Jag har alltid varit allergisk mot uttrycket “min bättre hälft” eller ens “andra hälft”.
Jag förstår att intentionen med dessa uttryck är god och att de framför allt ska förstås som en komplimang till ens partner. Ändå reagerar jag på att det väcker konnotationer till att en människa utan partner isåfall är halv.
Och det är så respektlöst mot singlar, oavsett om det är frågan om frivilliga eller ofrivilliga sådana. (På samma sätt som jag tycker att det är respektlöst att säga “jag visste inte vad kärlek/trötthet/livet var innan jag fick barn”).
Samtidigt förstår jag och håller med om att ett långt partnerskap gör att man formas enligt varandra och blir ett lag.
Detta blev så tydligt när Samuel kom hem efter en tredagar lång jobbresa.
(Det var minst sagt spännande att ha min viktigaste stöttepelare under hela denna graviditet, och inte minst under förlossningen, i vecka 39/40, men lyckligtvis är jag omringad av människor som definitivt hade ställt upp med både barnpassning och som doula. Och lyckligtvis behövde jag inte använda dessa tjänster denna gång).
När Samuel kom hem blev en sak väldigt tydligt för mig:
Vi är verkligen ett lag.
Vi har olika uppgifter och roller, styrkor och svagheter men, om vi nu går vidare med lagmetaforen: om han är back och jag anfallare så är det precis som det ska vara.
Rent konkret innebar Samuels frånvaro att alla bänk- och bordsytor i vårt hem var väldigt rena och välputsade men golvet var fullt av grus, sand, knäckebrödssmulor och matrester. För Samuel sköter dammsugningen hos oss (dagligen!) och jag har som hjärtesak att putsa ytor.
Rent konkret innebar det att vår katt förvisso fick mat och kel, men hans päls blev inte borstad och det där “lilla extra” i kärleksväg kanske glömdes bort.
Samuels frånvaro gjorde att gräset inte blev klippt, att kattsanden inte rensades, att diskmaskinen borde ha satts på kvällen innan, att soppåsarna svämmade över och att tvättmaskinen inte snurrade som den brukade.
Skulle jag bo själv skulle jag självklart göra dessa grejer. Men eftersom vi är ett lag och har olika uppgifter som vi (oftast helt outtalat) har anammat som våra, glömde jag helt enkelt bort dem.
Av den anledningen, och väldigt många andra förstås, är jag väldigt glad att han är hemma igen. Och nu får han nog inte åka iväg någonstans innan babyn kommer.
Förstås myste jag med vår katt fastän Touko framför allt har blivit Samuels pälskling med tiden.
PS. Jag brukar kalla Samuel för Sam och ofta säga uttryck i stil med “You can’t spell samarbete without Sam”. Och när jag tänkte på rubrik för detta inlägg tänkte jag att “Samlaget” ju vore perfekt – det säger både något om lagarbetet och Samuel. Rätt snabbt insåg jag att det också, och fram för allt, betyder något helt annat än just det jag hade i åtanke den här gången…