Lever upp

Jag lever upp i dessa tider.

Jag gör det verkligen.

Att få lägga mig när jag vill, stiga upp när jag vill och vara precis så där lagom extempore och spontan som jag trivs med är underbart.

Att min bästa vän också är ledig tillsammans med mig gör på inget sätt saker värre. Vi tränar, äter gott, umgås med vänner, promenerar tillsammans, börjar se på film efter klockan 23 (!!!) och slappar på soffan tills vi somnar.

Alltså precis så som det ska vara på semester.

Jag lever upp under de här veckorna. Det är underbart.

Min Sommarsam

När andra lyckas

Jag är igång med danspassen igen.

Det är urkul och svettigt och oerhört fokuskrävande av mig, men jag gillar det.

Igår efter passet insåg jag en sak som är fullkomligt självklart men som aldrig har slagit mig förut: jag lyckas när andra lyckas.

För grejen är att jag kan stå där och dansa för mitt liv och göra det jättebra. Jag kan dra till med en show och visa alla mina bästa moves men jag är inte där för att visa upp mig, och deltagarna är definitivt inte där för att se mig shejka loss.

Nej, jag lyckas först när andra lyckas.

Det är en väldigt fin tanke, tycker jag. Men den är också enormt krävande.

För när det kommer till dans har alla så olika utgångslägen och bakgrund, koordinationsförmåga och talang att definitionen på att lyckas är så individuell.

För somliga innebär “att lyckas” att få till precis vartenda steg och dessutom addera en personlig touch på det hela. För somliga innebär det helt enkelt att inte ge upp och lämna salen i en akt av frustration.

För somliga innebär “att lyckas” att röra på sig, få upp pulsen och känna sig nöjd med dagens träning. För somliga innebär det att leverera en dans värdig en Broadway-scen.

Så hur vet jag när andra, och förlängningen också jag, har lyckats?

Det vet jag inte. Därför fortsätter jag försöka.

Bild från en av tidernas bästa danser och dansskolor KDC.

Hjärtat på två ställen

Idag firas mor runtom i Finland.

Således har också jag idag firat morsgestalterna i mitt liv. De är många, många — långt fler än de biologiska och släktbundna. De är alla värda att firas, hyllas och uppmärksammas — helst också på andra och på långt fler dagar än endast denna.

Mor är ett begrepp som alla människor har en relation till, oavsett om den relationen främst är till konceptet snarare än till själva objektet bakom ordet.

Men den människa som någonsin har sett livets avigsidor vet att en glädjens dag, såsom morsdagen, alltid kommer med ett stort aber.

Därför har mina tankar och mitt hjärta idag också varit hos dem som längtar, saknar, sörjer.

Dem, för vilka en mor inte längre finns. Dem, för vilka en mor, på olika sätt, kanske aldrig har funnits. Dem, för vilka den här dagen blir en smärtsam påminnelse om den efterlängtade roll som fattas en; på famnen som är tom fastän det i hjärtat finns rum och rum i överflöd.

Och i all den här glädjen och sorgen konstaterar jag att precis det här är livet. Djupaste lycka och nattsvart sorg samtidigt. Allt som livet inrymmer.

Allt annat vore väl inte liv, egentligen.

Idag är mitt hjärta oerhört tacksam för just min mamma och för alla andra mammor i mitt liv. Och mitt hjärta är också med alla dem, för vilka den här dagen är mycket annat än lycka och tacksamhet och kaffe på säng.

Och jag tror att hjärtat kan vara på båda ställen samtidigt idag.
Alla dagar.

Mormor och jag i Kanada 1996.

Mamma och jag någon gång på 90-talet.

Med lätta steg

Vi bor på våning tre i ett treplanshöghus. Hiss är endast tillåtet om man har en packning på mer än 10 kg; det här enligt regler som vi själva har instiftat. Det är lätt att trappa ner — också fast man är trött — men det är i trapporna på väg upp som ens ork verkligen avslöjas.

Det är fredag eftermiddag och de senaste 48 timmarna har jag spenderat på ett läger tillsammans med närmare 50 andra människor. Under den här tiden har jag samlat in en massa material till min avhandling i tillblivelse. Jag har varit skärpt och fokuserad mest hela tiden, och med papperstunna väggar är sömnen bristfällig.

Och sade jag att det är fredag eftermiddag?

Så med alla logik borde det vara tunga steg som klampar upp, särskilt eftersom jag på ryggen har en förhållandevis tung ryggsäck och i händerna har väskor och kassar med diktafoner, böcker och what not. Enligt reglerna vi själva har instiftat borde jag ha fått ta hiss.

Men jag tar trapporna och går, nej joggar! Nej — spurtar uppåt, hem hem. För den som trappar upp till sin bästa vän gör det med lätta steg.

Nu kan ni tycka att det är lite fjantigt att jag efter två dygn springer med den nykäras lätta steg till sin älskade; att det är löjligt att sakna någon efter två dagar, och må så vara.

Men jag tänker: jag vill aldrig inte sakna min bästa vän när jag är ifrån honom. Och jag vill alltid springa upp till honom igen, med lätta steg.

Från vår gemensamma examensfest i juni 2018.