Jag börjar här

Det skaver i mig.

Det skaver i mig att veta att fastän det här ärendet nu tas upp med enorm magnitud så är det inget nytt. (Hur många liv? frågar jag mig.)

Det skaver i mig att veta, att trots att det överallt på nyheter och sociala medier framställs som “nyheter” så har det här varit verklighet för så många människor under en oöverskådligt lång tid.

Jag Kan. Inte. Omfatta.

Jag pratar givetvis om vad som händer i USA, och över hela världen, just nu: social orättvisa och strukturell rasism.

Läser just nu. Högaktuell.

Som vit västerländsk finländare har jag svårt att hitta fotfäste.

För å ena sidan handlar det här verkligen inte om mig.

Det här är en tid för de människor, som under hela sitt liv har levt under förtryck, att få höras. Det här är en tid för dem att få tala och komma fram.

Fram för allt för att bli lyssnade på, bli tagna på allvar.

Å andra sidan handlar det i allra högsta grad om mig.

Och dig. Om oss alla.

Jag vill ju absolut visa min solidaritet, visa att jag vägrar gå med på att det här förtrycket fortgår i hur jag och vi tänker, pratar och behandlar människor av annan etnicitet än vit och västerländsk.

Och inte bara i USA utan precis här i Finland, Österbotten, i skolor, i sjukhus, på gatan. Överallt.

Om jag för en sekund frestas att tänka att det inte angår mig har jag redan missat målet. Vi är alla med och konstruerar och rekonsturerar felaktiga och fördomsfulla föreställningar.

Dagligen.

Från samma bok.

Men det är inte helt lätt att veta hur jag ska reagera.

Igår förekom en manifestation på sociala medier med #blackouttuesday som jag stolt deltog i. I dag såg jag ett instagram inlägg om att det är totalt fel att sätta upp ett inlägg med samma hashtag eftersom det är ett sätt för sociala medier att censurera själva kärnfrågan.

Hur ska någon veta vilken reaktion som är vettig?

***

Jag blir således kluven mellan viljan att visa solidaritet och rädslan för att säga eller göra något plumpt och vara respektlös mot dem vars ärende jag vill kämpa för.

Jag blir förvirrad över att inte veta vad jag kan eller bör göra och jag skäms över att jag vet för lite.

I vanliga fall skulle alla de här samtidiga känslorna leda till att jag inte gör något alls, eftersom jag alltid vill veta precis hur jag ska bete mig innan jag börjar agera.

Men att inte säga eller göra något alls är en priviligerad lyx som jag inte tänker unna mig.

Så jag säger så här:

Jag vet inte tillräckligt
men jag vill visa att det räcker.
Att det är nog och övernog.

Jag vill lära mig mer, utbilda mig mer, lyssna mer.
Med en ödmjuk förståelse för att jag aldrig till fullo kan förstå.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, men jag vill börja här: med att rannsaka mig själv och mina tankemönster. Med att öppna mina ögon och kritiskt granska den värld som är vår. Allas.

Jag tror att mycket börjar med medvetenhet.

Och jag vill börja här.

Den viktiga skillnaden

Orden förståelse och respekt.

Vad tänker du?

Orden är fina och står för något väldigt ädelt men tycks tyvärr saknas i de flesta samhällsdebatter som utspelas lika mycket i offentliga och digitala rum som i våra vardagsrum.

När du säger, tycker eller gör något som jag inte förstår blir du en främling, eventuellt rentav en fiende, för mig. Hur kan du tänka så där!?

När det du står för övergår mitt förstånd talar du och jag inte längre samma språk, det blir svårt att resonera när själva grunden vi tar avstamp ifrån är så fundamentalt olika. Det är som att spela kort med varandra, men med två helt olika sorters kortspel.

Så här tycker jag ju inte rimligtvis själv, men som jag ser det fallerar en hel del konversationer på att två motparter inte förstår varandra.

Och när vi människor inte förstår varandra förändras ofta konversationens mål från att nå konsensus till att dumförklara och försöka ändra vår medmänniskas sätt, åsikter, tankar.

Men tänk om vi kunde se bortom faktumet att vi inte förstår varandra och istället sträva efter att istället sträva efter att respektera varandra. Tänk om förståelse inte är ett självändamål utan bara en positiv biprodukt i vissa mellanmänskliga relationer?

Kanske jag inte behöver förstå min medmänniska, kanske det räcker med att jag respekterar henne.

Ibland får jag konstatera att jag på inget sätt förstå mig på hur den här människan resonerar men jag kan välja att respektera det. Med eller utan förståelse.

Och det är det som är den stora, viktiga skillnaden.

Foto: Ebba Åström

Mjukheten

Det är inte helt lätt att vara en inbiten naiv optimist i den samtid som är vår.

Jag ser oftast på fenomen i världen på en glidande skala, ett kontinuum från svart till vitt med en mängd färger däremellan.

Jag är benägen att se på verkligheten i olika nyanser av grått och stundvis är det en fördel, stundvis bara oerhört betungande.

För jag upplever ofta att det är lite trendigt att se på världen på ett tvärsäkert, definitivt och (tyvärr) ofta svartvitt sätt.

En bör ha en tydligt uttalad och självsäker åsikt och inte vara rädd eller osäker över att presentera och försvara den inför andra.

Men jag känner ofta att jag ramlar mellan de tvärsäkra stolsbenen och ligger och ansamlar damm tillsammans med en handfull andra grånyans-tänkare.

Vi är de som inte hörs i debattspalterna i lokaltidningen, de som aldrig kommenterar i hetsiga inlägg på Facebook och över huvud taget aldrig uttalar oss i åsiktsdelande frågor.

Vi grånyansare vill mjukhet, alltid mjukhet och men det finns få utrymmen för oss i vår vassa samtid.

Men vi finns.

Gå inte förbi

Jag blir förargad, bedrövad men mest bara ledsen över att läsa om hur människor bara skyndade förbi Elisa som låg på affärsgolvet till följd av att hon hade halkat. Hon hade skadat knäet ordentligt (knäskålen var ur led) och hon låg i uppenbara plågor. Hon säger att det hade tagit en god stund innan någon reagerade på hennes rop på hjälp. Och då var det en man lite längre bort som höll på att packa sina varor i kassan som agerade på hennes rop. Och han lovade att stanna vid hennes sida tills ambulanspersonalen kom. Både Elisa och mannen var bestörta över att medmänniskornas bara hade ignorerat hennes rop på hjälp.

Jag tror att vi vill tro det bästa om oss själva. Jag tror att vi vill tro att vi minsann skulle stå upp för det goda då det behövs. Vi vill tro att vi helt säkert skulle ha agerat heroiskt ifall vi, eller någon annan, var utsatt för fara. Att vi definitivt skulle ha stigit i skottzonen, tacklat förövaren eller i allmänhet uppvisat en sällan skådad civilkurage om och då det skulle krävas. Jag tror att de flesta tror det om sig själva, eller i alla fall vill tro det om sig själva. Jag vet att jag tror det om mig själv. 

Och därför känner jag en kollektiv skam över människorna som bara går förbi. Som är alldeles för hungriga, alldeles för trötta, har alldeles för bråttom och är alldeles för fulla av dåliga ursäkter. Det är lätt för oss som, inte var på plats då olyckan inträffade, att peka finger och tänka ”Ja men om jag hade varit där då så ..!”. Men om vi är helt ärliga och stiger ner från vår piedestal kanske vi nås av insikten att det lika bra hade kunnat vara jag eller du som hade skyndat förbi, vänt bort blicken eller bara valt att inte göra något. Och för det skäms jag.

Och mina tankar går till den här mannen som faktiskt kom till undsättning. Jag undrar om han tvekade. Jag undrar om han vägde för- och nackdelar för sig själv förrän han gick fram till Elisa. Och jag tänker på något så banalt som varorna som han var ifärd med att packa i handelskassarna; glassen som smältade, grädden som surnade och tulpanerna som frös tills de slokade. Men ändå.

Utan att försvara utan snarare kanske för att försöka förstå människorna som gick förbi, vill jag tro att det kan bero på en sorts förvåning. Vi som inte är vana att se sjukdom och kroppsliga skador i vardagen reagerar inte sällan med obehag, rädsla eller kanske till och med chock när vi väl gör det. Flyktinstinkterna slår in och vi flyr det som vi inte kan hantera. Det kan också bero på ett bristande förtroende på den egna förmågan att hjälpa. För den finländska ödmjukheten är ofta synonymt med ett slags mindervärdeskomplex. En slags ”vem är jag att hjälpa?”-mentalitet. Vi tänker att vi inte har kunskaper i akutvård, att vårt första hjälpen-kort som vi tog i gymnasiet har gått ut för länge sen och att vi säkert skulle göra mer skada än nytta.

Men det viktigaste är ju inte hur väl vi hjälper. Det viktigaste är ju ändå att vi hjälper.

En till orsak

Hon erbjöd sig snällt att hälla upp en kopp varmt vatten till mitt te. Och hon frågade om jag ville ha ett kex eller en riskaka till teet. Ja men ja tack. Jag var utsvulten och det var ännu länge till lunch. En konferens ägde rum på min arbetsplats, och den här kvinnan ansvarade för serveringen av frivilligarbetarna som arbetade för konferensen.

Vi hann aldrig presentera oss för varandra, jag fick inte veta vad hon hette. Men från första stund var hon så snäll och öppen mot mig. Hon serverade te och småplock åt mig, fastän jag egentligen inte var en av de frivilligarbetarna som maten och drycken var ämnad för.

Trots att hon inte kände mig – än mindre visste att det var min födelsedag – behandlade och bemötte hon mig med en sådan genuin värme. Hon behandlade mig som om hon faktiskt visste att det var min födelsedag!

Och det slog mig hur lite vi vet om våra medmänniskor.

Hur ofta har vi inte mött människor i vår vardag som fyller år på precis samma dag. Det kan ju vara vem som helst! Läkaren, fysioterapeuten, lokalvårdaren eller postutdelaren. Tänk vad hemskt att veta att personen som jag skickade det där snäsiga e-posten till fyller femtio just idag. Eller att butiksbiträdet som jag med sur uppsyn tog emot kvittot av, om endast en timme ska hem och fira sina nittonde födelsedag.

Jag vill inte vara en orsak till att mina medmänniskor får en dålig födelsedag. Men jag kan ju inte veta när mina medmänniskor fyller. Därför tänker jag att jag borde behandla alla som jag möter som om det var deras födelsedag. Och vem vet om jag någon gång prickar rätt!

Jag ser din text, jag ser dig

Det är hjärtekrossande att elever och studerande på alla utbildningsnivåer är svältfödda på positiv respons då det gäller deras textproduktion. Det är så sorgligt att den enda respons som skribenten i skolan (gymnasiet, universitet etc.) ofta får är röda streck, röda kommentarer, rött, rött, rött. Felanalys har alldeles för länge varit det "rätta" sättet att hantera och bedöma texter.

Men vad gör det med dig och din självkänsla som skribent, om den enda respons jag ger är att jag - väldigt omsorgsfullt och noggrant - har markerat samtliga felstavningar, felaktiga uttryck och i stort sett allt som är "fel".

Har vi inte alla upplevt det där när man har lagt ner själ, tanke och hjärta i en produktion - och det kommer tillbaka till synes styckat och dissekerat. Inte ett ord om innehållet och de tankar som läggs fram, utan endast fokus på den språkdräkt (som ofta är ofullkomlig) som tankarna har klätt sig i.

Bilden ovan är tagen ur min pro gradu-avhandling som så gott är klar nu. De här små "Bra!" kommentarerna är så ovärderliga för mig som skribent. Och jag vet att jag verkligen inte är den enda som gläds över uppmuntrande ord i textskapandet. Jag har många slarvfel och stavfel som inte stavningsprogrammet har snappat upp som min handledare har noterat, och det gör mig absolut inget att korrigera det. Det behöver göras och jag vill verkligen att det ska vara proffsigt. Men att ibland mötas av de här positiva "Bra"-kommentarerna göra så mycket. Tänk vad tre ynka bokstäver kan göra med orken, motivationen och framför allt med självkänslan och självförtroendet inom skrivandet!

Så du som jobbar med elev- eller studerandetexter: snälla kom ihåg att ge respons på alla nivåer inte endast på stavning, grammatik utan också på högre nivåer som de idéer och tankar som läggs fram. När du läser en uppsats som din elev eller studerande har skrivit, kom ihåg att du genom att läsa texten har möjligheten att kommunicera: "Jag ser din text, jag ser dig och vad du vill föra fram" och kom ihåg att ge uppmuntrande feedback och att lyfta fram det goda. Jag tror att det alltid finns något positivt att lyfta fram. Glöm inte att göra det.

Utanför den trygga bubblan

Att växa upp i en småstadsmiljö har många stora fördelar. Och några nackdelar. Jag minns när  jag för första gången blev varse, riktigt på riktigt, att majoriteten av de människor jag möter faktiskt har en helt annan uppfattning om livet, och hur det bör levas, än vad jag har. Under en stor del av mitt liv har jag levt i en bekväm och förvisso skyddad bubbla, men samtidigt har jag levt med väldigt liten verklighetsförankring. Ja, jag minns när jag för första gången på allvar insåg att vi människor är så väldigt olika.

När jag började intressera mig för samhällslära i gymnasiet blev insikten ännu djupare. Jag minns att jag undrade hur det över huvud taget är möjligt för en hel stad, en helt stat och en hel värld att samsas och komma överens. Jag minns att jag tänkte att de flesta politiker i stort sett har samma mål (bland annat trygghet, välfärd och framgång) men deras uppfattning om hur målet ska nås är så olika. Finns det ens något rätt svar på hur välfärd nås och upprätthålls?

Under de här senaste veckorna har jag också funderat på samma problematik men på en mer jordnära nivå. Jag förundras över hur det är möjligt att upprätthålla relationer med andra människor, som på så många sätt kan vara så olika oss själva. Och i de här funderingarna (som jag nu inser att har pågått i närmare tio år) har jag mer och mer gått från att sky olikheter till att inse att olikheter inte är farligt. Ditt du är inte ett hot mot mig. 

 Jag tror helt uppriktigt att likriktning är mycket sämre än olikhet. Jag tror att likriktighet (är det ens ett ord?) för det första ger en mycket tråkigare och plattare syn på livet, och för det andra i praktiken är omöjligt. Vem säger förresten att vi borde tänka och tycka likadant? 

I mina egna relationer har jag märkt att jag kan hålla med om mycket av det som mina nära och kära säger och tycker. Men så finns det också mer fundamentala skillnader, skillnader som är så tätt förknippade med den egna identiteten, de egna värderingarna och till och med den egna livsåskådningen. När en olikhet mellan en två medmänniskor består av de här skillnaderna, som sträcker sig djupt djupt in till själen, kan det antingen kännas skrämmande och i praktiken skapa distans till din medmänniska. Eller så kan man lära sig att leva med det, och genom dialog och ömsesidig respekt skapa en fungerande relation trots de här grundläggande skillnaderna.

Jag väljer det senare.

Närma dig med varsamhet

Jag hade känt dig i någon vecka. Vi hade småpratat lite nu som då, men jag kan inte säga att vi var mer än bekanta. Nivån på våra diskussioner hade inte sträckt sig djupare, än hejhej, vem är du? vad gör du? trevligt att träffas. Jag visste inte särskilt mycket om dig; inte mer än det som kunde hittas med en snabbsökning på sociala medier och google. Jag kan alltså inte säga att jag kände dig särskilt väl. Plötsligt fick jag, genom en tredje part, höra att du mår alldeles genomruttet. Att du inte orkar ta dig igenom dagen som är, och att du beräknas vara sjukledig i flera veckor. Jag blev ledsen och förvånad. När jag pratade med dig hade du inte avgett den minsta lilla tillstymmelsen till signal om din smärta. Du hade verkat så uppåt och glad att jag aldrig hade kunnat ana vilken börda du bar.

Och det slog mig hur lite vi vet om varandra. Vi tror oss veta en hel del, och eventuella luckor fyller vi fritt i utgående från antaganden och fördomar. Men sist och slutligen vet vi så lite, så lite - nästan ingenting - om varandra.

Att närma sig en annan människa är en balansgång. Å ena sidan bör jag respektera din integritet, det som är du och det som du inte vill dela med dig av. Å andra sidan vill jag visa omtanke och vänlighet, och signalera att jag finns här. Kanske den här balansgången bäst kan sammanfattas i att närma sig med varsamhet. 

Relationsekvationen

Jag tror att människan väldigt ofta vill ha en enkel lösning på livets stora och små frågor. Nätet krånglar - starta om det. Bilen gick sönder - ring pappa. Dammråttor på golvet - täck med mattan. Att gå efter den enklaste lösningen för att snabbt mota vår tillfälliga ångest tror jag att är mycket mänskligt. 

Jag känner helt igen mig i det här quick-fix-så-enkelt-som-möjligt tänket. Men när det kommer till relationer, och fram för allt relationen till sin käraste, har jag emellertid konstaterat att jag ofta tänker helt tvärtom. Jag märker att jag ofta tänker att det måste finnas någon matematisk formel som, bara man lyckas avkoda den, leder till framgång och lycka i förhållandet. En slags mystisk relationsekvation som kräver oerhört mycket koncentration och intelligens för att knäcka. Men då man gör det; ojoj vilket ljuvligt förhållande man får då.

Men gång på gång blir jag överbevisad.

Gång på gång tvingas jag inse att det inte handlar om att dechiffrera en relationskod. Jag har ibland svårt att tro på, och att över huvud taget alls minnas, att det ytterst handlar om så grundläggande saker som att prata med varandra, omfamna varandra och vara vänlig.

Kommunikation, hjälpsamhet, respekt, omtanke, kärlek eller ibland helt enkelt not being a jerk (som en podd jag lyssnade på menade). Så till synes enkla och banala ting är hela nyckeln, det är inte alls frågan om en omöjlig relationsekvation. När det gäller relationer stämmer det mycket långt, i alla fall i friskvårdsarbetet och det dagliga lunket, att den enklaste lösningen räcker långt.

Relationer är komplexa, och de är inte en quick-fix-så-enkelt-som-möjligt alla gånger, inte alls. Men vilken tröst ändå att det i stort sett handlar om så pass grundläggande ting som är fullt möjliga att klara av. Kommunikation, hjälpsamhet, respekt, omtanke, kärlek och helt enkelt not being a jerk.