Tid finns, tid finns

Jag och tiden.

Trots att det inte är och aldrig har varit en kamp eller en tävling så känner jag mig ständigt som en förlorare.

Som att jag alltid är tre steg efter, och närhelst jag knappar in några steg — kanske till och med får ett litet försprång — vet jag ändå att jag inte har en chans.

Det låter kanske pessimistiskt,
det kanske rentav är det.

Men jag är ett barn av min tid (som jag ironiskt nog inte upplever mig ha tillräckligt av) och kan inte rå för det.

För att se på saken ur ett ljusare perspektiv kan jag tacksamt konstatera att det ändå inte är de tråkiga, stressande och obligatoriska aktiviteterna i mitt liv som upptar det mesta av min tid. Nej, snarare handlar det om att jag har så mycket roligt som jag vill göra som pockar på min uppmärksamhet.

Det jag vill är endast roligt och det är bland annat följande:

Jag vill musicera, skriva ny musik, spela in låtar och släppa dem frimodigt.

Jag vill skriva blogg, skriva fiktion, skriva dagbok och dela med mig av mina skriverier.

Jag vill träna, springa, stretcha och känna mig stark i den kropp som är min.

Jag vill läsa, läsa, läsa.

Jag vill fördjupa mig i en mängd olika intresseområden såsom personligheter, filosofiska inriktningar och makramé.

Jag vill umgås med de människor som står mig allra närmast.

Jag vill forska, studera och fördjupa min insikt i samskrivande och kreativt skrivande.

Jag vill, jag vill, jag vill.

Ni märker.

***

I Tomas Sjödin-anda försöker jag ändå vända mitt tankesätt från “jag har inte tid” till ett “jag har bara tid” eller “tid finns”.

Tid finns.

Tillsammans

Jag och min Samuel har den stora lyckan att ha många gemensamma intressen. Och jag både förstår att det är, och uttrycker det som, en stor lycka. För jag vet att det inte alls är någon självklarhet att ha många delade intressen, eller ens ett enda delat intresse, med sin partner. Ibland kanske det enda gemensamma intresset är det ömsesidiga intresset för varandra. Och det är inget fel med det, inte alls.

Men nu råkar vi båda vara intresserade av vadhelst som innefattar en boll. Fotboll, innebandy, volleyboll, minigolf, amerikansk fotboll eller tennis. Också andra sporter ligger oss båda varmt om hjärtat. För min del i första hand utförandet, inte så mycket tv-tittandet. Därutöver gillar vi matlagning, vi har en hel del  TV-serier och filmer som vi gillar att se på och sedan diskutera tillsammans. Vi gillar att spela brädspel, spela frisbeegolf och ibland läsa böcker tillsammans. Vi underhåller oss gärna med god musik och gillar att gå på konserter. Det är en sann rikedom att kunna ägna sig åt aktiviteter som båda njuter lika mycket av.

Om du emellertid upplever en sorg över att du inte riktigt har några gemensamma intressen med din partner kanske du är intresserad av den här podcastepisoden ur en av mina favorit Podcasts på denna jord "The Marriage Podcast for Smart People" (man behöver inte vara gift, inte ens i ett förhållande för att ha nytta av den här podcastens visa ord).

Kontentan av episoden är helt enkelt att det viktigaste inte är att ha gemensamma fritidsintressen. Det viktigaste är att kunna connecta (ja förlåt för min svengelska nu, men jag tycker det är ett så förskräckligt bra engelskt ord med ingen bra svensk motsvarighet) med sin kärlek på ett djupare plan.

När jag och min Samuel spelar badminton tillsammans är det inte i första hand för att vi spelar badminton tillsammans. Utan för att vi spelar badminton tillsammans. Ser ni skillnaden. Det är inte vad vi gör, utan snarare att vi gör som är viktigast. 

Och framför allt, att vi gör det tillsammans

Kaffepicnic är alltid en god idé. Den här bilden från i somras då solen sken och gräset var grönt.