Jag har ju talat både vitt och brett om hur mycket mitt liv hålls ihop av min svarta bok, min bullet journal.
Ibland undrar människor om jag inte blir stressad över att ha ett tiotal punkter som ofta, men rimligtvis ändå inte alltid, blir överkryssade förr eller senare under dagens lopp.
Mer konkret undrar de alltså om jag känner det som ett krav, ett måste, att kryssa över rutan oavsett kostnaden.
Och svaret är helt frankt: aldrig.
Det händer nästan dagligen att jag märker att jag får skjuta över någon punkt från idag tills imorgon men det upptar inte mer tid eller vånda hos mig än tiden det tar att rita en pil (som i “skjut fram”) i rutan jag vanligtvis ritar ett x.
Jag skriver dagligen ned sådant som ska bli gjort i något skede, men i samma planering ingår också prioritering — alltså väljer jag ofta bort något som står på min to do-lista.
Min princip lyder kort och gott: jag behövs inte för att min bullet journal ska hålla ihop, men min bullet journal behövs för att jag ska hålla ihop; alltså finns den till för mig — inte tvärtom.
Min bullet journal från år 2018.