Jag tycker ändå att det är fint att min coronatillvaro har varit en förvisso fluktuerande men ändå stadigt uppåtstigande kurva.
Jag har gått från missmod och till hopp, och nu när restriktionerna kanske så småningom börjar lätta i vårt land befinner jag mig inte alls i det tillstånd av genomtörstig ökenvandrare som jag trodde att jag skulle känna vid undantagstillståndets slut.
Nej jag känner mig snarare hoppfull och förtröstansfull.
Det kan bara bli bättre, ljuder den eviga optimisten i mig. Visst finns det andra, mer tveksamma röster men nu väljer jag tvärt att ty mig till optimisten.
Vilken röst ljuder i dig? Och än viktigare: vilken lyssnar du på?
Inte alls jag men en annan optimistisk röst i mitt liv, min Samuel.