Dånande tystnad

Under hela mitt vuxna liv har jag intresserat mig för språkets makt.

Det var min fascination för språkets makt som fick mig att börja studera svenska språket och litteraturen. Det var respekten för språkets makt som fick mig att skriva min magistersavhandling om hur flyktingar framställdes i texter om flyktingsituationen 2015.

Det är intresset för språkets makt som ständigt drar mig till böckerna, språken och forskningen.

På sistone har jag emellertid börjat lägga märke till… kan vi säga språkets motsats? Kanske inte. Men i varje fall: för tystnaden.

Det som inte sägs. Frånvaron av orden.

Och vilken enorm makt det har.

Så här, till exempel: jag blev tillfrågad om jag kunde ställa upp och göra en grej för en annan person. Jag hade inte möjlighet och var tvungen att vänligt men bestämt avböja.

Jag möttes av
tystnad.

Vilken storm av tankar och känslor, orosmoment och självtvivel det orsakade i mig! Vilken makt personen, som har kommunikationsbollen på sin planhalva, har i ett sådant läge!

Tystnad kan tala. Tystnad kan vara dånande.

Trots att jag alltid har en respekt för språkets makt så vill jag inte glömma tystnadens makt heller.

Talande tystnad

Det hade varit en lång vecka.

Ovanligt händelsrik, förvånansvärt tröttsam.

När söndagkväll kom låg tröttheten tung över oss på samma sätt som den tjockaste av våra yllefiltar. Vi båda kämpade mot sömnen men vi ville ändå ha en liten, gemensam stund tillsammans.

Men ingen av oss hade några ord kvar längre.

Nu måste du, kära läsare, förstå att orden är mitt liv. Det är orden jag förundras över, leker med och älskar att försjunka mig i. Det är i sårbara och djupa konversationer där orden är genomtänkta och utsökt formulerade som min själ blomstrar, frodas.

Det var så mycket jag ville säga åt honom. Ord av innerlig tacksamhet och djupaste tillit. Ord större än livet.

Men där och då, på en nersutten soffa en söndagkväll hade orden, om inte svikit mig, i alla fall gått och lagt sig för veckan.

Det enda som fyllde rummet var ljudet av en mättad tystnad.

Men jag visste, att han också visste. Att han kände precis detsamma som jag. Att orden som inte uttrycktes ändå var självklara för oss, där och då.

Och innan sömnen hann ikapp mig kom en relativt välformulerad tanke till mitt sinne: “när orden väl har tagit slut får tystnaden tala”

Vilken behaglig tanke, tänkte jag.
Sedan somnade jag.

Han och jag år 2014.

Att vara snäll

Han var en sådan där person som grymtade där andra skulle ha sagt "ja" eller "ahaa" eller ens "mm".

En sådan där som nätt och jämnt hälsade om morgonen.
Som regelbundet synade och inspekterade det jag gjorde med de mest kritiska ögonen.

Så milt sagt: inte direkt den hjärtligaste personen att sommarjobba med.

Vid ett flertal tillfällen tilltalade han mig på ett sätt som jag uppfattade som bryskt och hårt. Som om han utgick ifrån att jag inget kunde. Som om att ha mig med i arbetsteamet ungefär var lika effektivt som att anställa en diskhandske.

Han var en sådan som började varje mening med en suck, eller ett sådant där smackande ljud som uppstår till följd av att någon är irriterande trögtänkt.

Trots bryska ord och nästan öppen förnedring höll jag tand för tunga och vägrade låta de hårda orden bita. (Det var allt annat än lätt, tro mig — jag har mitt hjärta på utsidan av kroppen). Istället försökte jag behandla honom kanske ännu vänligare. Svara sakligt. Hälsa artigt. Le vänligt. Och förstås arbeta flitigt.

Jag visste att min tid där, med honom, hade en sista förbrukningsdag och därför tänkte jag att jag står ut (i andra fall hade jag tagit upp saken med min förman).

För jag ville inte möta hårt mot hårt.
Så jag knegade på.

När han tre månader senare fick veta att jag det var min sista arbetsdag gav han mig den bästa komplimang jag någonsin har fått. Ironiskt nog var också det i form av en anklagelse:

"Et sä nyt noin vaan voi lopettaa"
(Inte kan du sluta bara så där). 

Och det var de viktigaste orden jag kunde ha fått.
Det var ett erkännande. Kanske till och med en ursäkt. 

Vad är det med mig och SKAM-visdom nu för tiden? (Fastän å andra sidan är det här citatet inte ursprungligen från SKAM fastän det blev känt genom det).

Ord, bara ord

Vi kläcker ur oss ord varje dag. Ord av visdom, glädje, ilska eller bitterhet.

Lite vet vi egentligen om hur orden påverkar den som lyssnar. Om våra ord får lyssnaren att reagera; kanske glädjas, föbittras eller ilskna till.

Lite vet vi också huruvida våra ord får vår lyssnares värld att stanna till alldeles plötsligt; som om de där orden var precis rätta ord i rättan tid. Det är en nästan magisk stund det där; när ord plötsligt är mer än bara ord, för de stannar upp tiden och spelar upp verkligheten som i slowmotion.

Under lördagen hade jag ett tillfälle då jag lyssnade till ord som talade till mig på ett alldeles särskilt sätt. Orden yttrades under en podcast, som jag lyssnade på under min promenad. Och jag lovar dig, att när jag hörde de där orden blev min i övrigt raska promenad alldeles snigellångsam. Det måste ha sett alldeles absurt ut när jag helt plötsligt saktade av och nästan trippade på tå för att inte gå miste om ett enda ord.

För de här orden var precis rätt ord i precis rättan tid. Yttrade av en kvinna på andra sidan jordklotet för några månader sedan. Men vilket intryck de gjorde på mig.

Och för mig var det en viktig påminnelse om att aldrig glömma vilken kraft ord har.
Och att jag därför ska sträva efter att ständigt tala ut det goda, sköna, eftersträvansvärda.

Vad var det jag sa?

Många är lärdomarna jag har fått av mina föräldrar. Jag har bland annat lärt mig att aldrig röra eluttag med våta händer, hur man ställer upp med hjälp av trappan i matten och hur inflation påverkar ekonomin och slutligen också mitt liv (prisökning på McDonald's sundaes. Yep, mina tonår präglades mycket av glass).

Men vetenskapen vet sedan gammalt att barnet och människan inte enbart lär sig genom det uttalat explicita, utan att det apar efter och lär sig av vad det ser och hör också. Med samma logik lär ju sig barnet och människan också vad man inte ska göra och säga. Frånvaro av något är också en lärdom.

Mina föräldrar har lärt mig, både explicit och implicit att ta ett rejält avstånd från orden: "Vad var det jag sa?". Och med tiden har jag kommit att förstå så väl varför just de orden lönar sig att hålla på flera armlängders avstånd.

För när vi redan ligger. När vi har prövat våra vingar men handlöst fallit mot marken, eller när vi bara ville utforska nya vägar men inser att det ändå innebär en reträtt, då är verkligen de sista orden man vill höra av den självgoda skeptikern: "vad var det jag sa?".

Uppmuntrar det till nytänkande? Uppmuntrar det till att våga prova? Uppmuntrar det till att trotsa jantelagen och gå sin egen väg? Näpp.

Nej usch. Må det uttrycket utrotningshotas.

Lärdomar av er

Fredag och smockfull mataffär. Anarki, vassa armbågar och respektlöshet råder bland tomaterna, bananerna och mjölkhyllorna. Jag påminns om min mammas ord: undvik stan på fredagar och lördagar. Hon har så rätt i det.

Jag märker att jag sugs med i det hänsynslösa och det brådskande "jag först"-tänket. Snabbt rycker jag åt mig en påse och börjar plocka äpplen, men jag fumlar och tappar äpplen i all min brådska. Min pappas ord ekar inom mig: man ska inte håsa tå he er bråått (Man ska inte skynda då det är bråttom). Jag tar ett djupt andetag och plockar igen, i mycket mer lugn takt.

Lite längre fram, när de mest människotäta delarna av butiken är förbipasserade, påminns jag om det fina levnadssättet som min Samuel lever efter: man ska fira också små segrar. Så vi köpte två berlinmunkar fredagen till ära. För att fira att en fin arbetsvecka är till ända.

Vi sprider ord, vi berättar våra åsikter och vi delar liv. Jag tror att vi inte alltid vet hur mycket makt våra ord besitter, och hur stort inflytande vi de facto har över våra medmänniskor. Offta till och med omedvetet.

Insikten om våra ords makt får göra oss ödmjuka och eftertänksamma över vad vi säger. Men inte bara det. Det får också göra oss tacksamma över att våra ord betyder något, ofta till och med mycket, för de som lyssnar.