Jag är på väg söderut på arbetsresa.
Jag ska delta i en konferens av stor magnitud som jag under hela min tid vid Åbo Akademi har fått höra att alla doktorander i pedagogiska vetenskaper bara måste ta del av.
I år då den den ordnas i Åbo tänkte jag slå till: kort restid och kanske inte en så utdragen arbetsresa överlag tänkte jag. Naivt.
Fem långa dagar och fyra hela nätter blir det likafullt.
Jag erkänner att det inte är utan tyngd i stegen som jag kramar min Samuel hejdå och stänger dörren om det hem som jag har kommit att älska.
Det är alltid kul väl på plats men det är alltid värst innan jag reser iväg. Nedräkningen av timmar, vetskapen om att avskedet stadigt närmar sig.
Missförstå mig inte: jag är förväntansfull, det är jag. Det är alltid givande och intressant med konferens och forskarmöten. Det är bara innan resan som det känns som att jag hellre fejkar en influensa och struntar i min doktorandkarriär.
Nu är jag emellertid på väg. Det känns redan lättare.
Lätt är det däremot aldrig.
