Laget

Jag har alltid varit allergisk mot uttrycket “min bättre hälft” eller ens “andra hälft”.

Jag förstår att intentionen med dessa uttryck är god och att de framför allt ska förstås som en komplimang till ens partner. Ändå reagerar jag på att det väcker konnotationer till att en människa utan partner isåfall är halv.

Och det är så respektlöst mot singlar, oavsett om det är frågan om frivilliga eller ofrivilliga sådana. (På samma sätt som jag tycker att det är respektlöst att säga “jag visste inte vad kärlek/trötthet/livet var innan jag fick barn”).

Samtidigt förstår jag och håller med om att ett långt partnerskap gör att man formas enligt varandra och blir ett lag.

Detta blev så tydligt när Samuel kom hem efter en tredagar lång jobbresa.

(Det var minst sagt spännande att ha min viktigaste stöttepelare under hela denna graviditet, och inte minst under förlossningen, i vecka 39/40, men lyckligtvis är jag omringad av människor som definitivt hade ställt upp med både barnpassning och som doula. Och lyckligtvis behövde jag inte använda dessa tjänster denna gång).

När Samuel kom hem blev en sak väldigt tydligt för mig:

Vi är verkligen ett lag.

Vi har olika uppgifter och roller, styrkor och svagheter men, om vi nu går vidare med lagmetaforen: om han är back och jag anfallare så är det precis som det ska vara.

Rent konkret innebar Samuels frånvaro att alla bänk- och bordsytor i vårt hem var väldigt rena och välputsade men golvet var fullt av grus, sand, knäckebrödssmulor och matrester. För Samuel sköter dammsugningen hos oss (dagligen!) och jag har som hjärtesak att putsa ytor.

Rent konkret innebar det att vår katt förvisso fick mat och kel, men hans päls blev inte borstad och det där “lilla extra” i kärleksväg kanske glömdes bort.

Samuels frånvaro gjorde att gräset inte blev klippt, att kattsanden inte rensades, att diskmaskinen borde ha satts på kvällen innan, att soppåsarna svämmade över och att tvättmaskinen inte snurrade som den brukade.

Skulle jag bo själv skulle jag självklart göra dessa grejer. Men eftersom vi är ett lag och har olika uppgifter som vi (oftast helt outtalat) har anammat som våra, glömde jag helt enkelt bort dem.

Av den anledningen, och väldigt många andra förstås, är jag väldigt glad att han är hemma igen. Och nu får han nog inte åka iväg någonstans innan babyn kommer.

Förstås myste jag med vår katt fastän Touko framför allt har blivit Samuels pälskling med tiden.

PS. Jag brukar kalla Samuel för Sam och ofta säga uttryck i stil med “You can’t spell samarbete without Sam”. Och när jag tänkte på rubrik för detta inlägg tänkte jag att “Samlaget” ju vore perfekt – det säger både något om lagarbetet och Samuel. Rätt snabbt insåg jag att det också, och fram för allt, betyder något helt annat än just det jag hade i åtanke den här gången…

Vad det verkligen innebär

Jag älskar att lära mig mer om mig själv, människor och världen.

Den här sommaren har jag fördjupat min förståelse för på vilka sätt jag och Samuel är olika och det har varit så insiktsfullt.

En av de grundläggande olikheterna vi delar är följande: jag är i huvudsak intresserad av sak medan Samuel i huvudsak är intresserad av person.

I förlängningen betyder det att jag är mer intresserad av vad som händer, när det händer och hur det händer medan Samuel i första och sista hand är intresserad av vem som är där och vilka möten som skapas.

Jag är i huvudsak intresserad av att få saker gjorda medan Samuel primärt är intresserad av att bygga relationer.

(Förstås är jag också intresserad av människomöten och relationer, men jag är framför allt praktisk och pragmatiskt lagd och på ett konkret plan går sak före person i min värld, hur osympatiskt det än låter).

Den här olikheten fick vi reda på för många, många år sedan men i sommar har vi fått tillämpa den här kunskapen i praktiken.

För det betyder att en del naturliga krockar uppstår. Inte farliga sådana men definitivt krockar att vara medveten om och (fram för allt) att prata om.

Det är ibland utmanande att hitta konkreta lösningar – och i slutändan bryts alltid något så diffust som skillnader i personligheter alltid ner till en väldigt konkret verklighet – men allt går bara vi pratar. Och pratar, och pratar.

Jag är ändå så glad att få dela den här resan med honom och få lära mig mer om mig, oss och livet i stort. Tänk vilken gåva ändå.

Tio år

För tio år sedan var jag och Samuel på vår första dejt.

Tio år känns samtidigt som en kort och lång tid. Det brukar väl tid som har passerat oftast göra.

När jag ser på bilder på hur vi såg ut för tio år sen känns det minsann som en väldigt lång tid sedan. Och när jag tänker på vem, eller kanske snarare hurudana, vi var för ett decennium sedan är tio år verkligen en lång tid.

Men när jag tänker på hur vi skrattar åt samma skämt och förorsakar samma pirr i magen hos varandra när vi får träffas efter en tid ifrån varandra, känns det som att ingen tid alls har förflutit.

En doftpust av deodoranterna som vi använde för tio år sedan (inte exakt samma förpackning, förstås) slungar oss enkelt tillbaka till vår första dejt och till vår första sommar och nyförälskelsen är ett faktum.

Han blir bara bättre med tiden, min Samuel. Jag är så glad att vi valde varandra. Vi var så unga och vad visste vi egentligen om kärlek då? Vad vet vi egentligen om kärlek nu?

Kanske inte mycket.

Men vi fortsätter välja varandra.
Och hittills har det varit nog. Mer än nog.

En av de första bilderna på oss. YTTEPYTTE BEBISAR!

Himlastormande vardagligt

För nio år sedan blev jag och Samuel ett par.

Efter att ha känt varandra ett tag och umgåtts i samma gäng under en tid var vi på en första dejt.

Vi gick på bio och såg filmen LOL med Miley Cyrus (som ingen var intresserad av), åt lösglass, åkte ut till villan, tog ut roddbåten för att se på solnedgången (det var spegelblankt och idylliskt vackert) för att senare kura ihop oss i soffan för att se på fotbolls-EM (känns lite typiskt oss det där sista).

När han förde hem mig på kvällen pratade vi om vår framtid. Vad ska vi kalla varandra nu då? Vad ska vi kalla det som pågick mellan oss egentligen?

Vi konstaterade snabbt att vi båda ville satsa på ett vi.

Att vi ville undersöka vad ordet vi kunde betyda. Nio år senare undersöker vi fortfarande, och det vi hittills har funnit är definitivt värt att studera mer.

Våra nio år tillsammans har på ett sätt, kanske fram för allt, varit rätt odramatiska.

Visst har vi fått jobba på saker och ting, och visst har vi vandrat i motvind ibland, men ändå har det mest varit en väldigt självklar, naturlig och odramatisk gemensam resa.

När jag var yngre drömde jag om den himlastormande kärleken, det överdådigt romantiska.

Det är förstås fint och också det har jag fått uppleva. Men usch vad ansträngande en sådan kärlek är i längden.

Idag uppskattar jag vår kärlek som är mycket mer … nåbar eller down to earth.

Du och jag för många år sedan.

Vår kärlek idag är att dela halvonödiga anekdoter (som ingen annan egentligen är intresserad av) från dagen som varit, att borsta tänderna tillsammans om kvällarna, att tillsammans handla mat vid Prisma varje lördag.

Det är det interna språket och de många skämten som ingen annan förstår, gröten och kaffet som den ena av oss kokar varje morgon, att ibland komma hem med favoritchokladen.

Det är att klia den andra mellan skuldrorna dit man inte når själv, att erbjuda sig att stiga upp ur sängen för att kolla om dörren är låst, att komma med sockor till den andra som alltid är frusen om fötterna.

Det är att låna en bok som den andra skulle gilla från biblioteket, att förbereda en lunchlåda åt den andra kvällen innan, att se till att bilen är i körskick innan den andra ska åka iväg.

Det är att säga “jag diskar, ta en tupplur du” efter maten, att unna varandra tid för hobbyer och vänner, att försiktigt röra den andra vid axeln när man går förbi.

Det är att tala gott och respektfullt om varandra inför andra, att massera den andra i hårbottnet, att gillande lyfta på ögonbrynen åt den andra när den går förbi och att hålla handen innan man somnar.

Det är att dofta den andra i nackgropen, köpa det där favoritschampoot redan innan det tar slut och att komma hem med en tidning.

Det är en glädje över att få lägga sig tätt intill om kvällarna och vakna upp bredvid varandra om morgnarna.

Det är sådana här små vardagliga ögonblick som under en livstid blir himlastormande.

Himlastormande vardagliga ögonblick.

PYTTESMÅ BEBISAR.

Gör det för mig

En nyfödd gör onekligen att tiden och livet omprioriteras.

Det jag förut hade tid för hinner jag inte med i samma utsträckning och trots att både jag och Samuel var medvetna om det har det förvånat oss. Vi är lite i en acklimatiseringsfas som bäst, där vi försöker anpassa oss till detta nya liv.

Men en sak gör vi varje dag som jag har uppskattat och tror att är bra för oss båda.

Varje dag frågar vi den andra: vad behöver eller vill du göra för dig själv idag?

Samuel svarar kanske att han behöver träna, att han vill ringa ett samtal eller att han vill hinna fixa en grej med datorn under dagen.

Jag svarar ofta att jag vill hinna sköta något ärende på stan, fixa något med bloggen eller bookstagramkontot eller ha lite lyxig omvårdnad om min kropp.

Och grejen är att det som den andra lyfter fram som viktigt ska prioriteras högt, högt av båda.

För fastän vi nu är tre, fastän vi nu är en familj, så består vi ändå av individer. Och när individerna mår bra i en gruppkonstellation så märks det också i de inbördes relationerna.

Det är ett så lätt och konkret sätt att ta hand om sig själv och varandra på – att helt enkelt fråga vad behöver du göra för dig själv idag?

Och dessutom att erbjuda: hur kan jag hjälpa dig göra det?

Vår första utelunch tillsammans.

Vem vi var, vem vi är

Vi gick längs minnenas slingriga väg och tänkte på vem vi var för ett decennium sedan.

Nu med ett tryggt avstånd till tiden då, vågar vi också yppa den osäkerhet vi gick med, yttra hur vi tvivlade ibland.

Det blev med ens väldigt uppenbart hur faktumet vi inledningsvis hängde på en rätt skör tråd, som nya relationer ofta gör.

Det blev uppenbart hur en aldrig så liten skiftning i riktningen hos någondera av oss hade kunnat förändra hela utgången. En liten nyansskillnad i mina val eller en liten förändring i dina preferenser hade lätt kunnat leda till att du och jag aldrig hade blivit vi.

Ja, det blev uppenbart för oss att faktumet vi inte alls var någon självklarhet då.

Jag är så tacksam att det på många sätt, utan att ändå tas för givet, är det nu.

Värst innan

Jag är på väg söderut på arbetsresa.

Jag ska delta i en konferens av stor magnitud som jag under hela min tid vid Åbo Akademi har fått höra att alla doktorander i pedagogiska vetenskaper bara måste ta del av.

I år då den den ordnas i Åbo tänkte jag slå till: kort restid och kanske inte en så utdragen arbetsresa överlag tänkte jag. Naivt.

Fem långa dagar och fyra hela nätter blir det likafullt.

Jag erkänner att det inte är utan tyngd i stegen som jag kramar min Samuel hejdå och stänger dörren om det hem som jag har kommit att älska.

Det är alltid kul väl på plats men det är alltid värst innan jag reser iväg. Nedräkningen av timmar, vetskapen om att avskedet stadigt närmar sig.

Missförstå mig inte: jag är förväntansfull, det är jag. Det är alltid givande och intressant med konferens och forskarmöten. Det är bara innan resan som det känns som att jag hellre fejkar en influensa och struntar i min doktorandkarriär.

Nu är jag emellertid på väg. Det känns redan lättare.

Lätt är det däremot aldrig.

Slutar aldrig

Han kände omedelbart igen låten.

För mig var introt totalt främmande (och då brukar jag ändå få 90 % rätt i Så ska det låta) och när sångaren började sjunga ut sin lyrik gjorde Samuel det också.

Och han kunde vartenda ord.

Jag vet fortfarande inte vad det var för låt, det var något poppigt svenskt, något i Ted Gärdestad-kategorin. Never heard.

I tio år har jag känt den här mannen och plötsligt uppvisar han helt nya, för mig okända, egenskaper.

Han slutar aldrig att förvåna mig, min Samuel.

Och för det och många andra orsaker är han så, så älskvärd.

Inte bara uthärda

Det är ingen hemlighet att jag behöver enormt mycket utrymme och egen tid för att orka vara jag.

Och det är inte något märkvärdigare med det än att jag är mycket mer introvert än extrovert.

Jag älskar människor och spännande människomöten, men det är ändå inte lätt att dag efter dag uppvisa sitt allra föraste, mest sociala jag då jag ofta skulle vilja vara hemma iklädd pyjamas och endast prata med mig själv.

Ja, dagar när jag är för trött orkar jag väldigt lite med människor, och det är absolut inte på grund av människorna i sig utan helt enkelt hur min hjärna är uppbyggd och hur min ork är disponerad.

Just därför är jag så tacksam över att jag har hittat någon som jag vill spendera min vardag med trots att jag ibland är genomtrött och helst vill vara ifred.

Det är något väldigt vackert i det: att båda får vara sig själv och ha sina unika behov och ändå leva sida vid sida dag efter dag oavsett hur olika dessa behov är.

Och inte bara sådär uthärda eller mäkta göra det, nej utan faktiskt njuta av att göra det. Varje dag.

Det gör mig tacksam.

Läsdejt

Jag och Samuel är inte så jättebra på att dejta varandra.

Det är ett av våra mål för året att bli bättre på att dejta medvetet och regelbundet men egentligen är den här problematiken en icke-problematik för vi är fantastiskt bra på att förgylla vardagen med små, enkla och billiga medel.

Som bland annat att ha läsdejter.

Det innebär, i all sin enkelhet, att vi har varsin bok som vi sitter och läser sida vid sida. Kanske kokar vi en kopp kaffe eller te, kanske har vi något att mumsa på. Eller kanske sitter vi bara där under filten och mysläser.

Att läsa varsin bok — inte ens högläsa en gemensam bok — kan ju tyckas vara oerhört isolerande och inte alls stärkande för relationen. Det kanske stämmer i allmänhet.

Men med våra läsdejter är en viktigt premiss att man när som helst får avbryta sitt och den andras läsande med att ställa en fråga, berätta om en roligt detalj i boken, beskriva en otippad händelseutveckling i sin bok.

Det finns så många fördelar med det här. Vi lugnar ner oss efter dagen, upplever nya världar, diskuterar saker vi annars inte skulle, sitter nära varandra och får nya intryck som vi sedan kan ta med oss in i vår relation: man har ju alltid så mycket att berätta när man har upplevt något nytt!

Och för en bokslukare som jag: ingenting är lika hett som när ens kärlek läser en bok.

Så, kära läsare, Mindys relationstips 101 — ha läsdejter!