Hellre lite

Jag är en slavisk anhängare av Bullet Journal metoden.

Eller inte egentligen så mycket metoden som av listor. Och att kryssa av punkter på mina listor. Jag lever för att bocka av, kryssa över, avsluta och fullfölja.

Idag var en punkt på listan att analysera ett material så att det i slutet av dagen skulle vara halvvägs.

Men saker hände.

Mitt huvud värkte. Jag kom på en mängd andra, mer trängande ärenden att göra. Programmet jag jobbade i var slött och orden jag skrev syntes på skärmen först fem sekunder efter att jag hade knackat in dem i tangentbordet (hur frustrerande!?).

Så jag fick inte klart analysen till 50 %. Knappt till 30 %.

Och jag blir lätt modfälld av att inte klara av mina dagliga mål. Att inte få pricka av punkten på listan.

Jag kan inte undgå att känna mig lite dålig. Som att dagens insats var dålig. Att det var en dålig arbetsdag.

När jag faktiskt kunde vara fru-glaset-är-halvfullt och tänka hej wow jag gjorde klart 30 % av analysen idag!

För så är det ju. Hellre gör lite än inget alls. Alla gånger. Även små steg är steg i rätt riktning. Även en tredjedels analys är en analys på väg att bli klar.

Ibland måste jag bara påminna mig själv om att också små steg är viktiga.

Och det bästa sättet för mig att bli påmind är att skriva om det.

Så det är precis vad jag har gjort nu.

Omärkbart oumbärlig

Igår deltog jag på en orgelkonsert i Nidarosdomen (bägge två helt fantastiska).

Organisten var förstås oerhört skicklig med en fingerfärdighet jag aldrig förut har sett eller hört. Orgeln i sig själv med sina 12 000-pipor var mäktig både till utseende och ljud.

Men det var en sak som fram för allt fångade min uppmärksamhet.

För organisten hade en personlig notbladsvändare.

Klädd i en klarröd sammetskappa med ett kors i guld på bröstet stod han tålmodigt bredvid organisten vid orgeln, följde med i noterna, fattade bladhörnet och väntade sedan på organistens diskreta men ändå tydliga nickning.

Och då vände han blad.

I jämförelse med allt det pampiga i kyrkan och med orgelmusiken under tillfället kan hans bidrag verka obetydligt.

Ändå var han oumbärlig.

Och det, är en av de finaste sakerna jag tar med mig efter mitt besök.

Skillnaden i det pyttelilla

Det är måndag och jag är löjligt glad över efterdyningarna av helgens täta regn.

Gräset har fullkomligt exploderat i grönhet och häcken utanför vårt fönster har knoppat till sig och frodats gott under de gynnsamma väderförhållandena. Sammantaget blir det en enorm förändring men jag ser ju, att gräsmattan består av enskilda strån, att häcken egentligen bara är en massa små blad.

Kanske det är en romantiserande, naiv Mindy som talar, men allt det här får mig inse vikten i det lilla. Hur mycket det lilla faktiskt kan göra.

Inte alls osökt kopplar jag ihop den här tanken med klimatförändringarna och mitt eget sopsorterande.

Vissa tycker det är absurt och onödigt att jag prompt ska sortera bioavfall, plast, kartong, tidningar, metall, glas och brännbart separat och att jag nästan ser rött om något som går att återvinnas ligger i den intetsägande och go-to ”brännbart” soppåsen.

Vissa säger att det är fullkomligt onödigt att jag knaprar lös plasten från kartongen på min nya tandbortsförpackning, några kanske rentav kallar det för hårklyveri, för vi i Finland är ändå förhållandevis miljövänliga medan andra länder med sämre avfallshantering och klimatpolitik är “de riktiga bovarna”.

Vissa säger att det inte är någon skillnad vad jag gör, för det här är en långt större problematik.

Och kanske de har rätt.

Och kanske min envetna sopsortering endast är ett fåfängt försök att stilla ett ont samvete, för jag vet att jag gör mycket annat som miljön inte alls tackar för.

Men jag vill ändå.

Jag vill inte förkasta det lilla bara för att större saker också kan göras. Jag vill inte göra inget bara för att jag vet att många, långt större makter än mig, måste göra något, mycket. 

För jag ser ju på min grönskande gräsmatta och på min blommande häck att det pytte, pyttelilla också gör skillnad. Och jag vill inte förkasta det.

Det lilla storslagna

Jag håller på att acklimatiseras till vardagsverkligheten.

Det tar en tid för mig att inse att viljan till mycket är stor (det är sällan där det brister) men att det snarare är tiden eller orken som svackar.

Men jag acklimatiseras, sakta men säkert.

Som alltid strävar jag efter att inte nödvändigtvis sänka mina krav, men kanske bara sträva efter en mer lågmäld förnöjsamhet.

För när jag når ett stadium av “det här var kanske inte precis det jag ville, men det är ändå bra” märker jag ju genast — gott. Livet är ju gott!

Dagens små glimtar av livets goda har varit:

härligt flyt med en arbetsuppgift jag jobbar med. Trevligt lunchsällskap och fina lunchdiskussioner. En apelsin som var fantastiskt god. En komplimang mitt under jobbdagen. Ett berikande samtal under kaffepausen. Aprilmånads identitetskris som har lett till härlig sommarvärme.

En bok som jag tänkte på under dagen och som låg framför nosen på mig i bibliotekshyllan. Dagens svettiga träningspass med svägerskan. Gott cykelföre. Fint besök av en granne. Min Samuel hade städat vårt hem. Solnedsgångsstretchning. Bokläsning och god smoothie.

Det behövs inte mycket, egentligen. Bara jag minns att se det lilla storslagna.

En glimt av livets goda från sommaren 2018.

Vad är det minsta vi kan göra?

Just nu är jag inne i en period då jag fascineras över kraften i det lilla. Jag har under den senaste tiden bland annat glatt mig åt vardagens enkla kaffestunder, uppmuntrande ord från mina medmänniskor och vår fina uppiffade balkong. Jag har själv erfarit hur mycket ett litet tack kan betyda, och hur avsaknaden av det kan såra.

Det är en galen värld där ute, och när något fruktansvärt händer i någon kär persons liv, eller ute i vida världen, kan man lätt känna sig handfallen och maktlös. Då kan vi fråga oss, som Tomas Sjödin skriver i en av sina böcker: "Vad är det minsta vi kan göra?". Vi kan ju rimligtvis inte påverka alla omständigheter och göra världen bättre med ett enkelt knäpp med fingrarna. Men vad är det minsta vi kan göra?

Kanske det är att skriva ett SMS där vi uttrycker att vi finns till hands, kanske det är att ställa upp som barn- eller hundvakt, eller kanske det är att ge bort en bukett vackra blommar att vila ögonen på i allt det svåra, oförståeliga.

När vi nu väl är inne på kraften i det lilla. Golvet i trapphuset till studenthälsan är bara för vackert. Vasabor - stanna upp och beundra det nästa gång ni är där!

Jag tror absolut också på stordåd. Jag tror att det ibland behövs rejäla tag, mirakel till och med. Men jag tror att det finns en enorm kraft i det lilla, och jag vet att varenda människa har kapaciteten till att göra de här enkla tjänsterna av kärlek.

Och vem vet, kanske det just är de här enkla tjänsterna som åstadkommer stordåd i slutändan?

Det lilla ordet

De flesta av oss har ända sedan barnsben fått höra hur viktigt det är att vara artiga och vänliga med varandra. Vi lär oss de centrala orden tack, varsågod och förlåt i ett väldigt tidigt skede, och många barn är oerhört duktiga på att uttrycka de här orden i tid och otid.

Jag tror att vi med fördel kan ta lärdom av de små i det här avseendet.

Idag när jag var på väg in genom dörren till universitetet för att äta lunch, såg jag att en man också var på väg in samtidigt. Jag såg att han bar på en stor, och till synes ganska tung, pafflåda av något slag. Lyftarbetet krävde båda hans händer och efter en blixtsnabb avståndskalkyl gjorde jag en snabb rusch till dörren, för att kunna öppna upp den tunga och otympliga universitetsdörren för honom.

När jag väl hade tagit i handtaget och och började öppna, stod jag bredvid dörren och blickade upp på mannen samtidigt som jag avfyrade ett av mina varmaste leenden. För vem blir inte glad av att någon öppnar en dörr och ler vänligt samtidigt?

Tyvärr gick den här mannen endast förbi utan att ägna mig så mycket som en blick. Och jag kände mig... förnedrad, utan att ens överdriva.

Jag tror på att göra gott även fastän det inte märks. Jag tror att den minsta gärningen kan göra en annan persons dag. Jag tror på att hjälpa andra utan att de ber om det. Och jag tror på att öppna dörrar åt någon som har händerna fulla. Och jag kommer envist fortsätta med att tro och utöva det här.

Men jag tror också på ordet tack. Det är minst lika viktigt att göra de här små, vänliga gärningarna som att visa uppskattning för dem. Vi gör världen lite bättre, lite ljusare, varje gång vi hjälper varandra och visar uppskattning åt varandra.

Jag tror att det är omöjligt att missbruka ordet tack, och därför tror jag att vi inte ska dra oss för att använda det närhelst vi kan!

Förlängt vardagsrum

Jag har aldrig varit en balkongmänniska. Om man nu kan delas in i balkongmänniskor och icke-balkongmänniskor. I Åbo har jag haft balkong men det är mer undantag än regel att den över huvud taget blir använd. Jag har på sin höjd druckit en kaffekopp på balkongen då vårsolens första strålar når vårt norra land efter en beckmörk vinter. För jag menar, vem är inte lite av en soldyrkare då?

Men nu har vi äntligen en balkong som blir flitigt använd för bokläsning, tv-serietittande, kaffedrickande eller allmänt häng. Det är fantastiskt att ha en balkong som känns som ett tredje rum! Allt som krävdes var en heltäckande matta, för att dölja det opraktiska och alltjämt smutsiga golvet, och en DIY-möbel som min Samuel snickrade ihop i klassisk lastpallsanda. Några kuddar och plötsligt blev det som ett förlängt vardagsrum.

Tänk vad småsaker kan göra stor skillnad. Underskatta aldrig det stora i det lilla!

Före: här skymtas det snuskiga golvet och våra tidigare balkongmöbler som förvisso var gångbara men inte riktigt ändamålsenliga.

Efter: ny golvmatta som täcker (nästan) hela balkongen. Lastpallssoffa gjord på 3 lastpallar, ett soffbord som vi inte har i användning inomhus, några kuddar, lite mysbelysning och voilá! Som en helt ny balkong!

Pärlor i vardagen

För tillfället jobbar jag med två olika jobb samtidigt som jag försöker skriva på min avhandling, jobba på min blogg, skriva och svara på mejl, läsa böcker och hinna ta det lite lugnt mellan varven. Det blir rätt så långa dagar och mycket program. Vilket jag gillar. Hellre mycket program än alldeles för lite. 

Men det finns inte alltid tid att göra precis allt jag önskar göra. Till exempel sitta länge och väl och prata med min Samuel. Sträckläsa en bra bok i flera timmar. Se på mina favoritserier eller ta en långpromenad. Fastän viljan finns räcker tiden inte alltid till, och det kan jag inte påverka.

Men jag kan påverka min inställning, jag själv ansvarar för min attityd. I den här fartfyllda tiden jag lever i just nu, har jag kommit att väldigt mycket uppskatta de enkla, till och med banala, stunderna i vardagen. Så som att efter en lång arbetsdag sitta ned en kvart med min Samuel, dricka kaffe och prata om hur dagen har varit. Eller att stiga upp en halvtimme tidigare om morgonen för att i lugn och ro få avnjuta morgongröten med dagens tidning och dagens lösen. Eller att om kvällen läsa en av Maggan Hägglunds krönikor i boken "Maggans lilla starksköra". 

En programspäckad vardag kanske gör det här med en. Får en att uppskatta de små stunderna i livet som ger energi, glädje och frid i en hektisk vardagsmiljö.