Jag är en slavisk anhängare av Bullet Journal metoden.
Eller inte egentligen så mycket metoden som av listor. Och att kryssa av punkter på mina listor. Jag lever för att bocka av, kryssa över, avsluta och fullfölja.
Idag var en punkt på listan att analysera ett material så att det i slutet av dagen skulle vara halvvägs.
Men saker hände.
Mitt huvud värkte. Jag kom på en mängd andra, mer trängande ärenden att göra. Programmet jag jobbade i var slött och orden jag skrev syntes på skärmen först fem sekunder efter att jag hade knackat in dem i tangentbordet (hur frustrerande!?).
Så jag fick inte klart analysen till 50 %. Knappt till 30 %.
Och jag blir lätt modfälld av att inte klara av mina dagliga mål. Att inte få pricka av punkten på listan.
Jag kan inte undgå att känna mig lite dålig. Som att dagens insats var dålig. Att det var en dålig arbetsdag.
När jag faktiskt kunde vara fru-glaset-är-halvfullt och tänka hej wow jag gjorde klart 30 % av analysen idag!
För så är det ju. Hellre gör lite än inget alls. Alla gånger. Även små steg är steg i rätt riktning. Även en tredjedels analys är en analys på väg att bli klar.
Ibland måste jag bara påminna mig själv om att också små steg är viktiga.
Och det bästa sättet för mig att bli påmind är att skriva om det.
Så det är precis vad jag har gjort nu.
