Tyck om mig

Varför är jag så upptagen med att folk ska tycka om mig?

Det är klart att jag vill att mina nära och kära ska göra det, men varför är jag så mån om att människor som jag knappt känner, och endast har att göra med under några flyktiga glimtar under mitt liv, ska göra det?

Forskaren i mig vill förklara detta eviga tyck-om-mig-komplex med kanske psykoanalytiska Freud-analyser eller kanske hellre hur samhället socialiserar oss till att vara till lags.

Roten till komplexet är emellertid ovidkommande för faktum kvarstår: jag tycker inte om när folk uppvisar sitt ogillande av mig. Eller ens att de inte direkt gillar mig.

Så jag månar om att folk ska tycka om mig.

Och i grund och botten tänker jag att det är en god egenskap. Att sträva efter att komma överens, vara tillmötesgående och anpassningsbar är en av de största orsakerna till att relationer över huvud taget fungerar.

Men sen igen kan den här viljan slå över och leda till något inte alls sunt. Särskilt i förhållanden där den andra parten inte tvekar att dra fördel av det.

Jag kanske inte kan få alla att gilla mig. Men det räcker med några få, goda människor. (Jag tror Gilmore Girls fick mig att inse detta. Högklassig livsvisdom levererat i en rapp och sarkastisk dialog.)

Jag övar mig på att nöja mig med att några få (ändå förhållandevis många) människor tycker om mig.

Jättemycket.

Och att det är nog.

Självdistans

På sistone har jag tänkt en hel del på ordet självdistans.

Vad det innebär, när det är rimligt att ägna sig åt det, vilka fördelar det har.

Jag har haft några tillfällen på sistone där min egen bild av vem jag är inte har stämt överens med den bild som andra har om mig och som de också har framfört åt mig.

Andra har ansett att jag besitter egenskaper som jag verkligen inte kan skriva under, eller att jag har betett mig på ett sätt som känns väldigt främmande för mig.

Två motstridiga idéer om Mindys sanna väsen har mötts och jag försöker febrilt ena dem. Det går inte.

Så jag försöker ägna mig åt lite sund självdistans.

Jag har försökt ta några steg bakåt för att kunna se på mig själv mer nyktert, mer “neutralt”. Det har väl gått sisådär.

Min uppfattning om mig själv är väl oundvikligen subjektiv, oavsett hur mycket jag försöker distansera mig själv (från mig själv). Att försöka förena två oförenliga uppfattningar om vem jag är går inte, trots att jag envist fortsätter försöka.

Självdistans är bra. Men svårt. Men viktigt. Men omöjligt.

Ungefär där är jag idag.

Det är som det skall

Den här midsommaren var en milstolpe.

Inte bara markerade den här midsommaren starten för min semester, utan den var också ett bevis på att jag ger mig lov att förändras.

Jag, som har rutiner som skulle imponera vilken daghemsföreståndare som helst, har vakat i flera timmar, sovit länge, ätit lite vad som har hamnat framför mig och tagit oförskämt långa tupplurer när jag har känt för det.

Jag har umgåtts med människor i en utsträckning som vanligtvis är långt utanför min naturliga kvantitet och jag har gillat det enormt. Jag har absolut tagit tid för vila, lugn och läsning men jag har orkat långt mer än jag hade trott.

Att bli medveten om mina gränser, min personlighet och min känsliga natur har varit en av de viktigaste upptäckterna under mitt tredje årtionde på denna jord.

Att försiktigt börja stretcha på gränserna och varsamt utforska markerna också snäppet bortom min bekvämlighetszon känns som en naturlig fortsättning på min resa.

Jag söker jämvikt mellan vissheten om att jag är på ett visst sätt, men att jag ändå aldrig är låst i det enda sättet utan också kan, får och kommer att utvecklas.

Jag blir aldrig färdig, och det är som det skall.

Låt dem få veta

De såg rätt så … likgiltiga ut.

Följde mina instruktioner noggrant. Log vänligt när jag fick ögonkontakt med dem. Sade inte särskilt mycket när jag ställde allmänna frågor.

De var där, de var med och så var e me he.

Så fort den sista låten klingade ut var jag genomsvettig, personligen helt nöjd över min insats men totalt ovetande om hur deltagarna — själva huvudpersonerna i dramat — hade upplevt passet.

Jag tackade för mig och salen tömdes kvickt. När jag började packa ihop mina grejer hörde jag henne innan jag såg henne. “Tack! Det här var det roligaste passet jag har varit på på jättelänge!”.

Alldeles överrumplad av de fina, oväntade orden fick jag ur mig något muffel till svar som förhoppningsvis uttryckte tacksamhet, glädje.

Hennes ord gjorde min dag och suddade bort de flesta frågetecken till orosmoln på min himmel.

Hur viktigt är det inte att vi verbaliserar åt våra medmänniskor alla de uppskattande och uppmuntrande orden som vi går och tänker om våra medmänniskor ?

Från nyårsaftonens spelning med mina syskon i vårt band The Haralds. Bild: Torsposmedia

När jag var elev trodde jag aldrig att min klasslärare behövde få höra “den här lektionen var jättebra!” eller att min fotbollstränare faktiskt kunde växa några millimeter av ord som “tack för att du tar dig tid att träna oss".

Men alla som någon gång har satt sig själv i skottlinjen behöver få respons.

Och mest positiv respons för de flesta av oss är alldeles för välbekant med tvivlet och den gnagande självkritiken att negativ respons ofta är helt onödigt att förmedla vidare.

Så här, ett visdomsord att ta till dig under 2020 och alla andra år — sitt inte och panta på dina uppskattande ord om dina medmänniskor.

Låt dem få veta.

Att landa i sin introversion

Jag blev bekännande introvert som tjugotreåring.

Sett ur ett livstidsperspektiv är det förhållandevis tidigt: i bästa fall har jag majoriteten av mitt livs år framför mig att lära mig vad det innebär att leva som introvert.

Sett ur ett individuellt och relationellt perspektiv är det ganska sent: jag hade ju redan en rätt så grundad syn på mig själv, jag hade byggt upp mina viktigaste relationer och valt min livsstil rätt så långt.

Att inse att jag var introvert skakade om mitt liv eller åtminstone min självbild rejält. Jag såg på mig själv, mitt beteende, mina relationer och hela min livshistoria ur ett nytt perspektiv, med ett nytt ljus. Det var omskakande.

Varför det, då?

Jo, för att jag hade blivit expert på att behärska (och alldeles ovetande fejka) konsten att vara extrovert. Jag var utmärkt på att mingla, hålla låda, bjuda på mig själv och alltid, alltid vara igång.

Att jag var alldeles dränerad efteråt och kände en inre längtan efter att bara ligga hemma i pyjamas och läsa böcker om fredagkvällarna var något jag effektivt och outröttligt ignorerade.

När jag först hörde om fenomenet introversion fnyste jag och tänkte att det inte berör mig. Det här bottnade i en stor okunskap och en snäv uppfattning om vad introversion innebär.

Jag började emellertid läsa mer, lyssna på poddar och fördjupa mig i ämnet och insåg till min ovilja att jag minsann är introvert. Det här utforskandet ledde så småningom också till en bloggserie: lögner och sanningar om introverta (som jag har glömt bort att uppdatera, sorry!)

Fortfarande jobbar jag med att ständigt uppdatera min egen (och andras) uppfattning om vad introversion är, åtminstone vad det är för mig.

Men jag är glad att jag har landat i min introversion, att jag kan se introversion för dess styrkor och möjligheter och att jag också är väl medveten om vilka gränser det innebär.

Många ord, lite tyg

Så kom den där tiden igen.

Egentligen är den långt ifrån här ännu, och när den väl är här är den nästan omedelbart förbi, men den gör sig synlig i skyltfönster, tidningar och i reklam på nätet. Tiden för badkläder och solbränna. Tid för mycket hud och lite tyg. Och för många: tid för ångest och känslor av otillräcklighet.

I tre år har jag klarat mig med min triangl bikini, men så gjorde jag det ödesdigra misstaget att bada i badtunna iklädd ifrågavarande tyg, och missfärgningen var ett fult faktum. Så oundvikligen har jag på sistone studerat väldigt många halvnakna kroppar. Inte för kropparnas skull utan för tygets.

Och som en naturlig följd av det har jag blivit frestad att sugas med i den kroppssyn som skyltas och framhävs som det eftersträvansvärda.

Och fastän jag vet att den kropp som visas egentligen inte alls ser ut precis så där i verkligheten, och fastän jag vet att den där kroppen inte representerar den existerande mångfalden av kroppar, så hjälper det inte. För jag ser ju när jag själv prövar en bikini att den inte alls sitter på samma sätt som på modellen. Och jag ser ju att jag inte alls ser ut som modellen; den supersnygga, solbrända modellen som har mycket kropp på ett ställe, och väldigt lite på andra.

Så jag sugs med.

Tills jag blir arg. Tills jag ryter ifrån (inombords). För fastän saker och ting tutas in i mig har jag ändå möjligheten att göra ett val. Jag behöver inte vara en passiv mottagare av samhällets förvrängda och snäva kroppssyn, utan jag kan slå dövörat till och istället lyssna på andra röster om vem jag är. Ja ni må ha era photoshoppade kroppar med all the right things in all the right places, men jag har min egen superkropp som är unik, stark, mjuk, ganska kort men väldigt explosiv. Och jag är alldeles bortskämt frisk.

Och nu har jag också hittat tyg att bära på min superkropp på sommaren.
Den där ena dagen i juli.

Den där gången jag tappade telefonen i vattnet och långsamt såg den flyta iväg. Eller casually petade mig i håret när Samuel fotograferade..?

Det mest missförstådda

Det tog mig 22 år att förstå mig på en väldigt väsentlig och stor del av mig själv. I tjugotvå år trodde jag att jag var en mycket utåtriktad och extrovert person, en person som riktigt blommar ut och lever upp i situationer där jag får mingla loss med en drös med människor. Och bara för att jag själv trodde det så levde jag därefter. Jag tänkte att jag ju måste vara en extrovert då jag är van och orädd att stå på scen och uppträda, jag är inte blyg och jag är rent av ganska duktig på att lära känna nya människor. Jag kan vara ganska ofinländsk i den meningen, om du låter mig stereotypisera och generalisera lite.

Så jag begrep inte varför jag så starkt drog mig för att göra telefonsamtal, eller varför jag blev alldeles orimligt trött efter en kväll med många människor. Jag tyckte jag var bortom märklig när jag på större tillställningar kände ett behov av att låsa in mig på toaletten och vistas där mycket längre än behövligt, bara för att få uppleva lugnet och tystnaden. Jag trodde ju så stenhårt på att jag var extrovert och därför kunde jag inte förklara eller förstå mitt beteende, då jag dittills hade beskrivit mig själv i extrovertiska termer. Jag hade missförstått mig själv på ett väldigt grundläggande plan och det ledde till stor förvirring och frustration.

Tills jag snubblade över begreppet introversion. Begreppet hade jag förvisso hört i psykologikurserna i gymnasiet, men det hade aldrig haft personlig relevans för mig och hade därmed inte heller fastnat. Introversion var ett begrepp som hade klingat så negativt i mina öron under hela min livsstid. Jag, introvert? Aldrig! Jag hade alltid tänkt att introverta personer är sådana som inte syns, inte hörs, som går längs med väggarna, aldrig tittar andra människor i ögonen och har noll koll på det sociala samspelet. Och jag som ofta hörs under klassrumsdiskussioner, älskar dramaövningar och har vunnit en vältalighetstävling.

Men ju mer jag läste om introversion desto mer var jag tvungen att omvärdera min uppfattning av begreppet, och fram för allt min uppfattning av mig själv.

Foto & redigering: Ebba Åström

Precis som med alla personlighets- och karaktärsdrag tycker jag det är viktigt att inte definiera sig utifrån en egenskap eller ett enda drag. Jag tror att vi människor är alldeles för mångfacetterade för att kategoriseras utifrån en enda bestämd kategori. Men när jag förstod att jag har drag av introversion blev allting plötsligt mer begripligt. Den frustration och det självförakt, som min okunskap om mig själv hade gett upphov till, lättade och försvann när jag plötsligt kunde förstå mig själv utifrån nya termer. Jag var inte längre ett märkligt undantag till normen utan jag var... jag. På mina egna, fullkomligt legitima villkor.

Och sån här är jag: Jag njuter av att sträckläsa, jag har inget emot mitt eget sällskap och jag blir lite överstimulerad av mycket ljud och mycket folk. Det betyder inte att jag inte kan eller tycker om att umgås med människor, men det betyder att jag behöver ladda upp ordentligt innan, och landa i mig själv en tid efter. Jag kräver i allmänhet väldigt lite underhållning för att vara tillfreds, jag är duktig på att avläsa sociala situationer och jag är inte så dålig på att småprata heller. Men jag behöver mitt lugn och min ro för att orka och fungera.

Jag tror att introversion är ett väldigt missförstått karaktärsdrag då det inte sällan används synonymt med social inkompetens och enstörighet. Jag tror också att många fler människor därute är introverta utan att de vet om det, för extroversion tycks vara normen och det eftersträvansvärda.

Introversion, så som jag har uppfattat det, innebär inte att vara "osocial" utan det handlar snarare om på vilket sätt man laddar batterierna. Och där måste var och en hitta sitt eget sätt.