En dag i livet

Vardagen har rullat igång i det Svenlinska huset men denna gång är det en lite ny typ av vardag.

Så här ser en helt vanlig vardag ut numera.

07-tiden
Vanligtvis vaknar vi vid den här tiden. Molly är hungrig och får mat och Samuel kokar kaffe och gröt.

08.00
Samuel åker iväg till jobbet och jag sköter undan morgonsysslorna (bädda sängen, klä på Molly, tömma diskmaskinen, diska grötkastrullen och plocka upp i köket). Efter det brukar Molly chilla eller halvslumra bredvid mig när jag planerar dagen, jobbar lite eller pynjar på med något pyssligt som bookstagramkontot eller min dagbok.

10.00/11.00
Second breakfast. För både Molly och mig, varpå jag tar en vagnpromenad så Molly får sova. Jag lyssnar på en ljudbok medan jag går runt med barnvagnen. Det är verkligen dagens höjdpunkt, denna vagnpromenad! Därefter kort dusch för mamman medan Molly sover vidare i vagnen.

Dagens höjdpunkt - vagnpromenaden!

12.00
Lunch. Min favoritlunch för tillfället är sallad med isbergssallat, rucola, gurka, körsbärstomater, vattenmelon, fetaost, cashewnötter, konserverad kycklingfilé på burk (låter vidrigt men är såå saftigt och gott!) och så citronolivolja to top it off. MUMS! Molly får också “lunch”.

13.00
Efter lunchen brukar jag ofta ta en tupplur om jag känner för det. I annat fall brukar jag läsa lite, sköta olika ärenden, sköta hushållssysslor, träffa en vän över en kopp kaffe eller bara chilla. Molly sover också.

15.00
Kaffe och ordentlig mellis för både mor och dotter. Därefter sover Molly ännu en omgång.

16.30
Middagsprepp. Samuel kommer hem från jobbet.

17.00
Middag och därefter mys med barn och katt.

19.00
Läs- och lekstund med Molly. Vi har en härlig lekmatta som vi fick av Samuels faster som vi brukar hänga på. På vår läs- och lekstund brukar vi läsa poesiböcker, göra olika rim och ramsor (gärna med kroppsrörelser för att öka hennes kroppskännedom), sjunga sånger och öva att ligga på mage och träna nackmusklerna.

19.30
Kvällsrutin för Molly då vi tvättar och sköter om kroppen, byter blöja och lägger på pyjamas.

Bebisar i pyjamas! Och nej jag håller inte endast i hennes nacke fastän det ser ut så 🙈

20.00
Godnatt Molly! Fastän vi lägger henne 20-tiden är vi väldigt måna om att inte tassa på tå och viska med varandra. Vi har en kampanj på gång där vi medvetet har vanliga vardagsljud omkring oss fastän hon sover. Vi kan dammsuga, laga en smoothie och heja hejvilt på vårt fotbollslag trots att hon sover – och i alla fall hittills har hon inte klagat på vår ljudvolym.

Efter Mollys läggdags brukar jag och Samuel också prioritera vi-tid. Bara det att sitta och se varandra i ögonen och hinna byta några ord ger så mycket näring och ork i vår relation. Ibland har Samuel träningar på kvällen och då brukar jag läsa och leka med bästa Toukokatten.

22.00
Vid det här lager blir även jag trött och börjar gå och lägga mig. Första amningen sker kring 23-tiden, andra amningen mellan 03-04 och den sista kring 06-07. Däremellan sover hon väldigt bra, vilket vi är mer än tacksamma för!

Ungefär så ser en helt vanlig dag i mitt liv ut just nu. Det här vill jag dokumentera för framtiden – bara för att se ifall det förändras!

Du och jag i vår nya vardag 🤍

Lite samma men helt olika

Idag drack vi kaffe på terassen.

Iklädda t-shirt och topp och med solen gassande i ansiktet. Det var helt underbart.

När vi satt där konstaterade jag att det här nästan är som att vara i Lappland. Att det nästan kändes som en kaffepaus i ett mysig litet café mitt i backen. Solen som värmer, vinden som är sval men inte kall och snön som är bländande vit.

Vi har inte varit i Lappland i år. Vi brukar försöka besöka Lappland varje vinter. Men med ett coronaläge som är som det är och med en gravidkropp som varken gör nedförsåkning bekvämt eller särskilt tryggt stod vi över i år.

Och nöjde oss med terasskaffe i vintersolen.

Lite samma men ändå helt olika.

Men vi tar vad vi får, detta coronaår.

Från en tid när vi faktiskt var i Lappland.

Där ribban är lägre

Min största problematik med den här veckan (under vilken jag stretchar) har varit att jag inte hinner med allt annat.

Projektet jag är med i är utanför mitt ordinarie jobb men upptar ändå all min arbetstid. Det är som det bör och det är inget fel med det eftersom projektet handlar om samma sak som min avhandling. Men jag har inte riktigt ro att låta mig själv koppla bort från mitt vanliga jobb.

Jag tror att jag borde hinna och orka med allt det vanliga. Att jag borde få ungefär lika mycket gjort under den här veckan fastän jag endast har några strötimmar här och där som jag kan ägna mig åt min forskning.

Egentligen vet jag ju att det här projektet (särskilt som det är ett konstprojekt) ska uppta all min tid. För det är det konstnärliga processer går ut på.

Nå, nästan två dagar in i projektet märker jag att jag äntligen börjar sänka kraven på mig själv.

Tillåta mig själv att ta det lugnt. Att hänge mig åt detta veckans projekt istället för att stressa över allt som är ogjort med min forskning.

Jag ställer ofta ribban alldeles för högt men den här veckan tror jag att jag kommer att tänka på att kliva över där ribban är lägre.

För att jag helt enkelt måste göra det för att orka.

Och för att det är helt okej att kliva över där ribban är lägre ibland.

Lagom är bäst

Jag fungerar bäst med lagom.

Det gäller ungefär alla andra områden i livet förutom mitt litteraturintag.

Det gäller alldeles särskilt när det kommer till hur jag bygger upp min vardag så där rent schematekniskt. Jag behöver en viss mängd program för att upprätthålla rutin, men blir det för mycket program blir jag fort trött.

Min junimånad präglas verkligen av sista-månaden-innan-semestern-känslan, och jag märker att det inte gör gott för mig att hela tiden pressa ut mig själv lite lite mer i alla riktningar.

Jag kan väl närmast beskriva det i termer av pizza.

Det är som att min ork är en för liten pizzadeg som jag försöker töja och töja så att den täcker hela plåten – det går om jag är riktigt varsam, men risken för att det uppstår hål i degen är överhängande.

Med min bakgrund av både ytbrändhet och regelrätt utbrändhet gör det mig alltid nervös att märka att jag stretchar lite för mycket i lite för många olika riktningar.

Jag vet jag vet jag vet
att jag
snart snart snart
får vila vila vila.

Men att pressa på under en längre tid, trots vissheten om att det snart är över, är inte alls ett fungerande koncept för mig.

Lagom är bäst: lagom program, lagom vila.

Jag försöker hitta, nej skapa(!) rum för vila (det är naivt att tro att det ska komma av sig själv) och återhämtning också i den vardag som är min. Jag försöker ta vara på de andrum som faktiskt finns.

Jag vet att det snart är över. Men oj vad jag inser att lagom är bäst.

Kattliv. Bäst. Det här är min systers ljuvliga neva mascquerade Oliver.

Optimisten ljuder i mig

Jag tycker ändå att det är fint att min coronatillvaro har varit en förvisso fluktuerande men ändå stadigt uppåtstigande kurva.

Jag har gått från missmod och till hopp, och nu när restriktionerna kanske så småningom börjar lätta i vårt land befinner jag mig inte alls i det tillstånd av genomtörstig ökenvandrare som jag trodde att jag skulle känna vid undantagstillståndets slut.

Nej jag känner mig snarare hoppfull och förtröstansfull.

Det kan bara bli bättre, ljuder den eviga optimisten i mig. Visst finns det andra, mer tveksamma röster men nu väljer jag tvärt att ty mig till optimisten.

Vilken röst ljuder i dig? Och än viktigare: vilken lyssnar du på?

Inte alls jag men en annan optimistisk röst i mitt liv, min Samuel.

Den finns för mig, inte tvärtom

Jag har ju talat både vitt och brett om hur mycket mitt liv hålls ihop av min svarta bok, min bullet journal.

Ibland undrar människor om jag inte blir stressad över att ha ett tiotal punkter som ofta, men rimligtvis ändå inte alltid, blir överkryssade förr eller senare under dagens lopp.

Mer konkret undrar de alltså om jag känner det som ett krav, ett måste, att kryssa över rutan oavsett kostnaden.

Och svaret är helt frankt: aldrig.

Det händer nästan dagligen att jag märker att jag får skjuta över någon punkt från idag tills imorgon men det upptar inte mer tid eller vånda hos mig än tiden det tar att rita en pil (som i “skjut fram”) i rutan jag vanligtvis ritar ett x.

Jag skriver dagligen ned sådant som ska bli gjort i något skede, men i samma planering ingår också prioritering — alltså väljer jag ofta bort något som står på min to do-lista.

Min princip lyder kort och gott: jag behövs inte för att min bullet journal ska hålla ihop, men min bullet journal behövs för att jag ska hålla ihop; alltså finns den till för mig — inte tvärtom.

Min bullet journal från år 2018.

Enkelheten

Jag är tudelad.

Å ena sidan är jag tacksam över att ha en vardag som är full av program, människomöten, händelser. Å andra sidan längtar en del av mig till enkelheten.

Till ljudboken och makraméprojektet, till teet och romanen eller till det senaste tillskottet: det färgsprakande pusslet och tystnaden.

Jag behöver inte mycket och när mycket råder vill jag till enkelheten.

Jag älskar enkelheten och dess frånvaro gör mig rastlös och orolig.

Idag längtar jag efter enkelheten.

Men hellre den vägen än att längta efter myckenheten.

Det omtalade pusslet som jag har fått låna av mina goda vänner S & J.

Rullar mig fram

Varje fredag ser jag fram emot att komma tillbaka på jobb på måndag.*

Varje söndag upplever jag en odefinierbar känsla av flä ** trots att jag fortsättningsvis tycker om mitt jobb lika mycket på söndagen som på fredagen.

Ingen förklarar fenomenet bättre än Newton och hans tröghetslag: En kropp förblir i vila eller i likformig rörelse om, och bara om, summan av alla krafter som verkar på kroppen är noll. ***

På söndag är min kropp i ett nolläge.

På måndag försätts jag i rullning igen.

Således rullar jag ända till fredagen då jag drabbas av ett visst motstånd att lämna allting över helgen. Jag vill fortsätta rulla, tvinga mig inte att sluta, tvinga mig inte att sluta rulla när jag väl fått upp farten.

All min kärlek för akademin och vetenskapandet vaknar till liv igen om måndagarna.

Tur är väl det, för annars hade det här blivit väääldigt långa år. ****

This is where the magic happens. Or at least science.

* Naturligtvis ser jag fram emot en ledig helg också.
** Fantastiskt användbart ord från Zoo-böckerna á la Kaj Korkea-aho och Ted Forsström
*** Kanske första och sista gången jag över huvud taget nämner fysik i min blogg
**** Jag lovar att aldrig använda fotnoter på det här sättet mer. Tacohej.

Inget flyt

Det är ganska lätt för mig att uppleva flow med saker och ting.

I viss mån är ett lätt flowtillstånd mitt normaltillstånd när jag skriver, läser, analyserar.

Det är förstås väldigt skönt och bra på alla sätt och vis att det är så, för om mitt jobb vore en ständigt uppförsbacke i motvind skulle jag inte palla. Men faktumet att jag har vant mig vid flowtillståndet gör också att de dagar jag inte har detta flow känns misslyckade.

Egentligen vet jag ju att en dag utan ett skönt flyt inte alls en misslyckad dag utan bara en dag som vilken annan förutom att jag inte fick lika mycket gjort som under gårdagen.

Jag kan ju inte gå omkring och tro att ett ständigt flowtillstånd är normalt.

Kom ner på jorden nu, Mindy.

En gång med flow. Inte idag, alltså.

Det kaos som är mitt

Vad vore jag utan mina listor?

Var skulle jag ens börja nysta om jag inte hade mina checkrutor att bocka av? Hur skulle jag över huvud taget våga ta mig an ett så maffigt projekt som att skriva en avhandling om jag inte kunde beta ner det i mindre, ja helst minimala beståndsdelar?

Det finns människor som klarar sig utan listor. Har jag hört.

Hur sjutton gör dessa människor? Finns de över huvud taget?

Jag vet bara att jag inte skulle mäkta med allt det som livet är om jag inte fick strukturera upp det, som i min bullet journal.

Min bullet journal är min viktigaste ägodel. Inte kanske finaste eller mest dyrbar sådär monetärt sett, men likväl viktigaste.

Här samlar jag allt jag behöver för att leva det liv jag lever, här reder jag ut det kaos som är mitt och hittar min väg bland den djungel av åtaganden, ansvar och uppdrag som min vardag präglas av.

Vad vore jag utan min bullet journal. Det är ju världens grej!