Varför är jag så upptagen med att folk ska tycka om mig?
Det är klart att jag vill att mina nära och kära ska göra det, men varför är jag så mån om att människor som jag knappt känner, och endast har att göra med under några flyktiga glimtar under mitt liv, ska göra det?
Forskaren i mig vill förklara detta eviga tyck-om-mig-komplex med kanske psykoanalytiska Freud-analyser eller kanske hellre hur samhället socialiserar oss till att vara till lags.
Roten till komplexet är emellertid ovidkommande för faktum kvarstår: jag tycker inte om när folk uppvisar sitt ogillande av mig. Eller ens att de inte direkt gillar mig.
Så jag månar om att folk ska tycka om mig.
Och i grund och botten tänker jag att det är en god egenskap. Att sträva efter att komma överens, vara tillmötesgående och anpassningsbar är en av de största orsakerna till att relationer över huvud taget fungerar.
Men sen igen kan den här viljan slå över och leda till något inte alls sunt. Särskilt i förhållanden där den andra parten inte tvekar att dra fördel av det.
Jag kanske inte kan få alla att gilla mig. Men det räcker med några få, goda människor. (Jag tror Gilmore Girls fick mig att inse detta. Högklassig livsvisdom levererat i en rapp och sarkastisk dialog.)
Jag övar mig på att nöja mig med att några få (ändå förhållandevis många) människor tycker om mig.
Jättemycket.
Och att det är nog.
