Det är inte helt lätt att vara en inbiten naiv optimist i den samtid som är vår.
Jag ser oftast på fenomen i världen på en glidande skala, ett kontinuum från svart till vitt med en mängd färger däremellan.
Jag är benägen att se på verkligheten i olika nyanser av grått och stundvis är det en fördel, stundvis bara oerhört betungande.
För jag upplever ofta att det är lite trendigt att se på världen på ett tvärsäkert, definitivt och (tyvärr) ofta svartvitt sätt.
En bör ha en tydligt uttalad och självsäker åsikt och inte vara rädd eller osäker över att presentera och försvara den inför andra.
Men jag känner ofta att jag ramlar mellan de tvärsäkra stolsbenen och ligger och ansamlar damm tillsammans med en handfull andra grånyans-tänkare.
Vi är de som inte hörs i debattspalterna i lokaltidningen, de som aldrig kommenterar i hetsiga inlägg på Facebook och över huvud taget aldrig uttalar oss i åsiktsdelande frågor.
Vi grånyansare vill mjukhet, alltid mjukhet och men det finns få utrymmen för oss i vår vassa samtid.
Men vi finns.
