Jag hade känt dig i någon vecka. Vi hade småpratat lite nu som då, men jag kan inte säga att vi var mer än bekanta. Nivån på våra diskussioner hade inte sträckt sig djupare, än hejhej, vem är du? vad gör du? trevligt att träffas. Jag visste inte särskilt mycket om dig; inte mer än det som kunde hittas med en snabbsökning på sociala medier och google. Jag kan alltså inte säga att jag kände dig särskilt väl. Plötsligt fick jag, genom en tredje part, höra att du mår alldeles genomruttet. Att du inte orkar ta dig igenom dagen som är, och att du beräknas vara sjukledig i flera veckor. Jag blev ledsen och förvånad. När jag pratade med dig hade du inte avgett den minsta lilla tillstymmelsen till signal om din smärta. Du hade verkat så uppåt och glad att jag aldrig hade kunnat ana vilken börda du bar.
Och det slog mig hur lite vi vet om varandra. Vi tror oss veta en hel del, och eventuella luckor fyller vi fritt i utgående från antaganden och fördomar. Men sist och slutligen vet vi så lite, så lite - nästan ingenting - om varandra.
Att närma sig en annan människa är en balansgång. Å ena sidan bör jag respektera din integritet, det som är du och det som du inte vill dela med dig av. Å andra sidan vill jag visa omtanke och vänlighet, och signalera att jag finns här. Kanske den här balansgången bäst kan sammanfattas i att närma sig med varsamhet.
