Mina narrativ

Jag är inte en sådan som bär klänning och kjol, både sade jag för sju år sedan.

Eller jag är inte en sådan som går utanför hemmets fyra väggar utan smink, tänkte jag för tio år sedan.

Vilken tur att man kan ändra sig.

Under en tid då jag inte bar klänningar (det är en tunika, ser ni väl). Foto: Ebba Åström

Jag har idag lyssnat på det här podcastavsnittet från en av mina favoritpoddar Personality Hacker. De pratade om kraften i de berättelser eller narrativ som vi lyssnar på och följer.

För vi skapar och återskapar ju ständigt tankemönster som vi lever enligt; oavsett om dessa är uttalade som mina exempel ovan, eller mer implicita och kanske till och med omedvetna för oss.

Om vi inte blir medvetna om våra narrativ kommer vi per automatik reproducera dem i all oändlighet. Också fastän de inte är goda.

Det här året har jag tagit itu med ett av mina mindre bra narrativ som lyder: jag är inte är bra på att sätta gränser och säga nej.

Och det är väl bra att känna till sina svagheter och att våga yttra dem. Det är kärnan i sårbarhet och något jag starkt eftersträvar.

Ja, det är bra att erkänna, men det också viktigt att inte bli kvar där, för då kan det bli som ett evigt snurrande hamsterhjul där jag inget annat förmår än att ständigt bekräfta att det narrativet är sant för mitt liv.

Jag är visst en sådan som använder klänningar! Foto: Ebba Åström

Så länge jag levde enligt narrativet jag är dålig på att sätta gränser utgjorde varenda människa ett hot mot mig. Under året som gått har jag jobbat med det här narrativet vågat förändra mitt narrativ till jag får och kan sätta gränser.

Då finns egentligen få reella hot.

Jag har gått från att vara passiv till aktiv, från offer till handlingskraftig.

Jag vet att det här låter farligt lika “alla är sin egen lyckas smed” men det är långt ifrån det jag menar.

Det jag menar är att det går att förändra våra narrativ oavsett hur våra yttre omständigheter ser ut.

Det går, det går, det går.

Vilka narrativ lyssnar du till?

Finns det osunda narrativ i ditt liv som du borde försöka ta itu med?

Ord, bara ord

Vi kläcker ur oss ord varje dag. Ord av visdom, glädje, ilska eller bitterhet.

Lite vet vi egentligen om hur orden påverkar den som lyssnar. Om våra ord får lyssnaren att reagera; kanske glädjas, föbittras eller ilskna till.

Lite vet vi också huruvida våra ord får vår lyssnares värld att stanna till alldeles plötsligt; som om de där orden var precis rätta ord i rättan tid. Det är en nästan magisk stund det där; när ord plötsligt är mer än bara ord, för de stannar upp tiden och spelar upp verkligheten som i slowmotion.

Under lördagen hade jag ett tillfälle då jag lyssnade till ord som talade till mig på ett alldeles särskilt sätt. Orden yttrades under en podcast, som jag lyssnade på under min promenad. Och jag lovar dig, att när jag hörde de där orden blev min i övrigt raska promenad alldeles snigellångsam. Det måste ha sett alldeles absurt ut när jag helt plötsligt saktade av och nästan trippade på tå för att inte gå miste om ett enda ord.

För de här orden var precis rätt ord i precis rättan tid. Yttrade av en kvinna på andra sidan jordklotet för några månader sedan. Men vilket intryck de gjorde på mig.

Och för mig var det en viktig påminnelse om att aldrig glömma vilken kraft ord har.
Och att jag därför ska sträva efter att ständigt tala ut det goda, sköna, eftersträvansvärda.

Tillsammans

Jag och min Samuel har den stora lyckan att ha många gemensamma intressen. Och jag både förstår att det är, och uttrycker det som, en stor lycka. För jag vet att det inte alls är någon självklarhet att ha många delade intressen, eller ens ett enda delat intresse, med sin partner. Ibland kanske det enda gemensamma intresset är det ömsesidiga intresset för varandra. Och det är inget fel med det, inte alls.

Men nu råkar vi båda vara intresserade av vadhelst som innefattar en boll. Fotboll, innebandy, volleyboll, minigolf, amerikansk fotboll eller tennis. Också andra sporter ligger oss båda varmt om hjärtat. För min del i första hand utförandet, inte så mycket tv-tittandet. Därutöver gillar vi matlagning, vi har en hel del  TV-serier och filmer som vi gillar att se på och sedan diskutera tillsammans. Vi gillar att spela brädspel, spela frisbeegolf och ibland läsa böcker tillsammans. Vi underhåller oss gärna med god musik och gillar att gå på konserter. Det är en sann rikedom att kunna ägna sig åt aktiviteter som båda njuter lika mycket av.

Om du emellertid upplever en sorg över att du inte riktigt har några gemensamma intressen med din partner kanske du är intresserad av den här podcastepisoden ur en av mina favorit Podcasts på denna jord "The Marriage Podcast for Smart People" (man behöver inte vara gift, inte ens i ett förhållande för att ha nytta av den här podcastens visa ord).

Kontentan av episoden är helt enkelt att det viktigaste inte är att ha gemensamma fritidsintressen. Det viktigaste är att kunna connecta (ja förlåt för min svengelska nu, men jag tycker det är ett så förskräckligt bra engelskt ord med ingen bra svensk motsvarighet) med sin kärlek på ett djupare plan.

När jag och min Samuel spelar badminton tillsammans är det inte i första hand för att vi spelar badminton tillsammans. Utan för att vi spelar badminton tillsammans. Ser ni skillnaden. Det är inte vad vi gör, utan snarare att vi gör som är viktigast. 

Och framför allt, att vi gör det tillsammans

Kaffepicnic är alltid en god idé. Den här bilden från i somras då solen sken och gräset var grönt.