem från något evenemang. Han tackade nej och sade att han kan ta bussen hem istället. Och resultatet blev två lite mer ensamma människor som båda färdades åt samma håll.

Han väjde för en utsträckt hand.

Jag gör det också. Ofta, till och med.

Jag tror att jag är till besvär om jag tar emot hjälp. Jag tänker ibland att människan som erbjuder sig att hjälpa inte egentligen menar det, inte egentligen vill det.

Jag tror att människan som sträcker ut sin hand har andra avsikter, jag kan inte tro på den uppriktiga vänligheten.

Jag väjer för en massa utsträckta händer. Inte för att jag inte behöver hjälp och råd, inte för att jag tror att ensam är stark och själv är bäste dräng.

Så varför gör jag det?

Sanningen är att jag inte riktigt vet, ändå gör jag det. Fortsätter göra det.

Väjer du för utstäckta händer? Varför?

Men jag väjer inte för färgglada, blommiga mönster. Särskilt inte i vårtider!

Tio år senare

Hade rådande omständigheter utspelat sig när jag var i sextonårsåldern hade jag inte mäktat med det. Jag hade inte.

Jag led av väldigt mycket Weltschmerz, en slags djuptgående ångest över hur världen ser ut, i mina tonår. Jag gick nästan omkring och väntade på domedagsstöten när som helst.

Jag bar på världens klimatsituation, flyktingsituation, svältsituation, mina närmastes respektive livssituationer, kriser och mina egna utmaningar samtidigt.

Det är en väldigt tung börda, att bära hela världen på sina axlar som sextonåring.

Och när jag som sextonåring funderade på hur jag ska lösa kriget i Mellanöstern kändes det väldigt surrealistiskt att leva i en vardagsverklighet som innebar att välja vilka ämnen jag skulle skriva i studentexamen och vilken studieinriktning jag skulle söka mig till efter gymnasiet.

Eller vad jag vill bli när jag blir stor.

Länge trodde jag att det enda rimliga yrket för mig var akutsjukvårdare — för då skulle jag göra någon verklig nytta. Jag ville ju egentligen bli modersmålslärare men jag kände inte att det var meningsfullt när en värld står i brand.

Att jag nu, tio år senare, kan hantera en av min världs stora kriser med den här ron och tryggheten är för mig ett under. På riktigt.

Och det säger väldigt mycket för mig.

Det säger att mognad kräver tid och är inte något som kan forceras fram. Det är en stark påminnelse för mig om att jag aldrig får förminska ungdomars ångest och Weltschmerz. Aldrig. För jag har personligen upplevt vidden och bredden av den.

Det berättar om vikten av trygga relationer i vilka den här smärtan får yppas och bearbetas för att så småningom förtvinas.

Och det berättar om seg förtröstan och stor nåd.

Något som jag också bär med dig igenom den här rådande situationen.

Foto: Ebba Åström

Överleva överstimulering

Har världen någonsin varit så stimulifylld som idag?

Foton, rörliga bilder, musik, människor, livsberättelser och underhållning är bara några knapptryck borta och det är många glada över.

Jag sällar mig emellertid till skaran som alldeles för fort blir alldeles för överstimulerad av alla intryck och regelbundet söker motvikt.

Men det är ju inte bara skärmar som kan bli överväldigande.

Evenemang, de mest älskade människorna eller trevligaste programmen kan ibland få det bästa av mig oavsett om jag vill det eller ej.

Jag kan inte förändra världen och radera alla stimuli, det är nu bara så här vi har det. Jag kan däremot förändra hur jag väljer att ta det.

Hela veckan har jag som nämnt varit på konferens med ett väldigt intensivt program. Under veckan insåg jag att jag har samlat på mig en hel del knep för att överleva trots överstimulering.

Här kommer de.

Foto: Ebba Åström

Hitta lugna stunder

Lugna stunder dyker inte upp ur tomma intet utan måste medvetet eftersökas. Det kan handla om något så enkelt som att låsa in sig (lite längre än socialt accepterat) på toaletten eller ta en kort promenad runt byggnaden för att hämta andan.

Upprätta gränser

Den här punkten är tätt knuten till föregående punkt då den har att göra med att medvetet göra val som erbjuder återhämtning. Det är ofta kul att bli inbjuden på evenemang och till umgänge men ibland är det bättre att tacka nej och istället värna om den egna orken.

Bemästra den ädla konsten att vara frånvarande men närvarande

Jag är uppvuxen i en sjupersonersfamilj och lärde mig tidigt förmågan att rent fysiskt vistas bland folk men psykiskt befinna mig i andra världar. Jag kan helt enkelt totalt zooma ut när jag vill. Det är inte alltid väldigt hyggligt mot mina medmänniskor, men i sällskap där man är fler personer än fyra märks det inte ens alltid. Hehe.

Foto: Ebba Åström

Ha mål i sikte

Konferensdagar är intensiva. Julhelgen är intensiv. Vissa veckor är programspäckade. Vissheten om att det intensiva ändå är övergående och har ett tydligt mål underlättar. Om du inte ser ett tydligt slut på det överfyllda kan det vara skäl att se över kalendern. Ordentligt.

Bryt ner målen

När jag är riktigt trött är det till föga tröst att jag “om tre dagar” får pusta ut. Då brukar jag bryta ner målen till minimala beståndsdelar och resonera med mig själv. “Nu ska jag orka till lunch” eller “nu ska jag orka till klockan 19” eller “nu ska jag orka till bilresan hem” eller vad som nu råkar passa i kontexten.

Kom ihåg att andas

Hjärtat och hjärnan kommunicerar hela tiden och en ytlig, tät andning förvillar hjärnan och tror att den är stressad eller i chock. Att faktiskt tänka på att djupandas lugnar kropp och knopp och kan göra under när överstimuleringspaniken är i antågande.

Vilka är dina bästa tips för att
(över)leva i en överstimulerad värld?

Att landa i sin introversion

Jag blev bekännande introvert som tjugotreåring.

Sett ur ett livstidsperspektiv är det förhållandevis tidigt: i bästa fall har jag majoriteten av mitt livs år framför mig att lära mig vad det innebär att leva som introvert.

Sett ur ett individuellt och relationellt perspektiv är det ganska sent: jag hade ju redan en rätt så grundad syn på mig själv, jag hade byggt upp mina viktigaste relationer och valt min livsstil rätt så långt.

Att inse att jag var introvert skakade om mitt liv eller åtminstone min självbild rejält. Jag såg på mig själv, mitt beteende, mina relationer och hela min livshistoria ur ett nytt perspektiv, med ett nytt ljus. Det var omskakande.

Varför det, då?

Jo, för att jag hade blivit expert på att behärska (och alldeles ovetande fejka) konsten att vara extrovert. Jag var utmärkt på att mingla, hålla låda, bjuda på mig själv och alltid, alltid vara igång.

Att jag var alldeles dränerad efteråt och kände en inre längtan efter att bara ligga hemma i pyjamas och läsa böcker om fredagkvällarna var något jag effektivt och outröttligt ignorerade.

När jag först hörde om fenomenet introversion fnyste jag och tänkte att det inte berör mig. Det här bottnade i en stor okunskap och en snäv uppfattning om vad introversion innebär.

Jag började emellertid läsa mer, lyssna på poddar och fördjupa mig i ämnet och insåg till min ovilja att jag minsann är introvert. Det här utforskandet ledde så småningom också till en bloggserie: lögner och sanningar om introverta (som jag har glömt bort att uppdatera, sorry!)

Fortfarande jobbar jag med att ständigt uppdatera min egen (och andras) uppfattning om vad introversion är, åtminstone vad det är för mig.

Men jag är glad att jag har landat i min introversion, att jag kan se introversion för dess styrkor och möjligheter och att jag också är väl medveten om vilka gränser det innebär.

Vi har ingen aning

Jag hade inte skött mig ansvarsfullt.

Den där gången för snart tio år sedan när jag hade lovat att göra något och sedan inte hade kunnat stå fast vid mitt ord. Det var väldigt olikt mig, och jag tror att det precis därför sved så mycket (för mig, för andra) — för jag var den trofasta, den man kunde lita på.

Nej, den gången förmådde jag inte stå fast vid mitt ord och det ledde till en besvärlig, generande situation för honom, jag beaktade det i min konsekvensanalys men valde att ändå.

Jag vet att han blev besviken, kanske till och med sårad. Men jag tror ändå att om han hade hört de bakomliggande orsakerna till varför jag helt enkelt inte hade kunnat ställa upp, så hade han förstått.

Om jag hade berättat om den verklighet jag levde i, en bisarr värld där religiös manipulation och psykologiskt förtryck var dagliga ingredienser, hade han förstått att jag var tvungen att välja bort något för att hålla huvudet över vattenytan.

Jag sade bara nej då, och berättade inte mer än så.

Jag har inte berättat ännu heller, och ser ingen poäng med att göra det nu när mycket vatten har flutit under broarna.

Men den här erfarenheten gör mig ödmjuk för andras nej, gränser och självbevarelsehandlingar. Också fastän det ibland svider för mig.

Vi förstår inte alltid. Kanske det är lika bra så. Men vi kan alltid lära oss att respektera.

För sist och slutligen har vi ingen aning om vad våra medmänniskor genomlider. Vi har ingen aning.

Det vill jag alltid, alltid komma ihåg.