Ett återbesök

Det är inte ofta jag återbesöker gamla blogginlägg som jag har skrivit.

Men idag återbesökte jag mars 2020.

Jag var nyfiken på vad jag hade skrivit, tänkt och känt under de där första förbryllande veckorna när corona blev något helt annat än ett ölmärke och fick drastiska konsekvenser för mitt liv och andras liv.

Det förhållningssätt jag skrev fram i mina texter, och så väl minns att jag faktiskt anammade när det väl begav sig, var en kombination av respekt för allt det ovissa, tacksamhet för allt som ändå var och tillåtelse att frustreras över att inte veta och att inte alltid gilla.

Ett år senare och märker jag att mitt förhållningssätt är nästan precis detsamma.

Jag besitter samma envishet om att det alltid finns någon ljusglimt, att det alltid finns en strimma hopp. Det måste måste måste göra det.

Respekt, tacksamhet och tillåtelse. Mitt överlevnadsrecept under coronaåret 2020.

Och inte helt pjåkigt recept för livet i största allmänhet.

Jag för nästan precis ett år sedan. Ser rätt lika ut idag trots att världen inte gör det.

Tempo

Bear with me, bästa läsare.

Jag har absolut inga planer på att sluta blogga, och min ofrivilliga bloggtystnad har varit just det – högst ofrivillig. Att åter vänja mig med vardagstempot kräver mer tid än jag hade trott och jag har helt enkelt inte hunnit med.

Jag tror att de flesta människor har någon akilleshäl som de dras med, mer eller mindre hela livet. Min akilleshäl, min ”ärkefiende” är mitt livs tempo.

För å ena sidan älskar jag att vara igång!

Jag älskar att hålla spelningar, att skapa musik, skriva bloggtexter och skapa instagraminnehåll. Jag älskar att läsa. Jag älskar mitt jobb. Jag älskar att träna, att umgås, att se på bra filmer. Jag älskar att ha ett matschema för veckan och att minutiöst planera varenda aspekt av mitt liv.

Å andra sidan.

Jag behöver få varva ner regelbundet. Det hjälper inte att jag har “en ledig helg om fyra veckor”. Jag behöver dagliga stunder av lugn och återhämtning för att orka med den vardag som är min och som jag själv har valt.

Ibland går dessa båda viljor hand i hand i perfekt symbios.

Andra gånger, precis som nu, hinner jag helt enkelt inte med.

Och då är det alltid på bekostnad av något annat. Den här gången tyvärr på mitt bloggskrivande.

Jag tror ändå att så fort jag har återfått min rutin och kommer igång kommer det även synas på min bloggaktivitet.

Håll till godo, bästa läsare. Håll till godo.

Vilken är din akilleshäl?

Det är tanken som skrämmer

Vet ni den där känslan då man plötsligt kommer att tänka på något som av någon anledning ger en lite tillfällig magvärk?

Ibland som en fjäderlätt spark i magen, ibland som en molande huvudvärk.

Innan semestern började jag jobba med en artikel och ett projekt. Jag sparade projektet i en mapp på datorn.

Väl tillbaka på jobbet märkte jag att jag drog mig för att öppna mappen, öppna projektet.

Jag undvek det, rentav.

Nå, i något skede blev jag lite förbajskad på mitt beteende och tänkte att det sist och slutligen ändå är en frikkin mapp och ett fjuttig artikelprojekt och att det inte kan vara så farligt.

Så jag öppnade mappen i ren ilska bara för att se var jag hade slutat.

Och när jag väl gjorde det blev jag förvånad.

Jag märkte jag att jag hade gjort ett riktigt bra jobb.

Jag var mycket längre på gång än vad jag hade trott och det där ena misstaget som jag under semestern trodde att jag hade gjort hade jag inte alls gjort i verkligheten.

Vad onödigt att jag hade gått omkring och haft ont i magen och undvikit något så länge. Verkligheten var inte alls farlig, inte ens dålig utan faktiskt riktigt bra.

Hjärnspöken, vet ni. Så onödiga egentligen.

När andra lyckas

Jag är igång med danspassen igen.

Det är urkul och svettigt och oerhört fokuskrävande av mig, men jag gillar det.

Igår efter passet insåg jag en sak som är fullkomligt självklart men som aldrig har slagit mig förut: jag lyckas när andra lyckas.

För grejen är att jag kan stå där och dansa för mitt liv och göra det jättebra. Jag kan dra till med en show och visa alla mina bästa moves men jag är inte där för att visa upp mig, och deltagarna är definitivt inte där för att se mig shejka loss.

Nej, jag lyckas först när andra lyckas.

Det är en väldigt fin tanke, tycker jag. Men den är också enormt krävande.

För när det kommer till dans har alla så olika utgångslägen och bakgrund, koordinationsförmåga och talang att definitionen på att lyckas är så individuell.

För somliga innebär “att lyckas” att få till precis vartenda steg och dessutom addera en personlig touch på det hela. För somliga innebär det helt enkelt att inte ge upp och lämna salen i en akt av frustration.

För somliga innebär “att lyckas” att röra på sig, få upp pulsen och känna sig nöjd med dagens träning. För somliga innebär det att leverera en dans värdig en Broadway-scen.

Så hur vet jag när andra, och förlängningen också jag, har lyckats?

Det vet jag inte. Därför fortsätter jag försöka.

Bild från en av tidernas bästa danser och dansskolor KDC.

Hälsningar från golvet

Jag hade väntat på dagen med en hel del o-iver.

För vem, som endast är van med att jobba kontorstimmar måndag till fredag, ser genuint fram emot att jobba åtta timmar på en solig lördag?

Och då lovar jag att temat för dagen, läsning gör skillnad, ändå är ett tema som skriker Mindy både privat och professionellt.

Min o-iver inför dagen berodde förstås på att jag var nervös. Den del av min hjärna som styr över flyktinstinkter gick på högvarv eftersom jag aldrig förut har fortbildat lärare. Vem är jag att komma med ”expertis”? Vem tror jag att jag är? Jag var jantelagen personifierad - självklart var jag nervös.

Men det blev min bästa dag.

Så över förväntan, så mycket bättre än jag hade anat. Mitt eget bidrag i fortbildningsdagen gick bra. Jag hoppas, tror att det kunde ge lärarna något, om ens litelite.

Jag älskar när verkligheten golvar ens förväntningar. Det hände mig igår.

Så hälsningar från golvet.

Den fantastiska inledningen på dagen ”Efter Nio”-morgonshow med Merete Mazzarella, Sören Lillkung, Rafael Donner och Fredrik Furu.

Semesterutmaning: en bild om dagen

Ifjol och i år har jag förverkligat en semesterutmaning.

Nämligen att fånga minst ett foto om dagen.

Orsaken till det här är att jag ofta glömmer bort de mer händelselösa dagarna under semestern. Jag har inga problem med att komma ihåg resorna, bröllopsfesterna och de alldeles fantastiska sommarkvällar. Men kaffedejterna, böckerna jag läste, tupplurerna jag tog under solen och annat mindre makabert faller lätt i glömska.

Så här kommer då min semester i en bild om dagen-format, varsågoda!

Min semester påbörjades inofficiellt i ett solvarmt Lissabon (bild 1). Väl hemma i Vasa njöt jag av många kvällspromenader till sommarprat (bild 2 och 3), firade examensfest ute i det fria (bild 4) och brunchade med min bästa Karin (bild 5).

Jag hade en spelning med min bror på min väns företagsevenemang (bild 6), övade med mitt Mama Åström Band inför bröllopskeikka som vi hade på lördagen (bild 6 och 8). På söndagen var jag enormt trött och njöt av fotboll på TV med mannen och familjen (bild 9).

Min andra semestervecka inledde jag med ett besök till det fantastiska, udda och absurda Tuuri (bild 1). Vädret var svalt och trist men alldeles för utmärkt för läsning (bild 2). Jag fick fira Saga 3 år (bild 3) och samma kväll välkomnade vi våra vänner Maja och Martin till oss.

Under torsdagen hann jag och våra gäster bland annat med ett kaffebesök till vår väns nya arbetskontor (bild 4). På fredagen lunchade vi på Svenska Klubben för att fira att Samuel fick semester, det firade han med kaffe och bea (bild 5). På fredagkväll åkte vi norrut då jag hade tjejkväll, jag fick också vakna upp i mitt barndoms idyll (bild 6 och 7). På söndagen var vi än en gång så genomtrötta att vi slappade framför TV:n mest hela dagen.

Den tredje semesterveckan, den här gången också i sällskap av en semesterfirande make, inledde jag med en regnpromenad medan ifrågavarande make tränade fotboll (bild 1). Regnet fortsatte men stoppade inte oss från att gå på sommarteater i Oravais (bild 2). Vi kaffade på Raawka (bild 3) och jag fällde först ett vattenglas, sedan en kaffekopp på min nya klänning (inget bildbevis på det).

Vi firade bröllopsdag! Det gjorde vi dels på scen under Kokkola Cup invigningen (endast jag, dock, bild 4) och i snålblåsten vid Mustakari (bild 5). Vi kollade på fotboll och hade en baseball-picknick med vännerna (bild 6). Lördagkväll spenderade vid med Staffan och Lina och deras kids (bild 7) och på söndagkväll slog vi rekord på vår löprunda (bild 8).

Den sista hela och gemensamma semesterveckan tågade vi ner till Helsingfors för att bland annat äta på Naughty Burger (bild 1). Vi hann också shoppa en del, äta alldeles för mycket, träffa Eva och Sebastian och krångla med vårt hotell. Ja, så såg vi Ed Sheeran (bild 2). På onsdagen tågade vi hemåt och spelade match på kvällen (Samuel då, bild 3).

Torsdagen var hethethet så vi var äkta finlandssvenskar och låg på Strömsöstrand under filthatten hela dagen (bild 4). På fredagen hade vi lite strandhäng med mina syskon (bild 5) och villahäng med vänner (bild 6). På lördagen hade jag spelning på en 36-gradig festplats (bild 7) och på söndagen styrde vi kosan hemåt, brunbrända och nöjda efter två fina gemensamma semesterveckor (bild 8).

Mina tre sista semesterdagar gymmade jag i mitt närgym (det är väl ett ord?) (bild 1), kollade jag på fotboll (bild 2) och kvällspromenerade jag med min bei som inte är förtjust i kallt väder (bild 3).

Jag är glad över att jag har varit mån om att ta vara på de stora och små ögonblicken under min semester. Jag hoppas jag kan bli ännu bättre på att ta vara på de här dagarna, både till minnes och på foto, under vardagen.

Nu kör vi vardag!

I rätt riktning

Interaktion är allt bra intressant.

All form av mänsklig kontakt och kommunikation har alltid fascinerat mig, och det var också en bidragande orsak till att jag valde att studera svenska språket i tiderna — jag kände mig nästintill tvungen att lära mig mer.

Jag förundras över kommunikation.

Jag förundras över människans implicita signaler; om det som förblir osagt men som ändå hänger i luften som ett annalkande störtregn.

Jag förundras över människor som vet när de ska säga något mjukt och milt och när det är tid för tillrättavisande eller mer krävande ord.

Och jag är tacksam över att jag har vänner som vet när jag behöver ord som smeker medhårs, och när det helt enkelt behövs en puff i rätt riktning.

Foto: Ebba Åström (2017)