Bästa jobbet

Om jag kunde åka tillbaka i tiden och berätta åt trettonåriga Mindy att jag en dag kommer att hålla på med forskning hade jag nog fnyst högt och hånskrattat mig själv rakt i ansiktet.

Denna reaktion skulle sannolikt mest bero på att min syn på vad forskning är och vad forskare gör länge har varit begränsat till vita labbrockar och pipetter med mysko-färgad vätska i. Just sådan typ av forskning varken vill eller kan jag inte över huvud taget befatta mig med.

Men likväl håller jag på med forskning och det är oerhört kul. Framför allt är det kul hur livet händer en, och man plötsligt kan hitta sig själv i oväntade situationer och på otippade arbetsplatser.

Fast egentligen är det inte så konstigt att jag hamnade här – mitt i doktorandstudier med slutseminarium och disputation i sikte – för jag har alltid älskat att studera och jag har alltid varit vetgirig av mig, och det är kanske två av de viktigaste egenskaperna man behöver ha för att orka hålla på med det jag gör.

Men jag har märkt att det uppstår många frågetecken kring mitt jobb så därför vill jag ägna ett inlägg åt att berätta lite mer om vad jag gör! Så här, varsågoda:

En vanlig dag i doktorandlivet

Som doktorand har jag helhetsarbetstid, vilket gör att jag under ett kalenderår ska ha X-antal jobbtimmar på nacken. Eftersom doktorandlivet präglas av perioder av mer och mindre intensiva säsonger, så det är ett minst sagt flexibelt jobb – vilket är en av de största orsakerna till att jag älskar det!

Mitt huvudsakliga jobb är alltså att skriva en doktorsavhandling.

En doktorsavhandling kan se ut på två olika sätt:

Den kan vara en monografi
Alltså en “vanlig” bok som läses från början till slut och publiceras vid ett och samma tillfälle.

Eller en sammanläggningsavhandling
Alltså en bok bestående av tre eller fler separata artiklar vilka har blivit publicerade i vetenskapliga tidskrifter samt en “kappa”, vilket är inramande kapitel för alla artiklarna och består av alla delar som hör till ett vetenskapligt verk (såsom inledning, metodkapitel, diskussion o.s.v)

Jag skriver en sammanläggningsavhandling bestående av tre artiklar. Två av dessa har redan blivit publicerade och den sista är så gott som redo för att skickas in till en tidskrift. Det betyder att jag i nuläget funderar på kappan och börjar läsa in mig på vilken litteratur jag behöver till den.

Fördelen med att skriva en sammanläggningsavhandling är att jag har kunnat bryta ner “projekt doktorsavhandling” i tre, väldigt konkreta delmål. Nackdelen är att jag nu ska försöka knyta ihop mina tre artiklar till en vettig helhet, så det hela känns ibland lite bakvänt (men det ska gå!)

Det jag konkret gör om dagarna är att jag läser andra forskares texter i form av artiklar, bokkapitel, avhandlingar och skriver fram egen forskning.

Sammanfattningsvis är läsa, skriva, tänka tre centrala verb som jag ägnar mig åt. Det bästa som finns, helt enkelt.

Det jag älskar med doktorandlivet är som sagt flexibiliteten och friheten (under ansvar, förstås). Men jag älskar också den intellektuella stimulans det ger att tvingas tänka nytt och ifrågasätta. Det är en ynnest att få läsa och ge respons på andras texter, bearbeta och förfina formuleringar och helt enkelt ha texter som primärt hantverk.

Jag uppskattar också möjligheten att kunna jobba på distans och på annan ort. Genom jobbet har jag fått möjlighet att resa och upptäcka nya orter. I januari ska hela familjen och jag bo i Umeå ett halvt år eftersom jag gör en dubbel examen (alltså skriver en avhandling men får examen från två universitet).

Regelbundet deltar jag i olika vetenskapliga konferenser där man träffar forskare inom samma fält och lyssnar på presentationer om andras forskning, sitter på föreläsningar av kända namn från fältet och deltar i workshoppar för doktorander (läsa och ge respons på varandras texter).

Forskarstudier kräver INTE att man ska vara riktigt intelligent eller en toppstudent.

Jag har märkt att de viktigaste egenskaperna är en målmedvetenhet och en kämparanda – att skriva en avhandling kräver att man måste orka sitta med samma text och samma projekt under flera år och att man måste uthärda mycket motstånd både utifrån (i form av kritik på ens text) och inifrån (i form av motivationsbrist, självtvivel, imposter syndrome och självdisciplin).

Så om du funderar på att skriva en doktorsavhandling – just DO it! Och hör gärna av dig om du har frågor!

Mammaledig

I fredags var min första officiella mammalediga dag.

Men eftersom förra veckan till stor del präglades av en konferens hade jag en del punkter kvar på att göra listan, och därför jobbade jag ännu under fredagen.

Det betyder att IDAG, måndag, är jag verkligen ledig för första gången.

Jag har precis fört Molly till dagis och deltagit i hennes utvecklingssamtal. Väl hemma kokade jag en till kopp kaffe och nu sitter jag och planerar veckan. Men för första gången på länge skriver jag inte in sådant som “läs detta kapitel” eller “skriv på artikeln” utan istället fylls min kalender med punkter som “ordna inför loppisbord” och “fotografera böcker”.

Och det känns overkligt. Men skönt också.

Jag är så enormt stolt över mig själv. Det känns väldigt ofinländskt att säga det – ja, det tar nästan emot att säga det – men jag ÄR det.

Jag är så stolt över att jag förmådde jobba ända tills min mammaledighet började. Stoltheten ligger inte så mycket i faktumet att jag “pressade mig fram” till mammaledigheten, utan stoltheten ligger framför allt i att jag redan när jag blev gravid i höstas faktiskt lyssnade på min kropp och agerade utifrån dess signaler.

Jag är lyckligt lottad över att ha ett så flexibelt jobb, och därför är jag glad över att jag tog till vara på den flexibiliteten när min kropp och mitt psyke har genomgått den stora förändring och påfrestning som en graviditet innebär.

Jag är så stolt över att jag redan från första början tänkte långsiktigt och hållbart, för det har verkligen fått mig att inse att mer inte är detsamma som bättre. Faktum är att jag har nått exakt de mål som jag hade för detta läsår TROTS att jag ibland har jobbat kortare dagar eller haft ett lugnare tempo.

Nu blir min utmaning att faktiskt varva ner och inte fylla dagarna med en massa städ- och rensningsprojekt.

Men den rapporteringen är att vänta ännu.

Månadens bokklubbsbok som biblioteket i misstag hade plastat in lite tokigt så att det ser ut som att jag läser boken upp och ner och bakifrån fram.

Jag gjorde det

Förra hösten började jag förbereda mig.

Jag lånade hem böcker och anmälde mig till några kurser.

Jag hade hört en hel del om hur det skulle vara och hur det skulle bli, men försökte att inte låta andras berättelser påverka min alldeles för mycket. Jag ville ha mitt eget narrativ, opåverkat av andras lika verkliga dito.

Jag hade lyckan att sitta i samma båt med en hel del andra, och vi kunde dela med oss av erfarenheter och lärdomar längs vägen.

Våren, särskilt slutet av våren skulle bli den tuffaste delen och därför var det viktigt för mig att få till en ordentlig, stabil grund.

Trots att det kändes avlägset då försökte jag blicka framåt mot när det skulle vara över, när jag en gång för alla skulle ha tagit mig igenom hösten och våren och äntligen vara på andra sidan.

Jag talar givetvis om den obligatoriska doktorandkursen i kvantitativa metoder och metodologi.

För grejen är att jag i mina studier till ämneslärare i svenska och litteratur inte har haft en enda kurs – eller ens föreläsning – om kvantitativa metoder. Som renodlad humanist är det sällan jag har behövt det.

Förrän nu.

Och jag har bävat inför kursen. Och för att ens kunna gå den kursen på forskarnivå har jag behövt gå två grundkurser med kandidat- och magisterstuderande. Och dessa inledde jag ifjol höstas.

Jag har aldrig haft ett starkt mattesjälvförtroende utan har alltid förlitat mig på mina andra förmågor och kompetenser, och därför var jag uppriktigt sagt skitnervös inför kursen.

Pressen var inte obetydlig – jag måste bli godkänd annars kan jag inte slutföra mina forskarstudier.

Och jag kämpade.

Satt med SPSS och klickade fram analys efter analys. Lärde mig grunderna så småningom, tyckte att jag nästan började behärska dem och blev till och med lite fascinerad där en sväng. (Det gick över).

Min stora räddning och fröjd under hela förra läsåret var mina goda kollegor och K och I med vilka jag satt och grubblade och våndades igenom uppgift efter uppgift (men vi hade också väldigt kul längs vägen).

När jag väl hade avklarat de båda grundkurserna och skulle inleda doktorandkursen i kvantitativa metoder blev jag sjuk- och så småningom också mammaledig.

Men jag var så envis! Jag hade ju kämpat och förberett mig hela hösten och halva vintern på detta och ville inte ge upp! FYRA ynka inlämningsuppgifter rörde det sig om och jag vägrade se mig besegrad.

Jag klarade uppgift 1 (som var en hel del repetition från grundkurserna) relativt smärtfritt. Uppgift 2 klarade jag av med hjälp av min storebror.

Efter att jag hade haft det första tecknet på förlossning och åkt in på kontroll till VCS åkte jag raka vägen hem till K för att göra uppgift nummer 3. (Jag kunde fokusera så där måttligt just den gången).

Och när Molly sov sina dagstupplurer i juni gjorde jag uppgift 4 enligt bästa förmåga. Jag lämnade in alla dokument och loggade ut över sommaren. Jag hann nästan glömma bort hela kursen

men igår kom domen.

Och jag blev GODKÄND! Och inte bara godkänd! Jag fick vitsordet 3 av 5!

Få gånger har jag varit lika stolt över mig själv!

Den här kursen har följt med mig lika länge som jag var gravid så det här (goda!) vitsordet blev en slags förlossning. En oerhört positiv sådan.

Jag gjorde det.

Och jag är sjukt stolt!

Ledig på riktigt

Mitt jobb är av sådan natur att det alltid finns något att göra.

Och trots att jag har varit både sjuk- och moderskapsledig under våren så har jag tyvärr inte helt kunnat släppa jobbet.

Jag har haft en artikel som jag har skrivit och filat på och så har jag gått en kurs i kvantitativa metoder (!!!) som jag ville slutföra eftersom jag har kämpat med programmet SPSS och min kvantitativa förståelse hela läsåret.

Så under alla Mollys sovpass har jag antingen:
a) Jobbat med artikeln och kursen
b) Haft ont samvete över att inte ha jobbat med artikeln och kursen

Men vet ni.

Idag lämnade jag in den sista kursuppgiften.
Idag skickade jag in artikeln till tidskriften.

Och det betyder att jag från och med nu är ledig på riktigt. Från och med nu kan jag på riktigt njuta av tystnaden och lugnet eller sitta och läsa en roman när Molly sover.

Nu kan jag med gott samvete boka in kaffeträffar, ta en vagnpromenad eller plocka upp i hemmet istället för att stirra på en datorskärm och försöka förmå mina hjärnceller att tänka på forskning och skrivande.

Kanske blev inte kursuppgiften eller artikeln precis lika bra som den kunde ha blivit om jag inte hade lidit av de förändringar i både kropp och hjärna som en graviditet, ett nyblivet föräldraskap och amningshormoner orsakar.

Men nu är det som det är. Och nu är det gjort och jag är faktiskt jättestolt över mig själv.

Framför allt är jag glad över att kunna släppa det här nu och fokusera på annat viktigt i livet.

En jättestolt doktorand, forskarstuderande och nybliven mor!

Bättre än inget

Jag försöker öva mig i“bättre än inget”-tänkandet.

Better than nothing.

Det innebär att jag inte ser på vad jag inte gjort, utan istället fäster fokus på vad jag faktiskt har gjort.

Den här veckan hade jag sex olika texter som jag noggrant skulle läsa och kommentera. Jag hann med 4 av 6. Det är inte alla men det är bättre än inget.

Den här veckan skulle jag fixa, finslipa och öva på en presentation som jag ska hålla nästa vecka. Jag hann få färdigt ett första utkast. Det är inte vad jag planerade, men ändå bättre än inget.

Den här veckan tänkte jag också att jag skulle hinna med att läsa femtio procent av en bok om kvalitativ metod. Jag hann inte ens öppna boken men istället fundera på en mängd frågor om metod tillsammans med olika kollegor.

Det är verkligen inte vad jag hade hoppats på men fortfarande är det bättre än inget.

Jag övar mig i better than nothing-tänkandet och siktar hela tiden efter att tänka att även små steg är steg.

Inte den tjusigaste bilden men däremot den tjusigaste katten. Vår bästa Touko <3

Hellre lite

Jag är en slavisk anhängare av Bullet Journal metoden.

Eller inte egentligen så mycket metoden som av listor. Och att kryssa av punkter på mina listor. Jag lever för att bocka av, kryssa över, avsluta och fullfölja.

Idag var en punkt på listan att analysera ett material så att det i slutet av dagen skulle vara halvvägs.

Men saker hände.

Mitt huvud värkte. Jag kom på en mängd andra, mer trängande ärenden att göra. Programmet jag jobbade i var slött och orden jag skrev syntes på skärmen först fem sekunder efter att jag hade knackat in dem i tangentbordet (hur frustrerande!?).

Så jag fick inte klart analysen till 50 %. Knappt till 30 %.

Och jag blir lätt modfälld av att inte klara av mina dagliga mål. Att inte få pricka av punkten på listan.

Jag kan inte undgå att känna mig lite dålig. Som att dagens insats var dålig. Att det var en dålig arbetsdag.

När jag faktiskt kunde vara fru-glaset-är-halvfullt och tänka hej wow jag gjorde klart 30 % av analysen idag!

För så är det ju. Hellre gör lite än inget alls. Alla gånger. Även små steg är steg i rätt riktning. Även en tredjedels analys är en analys på väg att bli klar.

Ibland måste jag bara påminna mig själv om att också små steg är viktiga.

Och det bästa sättet för mig att bli påmind är att skriva om det.

Så det är precis vad jag har gjort nu.

Det är tanken som skrämmer

Vet ni den där känslan då man plötsligt kommer att tänka på något som av någon anledning ger en lite tillfällig magvärk?

Ibland som en fjäderlätt spark i magen, ibland som en molande huvudvärk.

Innan semestern började jag jobba med en artikel och ett projekt. Jag sparade projektet i en mapp på datorn.

Väl tillbaka på jobbet märkte jag att jag drog mig för att öppna mappen, öppna projektet.

Jag undvek det, rentav.

Nå, i något skede blev jag lite förbajskad på mitt beteende och tänkte att det sist och slutligen ändå är en frikkin mapp och ett fjuttig artikelprojekt och att det inte kan vara så farligt.

Så jag öppnade mappen i ren ilska bara för att se var jag hade slutat.

Och när jag väl gjorde det blev jag förvånad.

Jag märkte jag att jag hade gjort ett riktigt bra jobb.

Jag var mycket längre på gång än vad jag hade trott och det där ena misstaget som jag under semestern trodde att jag hade gjort hade jag inte alls gjort i verkligheten.

Vad onödigt att jag hade gått omkring och haft ont i magen och undvikit något så länge. Verkligheten var inte alls farlig, inte ens dålig utan faktiskt riktigt bra.

Hjärnspöken, vet ni. Så onödiga egentligen.

Mjukstart

Jag tar emot fredagen efter min första arbetsvecka.

Det har gått över förväntan bra att återgå till arbetet. Min start har varit mjuk men jag känner att jag väldigt snabbt har kommit tillbaka till tänket, mindsetet och rutinen.

Sömnen hankar efter men det är helt okej att den gör det.

Visst är semesterns slut alltid lite vemodig men jag är glad och tacksam över att jag har ett jobb som jag verkligen känner att ger mig energi! Ett jobb som jag ser fram emot att åka till. Varje dag.

Jag är med andra ord väldigt glad över den här veckan men tycker det blir riktigt skönt med helg.

Det blir lite bröllopsspelning, lite konfirmationsfest och lite terasshäng i helgen.

Önskar dig en fin en!

Idag har jag druckit Dalgonakaffe och läst ut den här romanen. 3/5 inte jättebra men helt okej i alla fall.

Miljöombyte

Vi har den stora förmånen att få husera vid min svärfamiljs fantastiska sommarparadis den här veckan.

Jag har helt tappat räkningen över hur många veckor detta undantagstilstånd har pågått nu, men både jag och Samuel var övertygade om att vi behöver se något annat än hemmets väggar som vi har stirrat på alldeles för mycket på sistone.

Tänk vad gott det gör att få lite andra vyer, lite nya perspektiv.

Jag har haft ett härligt flow i jobbväg hela dagen när jag har suttit och skrivit i sommarsolsken. Visst hade jag fått gjort något där hemma också, kanske precis lika mycket, men det är inspirerande med lite miljöombyte ibland.

Att miljöombytet dessutom råkar vara till en sådan här plats gör det inte sämre.

Absolut inte sämre.

Rutiner

I en handvändning omkullkastades de arbetsrutiner som jag hade mejslat fram under några år i arbetslivet.

Att gå från att jobba hemifrån kanske en dag varannan vecka, till att jobba hemifrån alla dagar alla veckor, gjorde onekligen att mina rutiner tappade fotfäste.

Och jag kämpade, under de första veckorna.

Jag inte bara kämpade med själva innehållet i den avhandling jag skriver, utan jag kämpade också med arbetets ramar (tider, platser, strukturer).

Nu har jag äntligen hittat en rutin som gör att jag inte bara gör mitt jobb utan också gör det med stor glädje och passion.

Min hemlighet?

Min morgon idag. Artikelläsning, veckoplanering och kaffeintag. Och vackra blommor.

För mig handlar det om att stiga upp tidigt tidigt och koka en panna kaffe.

Sedan sitter jag först en timme i min sköna morgonrock och läser en artikel medan jag vaknar i takt med att innehållet kaffekoppen töms.

Därefter planerar jag min dag och sen börjar jag på med läsa, skriva, söka, analysera. Och ta regelbundna pauser.

Vid lunch tar jag en kort promenad runt kvarteret för att fräscha upp hjärnan.

Möten och aktiviteter som kräver mindre kognitiv belastning försöker jag alltid boka in efter lunch. Detta på grund av att jag helt enkelt inte kan koncentrera mig lika bra efter maten.

Det är så viktigt med rutiner som fungerar för en. Det är lätt att tro att det finns ett givet mönster (08-16, mån-fre) som vi bör passa oss efter men i verkligheten kanske vår kropp och hjärna har ett helt annat mönster.

Alla har inte möjlighet att ändra på arbetets ramar, men kanske arbetets innehåll eller hur man bygger upp sin dag.

Har du hittat rutiner som fungerar för dig?
Hur ser dina rutiner ut?