Det lilla ordet

De flesta av oss har ända sedan barnsben fått höra hur viktigt det är att vara artiga och vänliga med varandra. Vi lär oss de centrala orden tack, varsågod och förlåt i ett väldigt tidigt skede, och många barn är oerhört duktiga på att uttrycka de här orden i tid och otid.

Jag tror att vi med fördel kan ta lärdom av de små i det här avseendet.

Idag när jag var på väg in genom dörren till universitetet för att äta lunch, såg jag att en man också var på väg in samtidigt. Jag såg att han bar på en stor, och till synes ganska tung, pafflåda av något slag. Lyftarbetet krävde båda hans händer och efter en blixtsnabb avståndskalkyl gjorde jag en snabb rusch till dörren, för att kunna öppna upp den tunga och otympliga universitetsdörren för honom.

När jag väl hade tagit i handtaget och och började öppna, stod jag bredvid dörren och blickade upp på mannen samtidigt som jag avfyrade ett av mina varmaste leenden. För vem blir inte glad av att någon öppnar en dörr och ler vänligt samtidigt?

Tyvärr gick den här mannen endast förbi utan att ägna mig så mycket som en blick. Och jag kände mig... förnedrad, utan att ens överdriva.

Jag tror på att göra gott även fastän det inte märks. Jag tror att den minsta gärningen kan göra en annan persons dag. Jag tror på att hjälpa andra utan att de ber om det. Och jag tror på att öppna dörrar åt någon som har händerna fulla. Och jag kommer envist fortsätta med att tro och utöva det här.

Men jag tror också på ordet tack. Det är minst lika viktigt att göra de här små, vänliga gärningarna som att visa uppskattning för dem. Vi gör världen lite bättre, lite ljusare, varje gång vi hjälper varandra och visar uppskattning åt varandra.

Jag tror att det är omöjligt att missbruka ordet tack, och därför tror jag att vi inte ska dra oss för att använda det närhelst vi kan!

Nyckeln till frihet

Jag har varit nyckellös de senaste två dagarna.

Alldeles nonchalant hade jag slängt nyckelknippen på gräsmattan vid volleybollplanen där jag satt och såg på när min Samuel spelade. "Såklart kommer jag kommer att minnas att ta dem" tänkte jag. "Jag lämnar aldrig viktiga saker efter mig".

Justin Bieber visste redan i sina tonår hur det var med det där att aldrig säga aldrig. 

Att vara nyckellös var en sällsamt obehaglig upplevelse, ni som någon gång varit det kan säkert hålla med. Den här nyckellösheten fick mig att tänka på (eller snarare bannas över) varför vi över huvud taget har nycklar. Varför ska vi låsa in oss bakom dörrar och väggar och staket och portar? Vad begränsande det är, tänkte jag i min frustration, rentav frihetsberövande!

Men så kom jag att tänka på orden som då och då används inom barnuppfostran. Orden är ramar och kramar. Barn behöver gränser och tryggar ramar att röra sig inom. Jag som inte har några barn kanske inte borde uttala mig om barnuppfostran, men jag kan ju tala för min egen del. Varje fredag när jag står framför den åtta meter långa godishyllan, och ska välja en enda godispåse, kan jag ibland känna mig överväldigad. Det finns för många möjligheter att välja emellan, och valmöjligheterna gör mig perplex. 

Ni som har tagit studenten eller blivit utexaminerad kanske ofta får höra "Nu kan du göra precis vad du vill!". Den obegränsade friheten och de oändliga valmöjligheter leder däremot ofta till att hjärnan går i baklås, och för många kan de välmenade orden leda till stress. 

Jag tror därför att största möjliga frihet finns inom vissa ramar. Gränser gör gott. Jag tror också det är därför de flesta religioner har budord eller regler; vi är som mest trygga och som mest fria inom vissa gränser. Ramar och kramar.

En av mina favoritförfattare, Tomas Sjödin, hade märkt att hans kalender var fullbokad flera veckor framöver. Han och hans fru hade inte haft några begränsningar för vad de kunde göra, men de hade inte en enda ledig tid till att äta middag med sina vänner. Då insåg de att "Det var som att avsaknaden av en begränsning hade blivit det som begränsade oss mest". 

Begränsningar behövs. 

Jag återfick min nyckelknippe idag. Den var i tryggt förvar hos polisen. Jag är så tacksam till vem-du-nu-än-är som förde dit min nyckelknippe. Vilket härligt land, och vilket hederligt folk i det här landet!

Ps. Rubriken anspelar på den svenska titeln till filmen Shawshank Redemption. En av de bästa filmerna jag någonsin sett, du har väl inte missat den?