Sprid lite kärlek

Med jämna mellanrum har jag fått kämpemeddelanden.

Människor som har önskat mig kraft, skickat mig kramar och visat empati. Det känns nästan överflödigt att säga att det värmer, det är alldeles självklart att det gör det. Enormt.

Och jag har tänkt på den här gesten: att skicka sin omtanke till någon annan. Egentligen är det ingen stor grej, men det kan vara avgörande för någon annan. Rabbla ner några snabba ord och trycka på sänd. Ändå kan det göra all skillnad.

Jag vill uppmuntra dig till att se människorna i din omgivning. Finns det någon som idag kanske skulle kunna behöva ett uppmuntrande meddelande, ett mjukt hej, ett heja heja?

Tveka inte att sprida lite kärlek idag.
Det krävs så lite men kan åstadkomma så mycket.

Lite, lite bättre

Under de senaste dagarna har jag och Samuel, helt oberoende av varandra, stött på två exempel på människor som har förbluffat oss med sin helt spontana och oförutsedda vänlighet.

Vi har varit med om att människor, som inte har varit tvungna eller forcerade till det, bara plötsligt har visat ett prov på en … enorm godhet.

Människor som är snälla med människor är bland det finaste jag vet, och att vi på en kort tid har fått vara offer för den här typen av handlingar gör mig genomvarm i hjärtat. Och det sätter igång en dominoeffekt av tankar i mig; tankar om hur vi förhåller oss till varandra, till världen.

För inte alls osökt kommer jag att tänka på Morgan Freeman i filmen Evan Almighty, där han, i karaktären som Gud, säger till Evan “You want to know how we change the world, son? One act of random kindness at a time”.

Det är kanske idealisten i mig som får talutrymme nu, och må så vara. Men jag tror, jag tror, jag tror på de där orden. Jag vill tro det. Måste få tro det.

För jag tänker så här: även om vi inte räddar världen med en att visa ett slumpmässigt prov på godhet då och då, även om vi inte gör det —

så gör vi den åtminstone inte sämre.

Går den extra milen

Få saker berör mitt hjärta som när människor är snälla och fina med varandra.

Jag brukar spendera pinsamt långa sessioner på youtube med sökorden “random act of kindness” och “restore faith in humanity” och liknande. Och precis varje gång slutar det med en bölande Mindy vars hjärta inte kan inrymma den godhet och vänlighet som finns i människor. Som ändå finns i människor.

Det är en hoppfull tanke att det finns människor som gör det där jag själv kanske bara överväger att göra. Att det finns människor som faktiskt går den där extra milen och förändrar världen lite lite för varje steg de tar. Och jag vet att de här människorna inte bara finns på youtube.

Igår hade min mammas kolleger från skolan har ordnat en “Grattis till nya jobbet”-överraskningsfest. De hade ägnat veckor åt planering, fuffens och samplanering med min familj på Blomsterbacken. Hur omtänksamt?

Samma kväll plingade det på vår dörr (skygg som jag är för oväntade pling på dörren vågade jag inte öppna — som tur har jag en Samuel) och in steg två hjärtegoda vänner och kom med vardagsmotivation och pepp och kärlek. Hur fina?

Det är en enorm tröst för mig, att det behövs så lite för att göra så mycket. Och om vi får tro Morgan Freemans karaktär i filmen Evan Almighty är det precis så vi förändrar världen; genom en slumpmässig, vänlig handling i taget.

Två stycken som blev offer för varsin slumpmässig vänlig handling igår. Min mamma och jag ❤

Den bästa hämnden

Jag är inte särskilt hämndlysten av mig. Det har säkert att göra med att mina aggressioner mot mina medmänniskor långt kan liknas vid det som vi på dialekt kallar för en sprakansticko (tomtebloss): min arga flamma brinner taggigt och så att gnistorna yr, men inte alls länge. 

Ibland kan jag ändå känna ett visst hämndbehov, och jag medger att det är inte särskilt dygdigt av mig. Men få saker får min sprakansticko att flamma till som när jag har blivit orättvist behandlad, när någon underskattar min kompetens eller inte ens bemödar sig om att ge mig en chans.

Till ekvationen bör också tilläggas att jag är omåttligt konflikträdd, vilket betyder att min hämnd sällan resulterar i mer än att jag vässar pennan och skriver av mig (utan att publicera, förstås). För det är mitt enda försvarsredskap. Det är mitt sätt att tackla svårigheter. Inte mycket till hämnd det.

Och jag är glad över att min oförmåga till hämnd är just det: en enda oförmåga.  

För det bästa jag kan göra när jag inte fick jobbet jag sökte är att bli bättre och visa vad de gick miste om. Den bästa hämnden är att se på den som sårat och le — inte ett creepy ”du borde sova med ett öga öppet”-leende, utan ett genuint leende som får min ”fiende” att inse att inte nog med att jag är kompetent — jag är snäll och trevlig också.

Den allra bästa hämnden är inte hämnd. Det är att be the bigger person. Och av alla sätt att hämnas är det kanske det svåraste, men definitivt det mest effektiva.

Kvinnorna i mitt liv

Det finns en bok av Liza Marklund som heter Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra.

Låt det sjunka in en sekund.

I min Bibel står det inget om den här platsen, så det må nu vara hur det vill med sanningshalten i titeln. Men platsens faktiska existens är ovidkommande i sammanhanget, för tvivelsutan är det en talande titel. Det är ett slagkraftigt uttryck som lämnar mig ... inte mållös, men fåordig, trots att mycket kan sägas om hur kvinnor behandlar varandra då de gör det som värst.

Jag vill inte gå in på den rivalitet som kan uppstå kvinnor emellan. Jag vill inte skriva om den outtalade konkurrensen och de många implicita reglerna. Nej, jag vill inte göra det, för uppriktigt sagt är jag utled dem, och ett sådant inlägg skulle vara bortom deprimerande läsning.

Istället vill jag tala om några fantastiska kvinnor jag har i mitt liv, både privat och yrkesmässigt. Jag vill berätta om kvinnor som pushar, uppmuntrar och hejar. Jag vill berätta om Entreprenören som jag nyss har utnämnt till min personliga mentor. Entreprenören driven av drömmar som hon förverkligar steg för steg samtidigt som hon hjälper andra att göra detsamma.

Låt mig få nämna Ledaren som är så generös med komplimanger och uppmuntrande ord, och som alltid talar om andra människor med positiva epitet. Låt mig få tala om Mamman som är mamma till långt fler barn än hennes biologiska, men inte nog med det; hon är också föreståndare och kreativ ledare, före detta politiker och what not.

Alla de här, och många fler. 

Foto: syster Ebba Åström

Kvinnor. Låt oss heja på varandra, unna varandra och glädjas med varandra.
Människor. Låt oss heja på varandra, unna varandra och glädjas med varandra.

Att vara snäll

Han var en sådan där person som grymtade där andra skulle ha sagt "ja" eller "ahaa" eller ens "mm".

En sådan där som nätt och jämnt hälsade om morgonen.
Som regelbundet synade och inspekterade det jag gjorde med de mest kritiska ögonen.

Så milt sagt: inte direkt den hjärtligaste personen att sommarjobba med.

Vid ett flertal tillfällen tilltalade han mig på ett sätt som jag uppfattade som bryskt och hårt. Som om han utgick ifrån att jag inget kunde. Som om att ha mig med i arbetsteamet ungefär var lika effektivt som att anställa en diskhandske.

Han var en sådan som började varje mening med en suck, eller ett sådant där smackande ljud som uppstår till följd av att någon är irriterande trögtänkt.

Trots bryska ord och nästan öppen förnedring höll jag tand för tunga och vägrade låta de hårda orden bita. (Det var allt annat än lätt, tro mig — jag har mitt hjärta på utsidan av kroppen). Istället försökte jag behandla honom kanske ännu vänligare. Svara sakligt. Hälsa artigt. Le vänligt. Och förstås arbeta flitigt.

Jag visste att min tid där, med honom, hade en sista förbrukningsdag och därför tänkte jag att jag står ut (i andra fall hade jag tagit upp saken med min förman).

För jag ville inte möta hårt mot hårt.
Så jag knegade på.

När han tre månader senare fick veta att jag det var min sista arbetsdag gav han mig den bästa komplimang jag någonsin har fått. Ironiskt nog var också det i form av en anklagelse:

"Et sä nyt noin vaan voi lopettaa"
(Inte kan du sluta bara så där). 

Och det var de viktigaste orden jag kunde ha fått.
Det var ett erkännande. Kanske till och med en ursäkt. 

Vad är det med mig och SKAM-visdom nu för tiden? (Fastän å andra sidan är det här citatet inte ursprungligen från SKAM fastän det blev känt genom det).

Gå inte förbi

Jag blir förargad, bedrövad men mest bara ledsen över att läsa om hur människor bara skyndade förbi Elisa som låg på affärsgolvet till följd av att hon hade halkat. Hon hade skadat knäet ordentligt (knäskålen var ur led) och hon låg i uppenbara plågor. Hon säger att det hade tagit en god stund innan någon reagerade på hennes rop på hjälp. Och då var det en man lite längre bort som höll på att packa sina varor i kassan som agerade på hennes rop. Och han lovade att stanna vid hennes sida tills ambulanspersonalen kom. Både Elisa och mannen var bestörta över att medmänniskornas bara hade ignorerat hennes rop på hjälp.

Jag tror att vi vill tro det bästa om oss själva. Jag tror att vi vill tro att vi minsann skulle stå upp för det goda då det behövs. Vi vill tro att vi helt säkert skulle ha agerat heroiskt ifall vi, eller någon annan, var utsatt för fara. Att vi definitivt skulle ha stigit i skottzonen, tacklat förövaren eller i allmänhet uppvisat en sällan skådad civilkurage om och då det skulle krävas. Jag tror att de flesta tror det om sig själva, eller i alla fall vill tro det om sig själva. Jag vet att jag tror det om mig själv. 

Och därför känner jag en kollektiv skam över människorna som bara går förbi. Som är alldeles för hungriga, alldeles för trötta, har alldeles för bråttom och är alldeles för fulla av dåliga ursäkter. Det är lätt för oss som, inte var på plats då olyckan inträffade, att peka finger och tänka ”Ja men om jag hade varit där då så ..!”. Men om vi är helt ärliga och stiger ner från vår piedestal kanske vi nås av insikten att det lika bra hade kunnat vara jag eller du som hade skyndat förbi, vänt bort blicken eller bara valt att inte göra något. Och för det skäms jag.

Och mina tankar går till den här mannen som faktiskt kom till undsättning. Jag undrar om han tvekade. Jag undrar om han vägde för- och nackdelar för sig själv förrän han gick fram till Elisa. Och jag tänker på något så banalt som varorna som han var ifärd med att packa i handelskassarna; glassen som smältade, grädden som surnade och tulpanerna som frös tills de slokade. Men ändå.

Utan att försvara utan snarare kanske för att försöka förstå människorna som gick förbi, vill jag tro att det kan bero på en sorts förvåning. Vi som inte är vana att se sjukdom och kroppsliga skador i vardagen reagerar inte sällan med obehag, rädsla eller kanske till och med chock när vi väl gör det. Flyktinstinkterna slår in och vi flyr det som vi inte kan hantera. Det kan också bero på ett bristande förtroende på den egna förmågan att hjälpa. För den finländska ödmjukheten är ofta synonymt med ett slags mindervärdeskomplex. En slags ”vem är jag att hjälpa?”-mentalitet. Vi tänker att vi inte har kunskaper i akutvård, att vårt första hjälpen-kort som vi tog i gymnasiet har gått ut för länge sen och att vi säkert skulle göra mer skada än nytta.

Men det viktigaste är ju inte hur väl vi hjälper. Det viktigaste är ju ändå att vi hjälper.

En till orsak

Hon erbjöd sig snällt att hälla upp en kopp varmt vatten till mitt te. Och hon frågade om jag ville ha ett kex eller en riskaka till teet. Ja men ja tack. Jag var utsvulten och det var ännu länge till lunch. En konferens ägde rum på min arbetsplats, och den här kvinnan ansvarade för serveringen av frivilligarbetarna som arbetade för konferensen.

Vi hann aldrig presentera oss för varandra, jag fick inte veta vad hon hette. Men från första stund var hon så snäll och öppen mot mig. Hon serverade te och småplock åt mig, fastän jag egentligen inte var en av de frivilligarbetarna som maten och drycken var ämnad för.

Trots att hon inte kände mig – än mindre visste att det var min födelsedag – behandlade och bemötte hon mig med en sådan genuin värme. Hon behandlade mig som om hon faktiskt visste att det var min födelsedag!

Och det slog mig hur lite vi vet om våra medmänniskor.

Hur ofta har vi inte mött människor i vår vardag som fyller år på precis samma dag. Det kan ju vara vem som helst! Läkaren, fysioterapeuten, lokalvårdaren eller postutdelaren. Tänk vad hemskt att veta att personen som jag skickade det där snäsiga e-posten till fyller femtio just idag. Eller att butiksbiträdet som jag med sur uppsyn tog emot kvittot av, om endast en timme ska hem och fira sina nittonde födelsedag.

Jag vill inte vara en orsak till att mina medmänniskor får en dålig födelsedag. Men jag kan ju inte veta när mina medmänniskor fyller. Därför tänker jag att jag borde behandla alla som jag möter som om det var deras födelsedag. Och vem vet om jag någon gång prickar rätt!

Närma dig med varsamhet

Jag hade känt dig i någon vecka. Vi hade småpratat lite nu som då, men jag kan inte säga att vi var mer än bekanta. Nivån på våra diskussioner hade inte sträckt sig djupare, än hejhej, vem är du? vad gör du? trevligt att träffas. Jag visste inte särskilt mycket om dig; inte mer än det som kunde hittas med en snabbsökning på sociala medier och google. Jag kan alltså inte säga att jag kände dig särskilt väl. Plötsligt fick jag, genom en tredje part, höra att du mår alldeles genomruttet. Att du inte orkar ta dig igenom dagen som är, och att du beräknas vara sjukledig i flera veckor. Jag blev ledsen och förvånad. När jag pratade med dig hade du inte avgett den minsta lilla tillstymmelsen till signal om din smärta. Du hade verkat så uppåt och glad att jag aldrig hade kunnat ana vilken börda du bar.

Och det slog mig hur lite vi vet om varandra. Vi tror oss veta en hel del, och eventuella luckor fyller vi fritt i utgående från antaganden och fördomar. Men sist och slutligen vet vi så lite, så lite - nästan ingenting - om varandra.

Att närma sig en annan människa är en balansgång. Å ena sidan bör jag respektera din integritet, det som är du och det som du inte vill dela med dig av. Å andra sidan vill jag visa omtanke och vänlighet, och signalera att jag finns här. Kanske den här balansgången bäst kan sammanfattas i att närma sig med varsamhet. 

Istället för nyårslöften

"Det här slinker ju nog ner"
"Int så pisso"
"Jag har nog ätit värre"

Österbottniska komplimanger.

Mycket kan sägas om dem, men kanske det viktigaste som kan sägas om dem, är om de alls får räknas som komplimanger över huvud taget. 

Då jag flyttade till Åbo lärde jag känna några härliga dansartjejer som kom att bli mina vänner. Nästan från dag ett slogs jag av vilka generösa komplimanggivare de är. I Åboland och Finlands södre regioner spar man inte på komplimanger som i Österbotten. Och ja, det bör sägas: precis som med allt finns det undantag i båda lägren, det har jag många bra exempel på. Men jag tror ändå inte att jag har helt fel, när jag säger att vi österbottningar generellt är mer återhållsamma med att strö positiva och uppmuntrande ord till våra medmänniskor. 

Är det det karga klimatet? det starka bondesamhällstänket? eller jantelagens starka fäste som har gjort att vi så sällan uttrycker vår uppskattning till vår nästa? Eller inte ens nödvändigtvis uttrycka uppskattning: vi drar oss för att låta vår granne veta att denne har en fin ny skjorta, eller för att säga att vår klasskamrat höll en bra presentation. Och jag säger vi, för jag är den första att erkänna att jag inte är den bästa på att ge komplimanger åt mina medmänniskor.

Men det krävs så lite för att förgylla en annan människas dag. Min genomgråa sommartorsdag förgylldes alltigenom när försäljaren i klädbutiken sa att hon diggade mitt läppstift och ville veta varifrån jag hade köpt det. Och senast igår, när jag träffade min goda åbovän på fika, lystes min midvintertillvaro upp av hennes uppmuntrande ord av uppskattning. 

Jag är inte mycket för nyårslöften. Men jag är däremot för att fokusera min energi åt ett bestämt håll under ett år, så kallade fokuslöften. Under nästa år ska jag fokusera på att strö komplimanger omkring mig. Jag ska träna på att göra det till en vana och en livsstil. För komplimanger är som ringar på vattnet; det krävs så väldigt lite för att göra stor skillnad.

Hänger du med? 2018 - året av komplimanger!