Springer på gyllene ängar

Att säga farväl till ett husdjur är alltid svårt.

Hunden Nelson, som jag har bott med i många år och som jag nästan alltid tog ut på en promenad när jag besökte Rödsö, gick bort i helgen efter en långvarig sjukdom som sedan hastigt eskalerade över helgen.

Jag har skrivit om honom flera gånger här på bloggen. En snabb google sökning på “mindyjoy hund nelson” visar att jag faktiskt förvånansvärt ofta har skrivit om honom, tänkt på honom.

I allra högsta grad nu.

Bästa Nelson. <3

Jag är tacksam att jag under den här sista sommaren med honom tog mig tid att ta honom på promenad. Att leka med honom. Mata honom med blåbären han aldrig kunde få nog av. Ge honom hundgodis och lite yoghurt.

Han var en klok hund, en eftertänksam hund som lätt var skeptisk mot främlingar men så, så lojal mot de som han var trygg med.

Bästa Nelson.

Tack för att du alltid var glad när jag körde upp med bilen på gården. Tack för alla äventyr vi fick uppleva. Tack för att du var så lojal under alla år. Tack för alla gånger du vänligt buffade på oss. Tack för att du alltid var så snäll och försiktig med alla barn. Tack för allt du gjorde och tack för allt du var.

Nu springer du på gyllene ängar, utan smärta och sjukdom.

Och ost äter du förstås, massvis med ost.

Där ångest nu råder

Olika människors livsöden upptar mina tankar idag.

Jag har hört om människor vars liv har gjort en gir så tvär, att ingen vill eller kan uttala sig tvärsäkert om utgången. De här är människorna rör sig i utkanten av min periferi, men de har ändå kommit nära mitt hjärta. Det är märkligt det där, hur någon man knappt känner kan få en plats i ens hjärta (hur stort är ett hjärta..?)

Vad kan man ge för tröst åt dem vars enda uppenbara färg är den allra mest nattsvarta?

Jag kommer inte på någon. Men orden, som vanligtvis hörs i i juletider, kommer till mig.

Men det ska inte vara nattsvart mörker där ångest nu råder.

Citatet är ryckt ur sitt sammanhang till alla teologers stora förfäran, men jag griper halmstrån och citatet sätter ord på en tillvaro som jag inte känner, men starkt känner med.

Det ger ett hopp om en ljusning, men ger inga konkreta löften. Den säger att, men svarar inte på den trängande frågan när.

Det är inte mycket, men kanske är det ändå något.

Hjärtat på två ställen

Idag firas mor runtom i Finland.

Således har också jag idag firat morsgestalterna i mitt liv. De är många, många — långt fler än de biologiska och släktbundna. De är alla värda att firas, hyllas och uppmärksammas — helst också på andra och på långt fler dagar än endast denna.

Mor är ett begrepp som alla människor har en relation till, oavsett om den relationen främst är till konceptet snarare än till själva objektet bakom ordet.

Men den människa som någonsin har sett livets avigsidor vet att en glädjens dag, såsom morsdagen, alltid kommer med ett stort aber.

Därför har mina tankar och mitt hjärta idag också varit hos dem som längtar, saknar, sörjer.

Dem, för vilka en mor inte längre finns. Dem, för vilka en mor, på olika sätt, kanske aldrig har funnits. Dem, för vilka den här dagen blir en smärtsam påminnelse om den efterlängtade roll som fattas en; på famnen som är tom fastän det i hjärtat finns rum och rum i överflöd.

Och i all den här glädjen och sorgen konstaterar jag att precis det här är livet. Djupaste lycka och nattsvart sorg samtidigt. Allt som livet inrymmer.

Allt annat vore väl inte liv, egentligen.

Idag är mitt hjärta oerhört tacksam för just min mamma och för alla andra mammor i mitt liv. Och mitt hjärta är också med alla dem, för vilka den här dagen är mycket annat än lycka och tacksamhet och kaffe på säng.

Och jag tror att hjärtat kan vara på båda ställen samtidigt idag.
Alla dagar.

Mormor och jag i Kanada 1996.

Mamma och jag någon gång på 90-talet.

En känsla av andakt

Luciadagen och jag tänker tillbaka.

Jag tänker tillbaka på då jag blev inbjuden till hem av sorg. Då jag fick se lidande, nöd och ångest på nära håll. Min uppgift var inte att rädda, hjälpa eller försöka plåstra om; endast att ge en glimt av hopp i allt det nattsvarta ute, inne.

Att möta människor i sorg
var bland det tuffaste,
vackraste
jag någonsin har varit med om.

Lucia 2011. Foto: Jennie Renlund

Redan när jag tog mitt första, försiktiga steg över tröskeln och insöp atmosfären kunde jag känna den, sorgen. Sorgen är som en partikel som sprids i luften, luften blir tätare, kompaktare. Blir den sårbarare?

Det finns en känsla av andakt, i hem som är tyngda av sorg, och det leder till att jag alltid upplever en stor vördnad att stiga över just den tröskeln.

Lucia 2011. Foto: Jennie Renlund

När jag tänker tillbaka förstår jag inte hur jag vågade.

Det är ett stort — enormt — uppdrag och egentligen ett uppdrag som dömt till att misslyckas, för vad kan en sjuttonårig tjej bringa hjärtan som drunknar i nattsvart sorg.

Men det är hela grejen: att ingen förväntas kunna hela brustna hjärtan som ett kast med trollspö. Så fungerar inte sorg, så fungerar inte liv.

Men alla kan ge lite hopp, en strimma av ljus där mörker råder.

Nedan ett klipp från Luciakröningen där jag sjunger den oerhört vackra låten Till Betlehem Mitt Hjärta.

Andras verkligheter

Jag tycker mig se en gemensam nämnare i berättelser av människor som har upplevt enorm sorg och förlust. De säger: ”Människor slutade bete sig som människor omkring oss. De undvek våra blickar, gick långa omvägar i mataffären, slutade ringa.”

Det är ett nedrigt bemötande. Men på ett sätt är det förståeligt, för vad kan man rimligtvis förväntas säga åt någon som lever i ett enormt lidande? Vilka ord är de rätta när livet har dragit mattan under fötterna på en?

Inga. Jag tror att svaret är inga.

Vi läser nyheter om misär varje dag. Vi blir illa berörda ibland men glömmer nyheten så fort vi har fått i oss vårt morgonkaffe. För det är våra nyheter. Men det är andras verkligheter.

Tills en nyhet gäller någon vi känner. Tills vi får höra att just vår granne, vår bekant. Då nyheten plötsligt blir vår verklighet.

Det skrämmande är ju förstås att vi aldrig kan veta när, eller ens om, den här vändningen kommer att äga rum (Gud förbjude!). Och vi kan inte heller rimligtvis gå omkring och leva med den konstanta oron — vilket liv vore väl det?

Men kanske medvetenheten om hur skör tråden mellan nyhet och verklighet är; kanske insikten om att det lika bra kunde vara min granne, min förälder, min vän får göra oss ödmjuka. Förhoppningsvis påminner det oss om att vi själva inte skulle vilja bli lämnade ensamma i den verkligheten.

Kanske vi senast då inser att fastän ord aldrig räcker till får vi inte tiga. Vi kan helt enkelt inte ta omvägarna i mataffären fastän det är andras verkligheter.

En strid jag inte kämpar

Förut höll jag det som en stor seger om jag lyckades hålla tårarna på flera armlängders avstånd. Oavsett om tårarna började packa på till följd av smärta, sorg eller sinnesrörelse kämpade jag ihärdigt emot.

Men av alla strider jag väljer att ta idag är den mot tårarna den sista.

Tårar är inte svaghet, varken för kvinnor eller män. Tårar är inte det yttersta tecknet på människans bräcklighet eller porösa själ.

Tvärtom är tårar för mig liv; ett bevis på att jag känner, älskar, sörjer, lever ända ut i fingerspetsarna. Nej än mer: tårar går bortom fingerspetsarna, bortom kroppen. Tårarna måste ut, precis som känslorna måste få utlopp för att befrias. Precis som om min kropp inte kan hålla känslorna, livet inom sig utan de måste få flöda fritt bortom min begränsade kroppslighet.

Så av alla strider jag väljer att ta är den mot tårarna den sista. Den striden har jag förlorat för länge sedan. Och paradoxalt nog finns det en enorm befrielse i just den förlusten.

Pröva själv. 

Men närma oss varandra i varje fall

Jag kan inte släppa det; tankarna om hur vi ska förhålla oss till varandra, när vi inte vet hur nära vi får komma. Jag kan inte heller släppa tanken på hur lätt vi kan såra varandra fast vi inte menar det; bara genom oavsiktlig tanklöshet. Jag vet inte var gränserna för din bekvämlighetszon ligger och var pelarna till ditt hjärtas murar står rotade.

Nej, jag kan inte släppa tankarna om det här, och jag har svårt att tro att det finns någon universallösning. Men jag tänker så här: vi kan ju absolut inte veta om vi inte frågar. Jag kan inte veta huruvida du vill berätta om det som smärtar om jag inte tar reda på.

Jag fick en tankeväckande kommentar till mitt tidigare inlägg om det här (läs inlägget via länken ovan) om att det är lättare att öppna upp om man blir tillfrågad. Och jag tycker det stämmer så väl, för jag behöver bara gå till mig själv: jag tycker att det är mycket lättare att prata om mitt livs avigsidor när någon visar genuint intresse för, och äkta omsorg om, mig. En fråga ställd ur ett uppriktigt hjärta är en helt annorlunda fråga än den som är ställd av skvallrig nyfikenhet. Omsorg och respekt är grundläggande egenskaper för att ett närmande över huvud taget ska äga rum, i alla fall för min del.

Att öppna upp på eget bevåg, utan att lyssnaren har visat intresse, är ett stort steg för vem som helst, och för mig känns sådana tillfällen ibland som att jag tränger mig på med mitt hjärtas sorger eller min livssituations utmaning. Därför blir de här ämnena oftast obehandlade om någon annan inte initierar.

Så därför kommer jag till följande konklusion: kanske vi bör fråga mera. Kanske vi bör närma oss varandra oerhört, oerhört varsamt, men likväl närma oss och inte gå vidsträckta omvägar runt det svåra. Och kanske vi borde initiera mera, våga ställa de där frågorna som ger möjligheten till att nå djupare och som gläntar på hjärtats slutna dörr. Och framför allt borde vi göra det samtidigt som vi ständigt signalera att vi djupt respekterar den andres gränser.

Jag har testat på att initiera mera på sistone, att våga ställa de där frågorna som kanske ligger i luften men som ändå inte behandlas i den dagliga vardagsdiskursen. Min slutsats är att det i allmänhet finns det en vilja hos den som smärtar att få berätta. Och det visar ju att det finns ett behov — ett behov som vi som medmänniskor kan möta. Jag tror att vi alldeles för lätt väljer att förbise den smärtande människan med motiveringen it's none of my business. Men om vi genuint och uppriktigt vill finnas till hands, och den som smärtar verkligen behöver få lätta på bördan — då är det vår business i allra högsta grad.

Vad tror ni? Skulle det här vara ett fruktbart sätt att förhålla oss till varandra? Är vi för försiktiga med att gå "på djupet" med varandra, i överdriven rädsla för att trampa varandra på tårna? Eller är det bra som det är?