Jag förtjänar inte

Om förra veckan var veckan då jag som doktorand blev sågad och manglad i kvadrat, är det här veckan då man kan säga att ungefär motsatsen inträffade.

Den här veckan fick jag ett erkännande som jag inte hade väntat mig, och utöver att jag blev enormt glad var min andra reaktion enorm förvåning, snudd på skam. “Hur sjutton hände det här mig? Jag har inte gjort något för att förtjäna det här. Det måste vara något fel” tänkte jag.

För jag kan inte undgå att ibland känna att jag har halkat på en banan och kommit in på den här banan (där fick ni en liten homograf, varsågoda). Men jag vet att det är en bana jag väldigt gärna vill vara på.

Min väg in och genom den här branschen har hittills på många sätt känts naturlig och okomplicerad; dörrar har öppnats för mig och jag har tacksamt gått igenom dem. Saker och ting har löst sig till min stora glädje.

Men känslan av att vara oförtjänt är min ständiga följeslagare.

Den här känslan kulminerade i och med erkännandet jag fick den här veckan och jag har försökt hantera situationen sedan dess. Så jag gjorde det jag gör bäst. Jag läste och försökte begripa.

Jag läste den här artikeln av forskarna bakom fenomenet bluffsyndrom (imposter phenomenon) och förstod att den här känslan av att vara oförtjänt inte är ett problem som endast rör mig — det här är ett utbrett fenomen som många, många (oftast) kvinnor upplever.

Jag jobbar på att tro på att jag både kan och att jag förtjänar, men bluffsyndromet har klibbat sig fast i mig som en sugkopp med undertryck.

Har du upplevelser av bluffsyndromet? Vad har du gjort för att motverka det?

Det är de

Många, många gånger har jag uttryckt min förtjusning och glädje över att ha det jobb jag har.

Det sipprar igenom i mina blogginlägg, i hur jag pratar om mitt jobb.

Det kan inte undgå någon, som får höra mig tala om mitt jobb, att jag älskar det.

Jag började jobba i förra veckan men idag var första dagen som jag blev återförenad med mina kolleger, i alla fall en del av dem.

Men redan en del av dem räckte för mig att inse: jag må tycka om mitt jobb hur mycket som helst - men det är ändå de som ger mig den dagliga arbetsglädjen.

Det är de som ger de högljudda skratten i kafferummet, de hejvilda skämten och de aldrig sinande diskussionerna.

De är kryddan i den teoretiska slow-foodgryta som vårt arbete är.

Så glad.

Så glad varje dag över att få ha de kolleger som jag har.

Hållbar utveckling

Just nu funderar jag en hel del på hållbar utveckling.

Inte kanske med fokus på miljön, trots att det också utan tvekan är på tapeten, ändå är det snarare min egna hållbara utveckling jag tänker på.

Jag funderar på frågor som: Hur kan jag leva ett liv som jag känner att är hållbart i längden? Vilket är mitt optimala tempo? Hur bör jag kombinera jobb och fritid för att orka jobba hela mitt arbetsföra liv?

Det är stora frågor, enorma rentav, och jakten efter svaren är endast påbörjad.

Ändå tänker jag att det är viktigt att jag verkligen tar mig tid att reflektera över de här frågorna nu, för jag har många många år av yrkesverksamt liv framför mig.

Att sakna svaren på de här frågorna skrämmer mig. Men hellre ställer jag de här frågorna och möter tyst ovisshet, än att inte ställa dem över huvud taget.

Och jag hoppas att svaren kommer i sinom tid.  

Jag vet att de gör det.

Att vara snäll

Han var en sådan där person som grymtade där andra skulle ha sagt "ja" eller "ahaa" eller ens "mm".

En sådan där som nätt och jämnt hälsade om morgonen.
Som regelbundet synade och inspekterade det jag gjorde med de mest kritiska ögonen.

Så milt sagt: inte direkt den hjärtligaste personen att sommarjobba med.

Vid ett flertal tillfällen tilltalade han mig på ett sätt som jag uppfattade som bryskt och hårt. Som om han utgick ifrån att jag inget kunde. Som om att ha mig med i arbetsteamet ungefär var lika effektivt som att anställa en diskhandske.

Han var en sådan som började varje mening med en suck, eller ett sådant där smackande ljud som uppstår till följd av att någon är irriterande trögtänkt.

Trots bryska ord och nästan öppen förnedring höll jag tand för tunga och vägrade låta de hårda orden bita. (Det var allt annat än lätt, tro mig — jag har mitt hjärta på utsidan av kroppen). Istället försökte jag behandla honom kanske ännu vänligare. Svara sakligt. Hälsa artigt. Le vänligt. Och förstås arbeta flitigt.

Jag visste att min tid där, med honom, hade en sista förbrukningsdag och därför tänkte jag att jag står ut (i andra fall hade jag tagit upp saken med min förman).

För jag ville inte möta hårt mot hårt.
Så jag knegade på.

När han tre månader senare fick veta att jag det var min sista arbetsdag gav han mig den bästa komplimang jag någonsin har fått. Ironiskt nog var också det i form av en anklagelse:

"Et sä nyt noin vaan voi lopettaa"
(Inte kan du sluta bara så där). 

Och det var de viktigaste orden jag kunde ha fått.
Det var ett erkännande. Kanske till och med en ursäkt. 

Vad är det med mig och SKAM-visdom nu för tiden? (Fastän å andra sidan är det här citatet inte ursprungligen från SKAM fastän det blev känt genom det).