Jag och tiden.
Trots att det inte är och aldrig har varit en kamp eller en tävling så känner jag mig ständigt som en förlorare.
Som att jag alltid är tre steg efter, och närhelst jag knappar in några steg — kanske till och med får ett litet försprång — vet jag ändå att jag inte har en chans.
Det låter kanske pessimistiskt,
det kanske rentav är det.
Men jag är ett barn av min tid (som jag ironiskt nog inte upplever mig ha tillräckligt av) och kan inte rå för det.
För att se på saken ur ett ljusare perspektiv kan jag tacksamt konstatera att det ändå inte är de tråkiga, stressande och obligatoriska aktiviteterna i mitt liv som upptar det mesta av min tid. Nej, snarare handlar det om att jag har så mycket roligt som jag vill göra som pockar på min uppmärksamhet.
Det jag vill är endast roligt och det är bland annat följande:
Jag vill musicera, skriva ny musik, spela in låtar och släppa dem frimodigt.
Jag vill skriva blogg, skriva fiktion, skriva dagbok och dela med mig av mina skriverier.
Jag vill träna, springa, stretcha och känna mig stark i den kropp som är min.
Jag vill läsa, läsa, läsa.
Jag vill fördjupa mig i en mängd olika intresseområden såsom personligheter, filosofiska inriktningar och makramé.
Jag vill umgås med de människor som står mig allra närmast.
Jag vill forska, studera och fördjupa min insikt i samskrivande och kreativt skrivande.
Jag vill, jag vill, jag vill.
Ni märker.
***
I Tomas Sjödin-anda försöker jag ändå vända mitt tankesätt från “jag har inte tid” till ett “jag har bara tid” eller “tid finns”.
Tid finns.
