De flesta av oss har ända sedan barnsben fått höra hur viktigt det är att vara artiga och vänliga med varandra. Vi lär oss de centrala orden tack, varsågod och förlåt i ett väldigt tidigt skede, och många barn är oerhört duktiga på att uttrycka de här orden i tid och otid.
Jag tror att vi med fördel kan ta lärdom av de små i det här avseendet.
Idag när jag var på väg in genom dörren till universitetet för att äta lunch, såg jag att en man också var på väg in samtidigt. Jag såg att han bar på en stor, och till synes ganska tung, pafflåda av något slag. Lyftarbetet krävde båda hans händer och efter en blixtsnabb avståndskalkyl gjorde jag en snabb rusch till dörren, för att kunna öppna upp den tunga och otympliga universitetsdörren för honom.
När jag väl hade tagit i handtaget och och började öppna, stod jag bredvid dörren och blickade upp på mannen samtidigt som jag avfyrade ett av mina varmaste leenden. För vem blir inte glad av att någon öppnar en dörr och ler vänligt samtidigt?
Tyvärr gick den här mannen endast förbi utan att ägna mig så mycket som en blick. Och jag kände mig... förnedrad, utan att ens överdriva.
Jag tror på att göra gott även fastän det inte märks. Jag tror att den minsta gärningen kan göra en annan persons dag. Jag tror på att hjälpa andra utan att de ber om det. Och jag tror på att öppna dörrar åt någon som har händerna fulla. Och jag kommer envist fortsätta med att tro och utöva det här.
Men jag tror också på ordet tack. Det är minst lika viktigt att göra de här små, vänliga gärningarna som att visa uppskattning för dem. Vi gör världen lite bättre, lite ljusare, varje gång vi hjälper varandra och visar uppskattning åt varandra.
Jag tror att det är omöjligt att missbruka ordet tack, och därför tror jag att vi inte ska dra oss för att använda det närhelst vi kan!
