Jag är igång med danspassen igen.
Det är urkul och svettigt och oerhört fokuskrävande av mig, men jag gillar det.
Igår efter passet insåg jag en sak som är fullkomligt självklart men som aldrig har slagit mig förut: jag lyckas när andra lyckas.
För grejen är att jag kan stå där och dansa för mitt liv och göra det jättebra. Jag kan dra till med en show och visa alla mina bästa moves men jag är inte där för att visa upp mig, och deltagarna är definitivt inte där för att se mig shejka loss.
Nej, jag lyckas först när andra lyckas.
Det är en väldigt fin tanke, tycker jag. Men den är också enormt krävande.
För när det kommer till dans har alla så olika utgångslägen och bakgrund, koordinationsförmåga och talang att definitionen på att lyckas är så individuell.
För somliga innebär “att lyckas” att få till precis vartenda steg och dessutom addera en personlig touch på det hela. För somliga innebär det helt enkelt att inte ge upp och lämna salen i en akt av frustration.
För somliga innebär “att lyckas” att röra på sig, få upp pulsen och känna sig nöjd med dagens träning. För somliga innebär det att leverera en dans värdig en Broadway-scen.
Så hur vet jag när andra, och förlängningen också jag, har lyckats?
Det vet jag inte. Därför fortsätter jag försöka.
Bild från en av tidernas bästa danser och dansskolor KDC.