Bokrecension: Anna Granlund & Jenny Helldahl "Position okänd"

Tack för bokposten @bokfabriken

Jag läser väldigt sällan deckare och krim, men jag har alltid fascinerats av djur i tjänst och var därför väldigt nyfiken på denna!

Boken handlar om hundenheten vid Stockholms polis. Hundförarna Zarah och Micke är ute på ett uppdrag om att hitta två förrymda killar från ett ungdomsboende. Det är starten på ett fall som de båda två blir personligt innästlade i.

Åh vad fint det var att läsa om hur polishundar och hundförare jobbar!

Själva handlingen i boken sig känns något bekant men faktumet att det är en hundenhet och polishundar som är i fokus ger läsningen en helt ny vinkel och en fin, ny krydda.

“Position okänd” är en bok för dig som: » är en sann hund- och djurvän » gillar krim som inte frossar i obehagliga våldsskildringar » vill läsa lite mysrysare

Blir du nyfiken på “Position okänd”?

Springer på gyllene ängar

Att säga farväl till ett husdjur är alltid svårt.

Hunden Nelson, som jag har bott med i många år och som jag nästan alltid tog ut på en promenad när jag besökte Rödsö, gick bort i helgen efter en långvarig sjukdom som sedan hastigt eskalerade över helgen.

Jag har skrivit om honom flera gånger här på bloggen. En snabb google sökning på “mindyjoy hund nelson” visar att jag faktiskt förvånansvärt ofta har skrivit om honom, tänkt på honom.

I allra högsta grad nu.

Bästa Nelson. <3

Jag är tacksam att jag under den här sista sommaren med honom tog mig tid att ta honom på promenad. Att leka med honom. Mata honom med blåbären han aldrig kunde få nog av. Ge honom hundgodis och lite yoghurt.

Han var en klok hund, en eftertänksam hund som lätt var skeptisk mot främlingar men så, så lojal mot de som han var trygg med.

Bästa Nelson.

Tack för att du alltid var glad när jag körde upp med bilen på gården. Tack för alla äventyr vi fick uppleva. Tack för att du var så lojal under alla år. Tack för alla gånger du vänligt buffade på oss. Tack för att du alltid var så snäll och försiktig med alla barn. Tack för allt du gjorde och tack för allt du var.

Nu springer du på gyllene ängar, utan smärta och sjukdom.

Och ost äter du förstås, massvis med ost.

Som en hund kan

Han kom till oss efter en storm.

Vi byggde genast rum för honom i våra hjärtan och på vår gård.

Han var så gullig med de yttepytte valpbenen och den fluffiga, mjukmjuka pälsen och den krokiga svansen som gjorde honom allt annat än lämplig för showcase men helt perfekt för vår familj.

Vår Lord Nelson.

Vi märkte tidigt att han var ett känsligt djur.

Han närmade sig alltid människor försiktigt, var aldrig en som ivrigt rusade fram för att överrösa oss med kyssar. Men han mjuknade sakta upp och är idag så lojal mot de han älskar.

Varje gång jag besöker mina föräldrar tankar jag mitt liv med hundkärlek.

För ingen öser kärlek på det sättet som en hund gör. Ingen tömmer mitt huvud på bekymmer som en hund kan.

Och ÄR han inte bara för söt?

Nelson. En australiensisk vallhund.

Kattliv

Vore jag ett djur skulle jag vara en katt.

Jag och Samuel har fungerat som kattvakter åt min bror och brorsfrus ragdollkatter de här senaste dagarna, och alldeles oundvikligen har deras levnadsfilosofi och livsstil implementeras i den vardag som är vår.

Så mer specifikt kan jag också konstatera: vore jag ett djur skulle jag vara en innekatt, en ragdollkatt, precis som Misty och Spexa.

Låt mig redogöra för hur jag tänker.

Ragdollkatter är livsnjutare av rang och älskar att sova på varma ställen. De ägnar största delen av dagarna åt att mysa, men kan ibland få infall av äventyrlighet och bus. Då kan de leka med varandra, upptäcka nya ställen eller jaga dammråttor.

De är nyfikna på nya människor och hälsar alltid när någon kommer på besök. Stora folksamlingar och mycket ljud är ändå inte deras favortmiljö, utan de föredrar mer lågmälda möten på tumanhand eller i mindre sällskap.

De har stor integritet och behöver ganska mycket personligt utrymme. De gillar närhet men endast med människor de känner sig trygga med. De är renliga djur och sköter om sin personliga hygien väl. De är enormt godhjärtade och bryr sig om varandra.

Men ändå är de katter. Och alla katter har starka personligheter. Starka åsikter och sega och envisa viljor.

Hur kan jag inte identifiera mig med de här underbara djuren?

Misty

Spexa

Om du vore ett djur — vilket skulle du vara?

Dessa fyrfotade vänner i mitt liv

Att bo i lägenhet har sina fördelar. Och sina nackdelar. En stor nackdel är att det för mig i samtliga hyreslägenheter har inneburit djurförbud. Varje gång vi är och hälsar på norröver brukar jag se till att gosa lite med djuren, så får jag fyllt på djurmyshetskvoten. För det är en grej. Låt mig bara kort få säga några ord om mina fyrfotade vänner.

Det här är Lisa. Hon hette ursprungligen Mona. Vilket blev till Mona-Lisa. Vilket blev till Lisa. När hon blev större fick hon sådana lodjursöron så ibland kallar vi henne för Lovisabet. För att vi kan. Hon är självständig som bara den och en selektiv famnkatt. En typisk katt-katt, kan man väl säga. 

Det här är Nelson. Han brukar faktiskt ganska ofta hittas i den här ställningen. Han gillar blåbär. Och ost. Men inte alls att bli klappad på huvudet. Eller duschad. Men åh vad han är tillgiven de han är trygg med, resten är han lite avig emot. Tålamod är nyckeln med Nelson. 

Och det här är Molly. Vi som trodde hon skulle växa om Lisa. Vi trodde fel. Hon är så liten och späd och famnkatt endast om natten, ungefär det enda tillfälle man skulle vilja ha lite kattpaus. 

Det var ett inlägg om djur. Alla odjurvänner därute kanske suckar invärtes och himlar med ögonen (utvärtes). Men jag vet att jag har många djurvänner där ute också. Så ni, mina fellow djurvänner, gå lös på hjärtknappen nedan. Och krama om er fyrfotade (eller tvåfotade, eller ofotade) vän!