Bokrecension: Anna Granlund & Jenny Helldahl "Position okänd"

Tack för bokposten @bokfabriken

Jag läser väldigt sällan deckare och krim, men jag har alltid fascinerats av djur i tjänst och var därför väldigt nyfiken på denna!

Boken handlar om hundenheten vid Stockholms polis. Hundförarna Zarah och Micke är ute på ett uppdrag om att hitta två förrymda killar från ett ungdomsboende. Det är starten på ett fall som de båda två blir personligt innästlade i.

Åh vad fint det var att läsa om hur polishundar och hundförare jobbar!

Själva handlingen i boken sig känns något bekant men faktumet att det är en hundenhet och polishundar som är i fokus ger läsningen en helt ny vinkel och en fin, ny krydda.

“Position okänd” är en bok för dig som: » är en sann hund- och djurvän » gillar krim som inte frossar i obehagliga våldsskildringar » vill läsa lite mysrysare

Blir du nyfiken på “Position okänd”?

Bokrecension: Alex Ahndoril ”Jag kommer att hitta nyckeln”

b o k r e c e n s i o n

Alex Ahndoril | ”Jag kommer att hitta nyckeln”

I min stora renoveringsbubbla lyssnade jag på denna pusseldeckare.

Privatdetektiven Julia Stark blir kontaktad av en man som är delägare i ett familjeföretag. På hans telefon finns ett foto på en person som är illa tilltyglad – men på grund av minnesförlust har mannen ingen aning om vem personen är och ifall han själv är skyldig till något.

Tillsammans med sin examen Sidney från polisen inleder Julia en undersökning som steg för steg kommer att avslöja hur saker och ting ligger till.

Jag älskar att det välkända Kepler-paret nu tar sig an en betydligt mindre grotesk genre som på många sätt är som intellektuellt godis.

Jag har alltid varit svag för pusseldeckare och denna föll mig riktigt fint i smaken.

Särskilt uppskattade jag Julia som huvudperson; hennes intressanta historia och annorlunda egenskaper som protagonist.

Jag var kanske inte lika uppslukad av denna som av en klassisk Kepler-deckare, men ändå var det riktigt fin läsning.

Detta är boken för dig som:

» gillar böcker med mysterier som nästlas upp

» uppskattar romaner som skildrar svåra relationer

» Tycker om böcker av bland annat Agatha Christie, Maria Lang och Eva Frantz

Mitt betyg: 4/5

Har du läst ”Jag kommer att hitta nyckeln”?

Läst på sistone: tre gånger svenskt

Det har varit en hel del ljudböcker och en hel del svenska författare på sistone.

Jag har fördjupat mig i skandalen med Kulturprofilen ur två olika synvinklar och läst en prisbelönt svensk ”historisk” roman.

Två av böckerna fick 5/5 stjärnor av mig så fortsätt läsa för finfina boktips!

Matilda Gustavsson (2019) Klubben

Skriven av kulturjournalisten som blev den grävande journalisten som avslöjade verkligheten bakom Kulturprofilen och Forum.

Den här boken är hennes berättelse samtidigt som andras röster, bland annat offrens, vävs in på ett smidigt och gripande sätt.

Jag höll andan när jag lyssnade igenom den här, jag ville inte missa ett ord, inte en enda detalj.

På ett sätt känns det hemskt att människors fruktansvärda upplevelser och en mans odrägliga beteende blir föremål för mitt intresse, å andra sidan är den här boken ett levande bevis på hur ingen ligger säkert då det kommer till manipulation, övergrepp och maktutövande.

Välskriven, väluppbyggd och viktig. Läs!

Katarina Frostenson (2019) K

Myntet har två sidor och i andan av att ta del av flera människors perspektiv på samma händelser ville jag genast läsa den här efter Klubben.

Frostenson kombinerar olika genrer och tar in element från religion, konst- och litteraturhistoria och lyrik för att i en dagboks/reflektionsliknande text redogöra för vad som hände med Kulturprofilen och henne efter att den avslöjande artikeln publicerades.

Å ena sidan är jag lite besviken över att boken sist och slutligen inte handlade så mycket om just #metoo och Svenska Akademien.

Å andra sidan vet jag inte vad jag skulle tänka ifall boken mer explicit hade behandlat de händelserna, för allt som nämns om det nu görs i en avfärdande, arrogant ton som dessvärre underminerar trovärdigheten.

Hmm, svårt att säga vad jag tänker om denna. Läs den gärna själv för att skapa din uppfattning.

Niklas Natt och Dag (2017) 1793

Pärmbilden är intetsägande och allt jag hade läst om boken innan gjorde mig föga imponerad.

Så fel ens första antagande kan vara ibland.

Det här är en bok som måste upplevas, helst i form av ljudbok, för att kunna begripas.

Ramberättelsen: år 1973. Ett förskräckligt mord som två män beslutar sig för att försöka lösa. Olika människors berättelser leder historien framåt och svaret till vad som har hänt blir sakta uppenbart.

Den här boken är ryslig och för mig var den lite kämpig att komma in i, men när jag väl hade fått upp takten ville jag inte sluta lyssna.

Jag har redan börjat på uppföljaren, 1794, och det säger väldigt mycket! Väldigt läsvärd!

Blev du taggad på att läsa någon av ovanstående?

Har du redan läst? Vad tyckte du isåfall?

Bokåret 2019

Det är den sista dagen på 2019.

Eftersom jag redan har gjort en summering av årtiondet 2010 tänkte jag inte ägna mer inlägg åt liknande.

Istället vill jag ägna det här inlägget åt min favorit: böckerna.

Förra året beslöt jag att börja fotografera pärmbilder på de böcker jag läser, och slutresultatet blev ett härligt maffigt bokgalleri och samma sak ville jag göra i år.

Inledningsvis kan jag säga att jag är uppriktigt förvånad över den mängd böcker jag har haft möjligheten att läsa i år: jag landade på en siffra på 130 böcker!

Det är långt mer än jag själv hade tänkt eller ens kunnat ana med mitt mål på 100 böcker.

Jag har läst enormt mycket bra grejer det här året. Till min stora glädje har jag läst en hel del ungdomslitteratur vilket hittills har varit en bristvara i mitt läsförråd. Jag har också läst böcker av författare från andra världsdelar är Europa och Nordamerika vilket jag strävade efter under 2019.

Så, bästa läsare, här är mitt färgsprakande bokår 2019, varsågoda!

Min bästa bok i år? Lätt: alla böcker av Carlos Ruiz Zafón. Börja med Vindens skugga och sen är du fast!

Hittar du någon som du blir nyfiken på?

Recension på samtliga böcker hittar du
på min Goodreadsprofil

Bokrecension: "X sätt att dö" av Stefan Ahnhem

✖ TACK TILL BOKFÖRLAGET FORUM FÖR RECENSIONSEXEMPLARET ✖

Det är få författare som jag har haft förmånen att följa i realtid från deras första bok tills idag. Stefan Ahnhem är ändå en av dem.

Jag blev totalförälskad i den första boken Offer utan ansikte och har med stor iver sett fram emot hans utgivning som varit tät och frekvent. I fjol recenserad jag den fjärde boken (länk här) och nu har jag fått den allra senaste boken, X sätt att dö, i händerna att recensera.

Precis som vanligt förekommer inga spoilers men lite hints om vad som händer var oundvikliga och de finns i referatdelen av recensionen.

Fortsätt läsa för ett fint boktips!

Den här femte boken tar vid där den fjärde slutade. Jag var rädd att det skulle ta mig ett tag att orientera mig i vad som har hänt, vem som har gjort vad och vem som vet vad, men lyckligtvis inleds hela boken med ett “detta har hänt” kapitel som vägleder min fortsatta läsning.

Fabian Risk har alltså löst två märkliga mordfall men något känns fortfarande lite off, som om något ändå inte riktigt stämmer i förhållandet mellan gärningsman och mord.

Hans egen hemliga privatundersökning börjar också visa på skrämmande sanningar av en nära person alltmedan hans egen son har svåra personliga och juridiska problem.

Låter det som att problemen hopar sig och leder till en upptrappning? Det gör det.

De grepp som jag har kommit att uppfatta (och uppskatta) som typiskt Ahnhemska är sinnet för detaljerna, det skyhöga tempot och den nästan filmiska dramaturgin.

Sättet att både beskriva och skriva fram berättelsen skapar livliga inre bilder och scener i min fantasi och språket är ett illustrativt redskap som ständigt driver berättelsen framåt.

Det är en bladvändare av rang med cliff-hangers och en uppbyggnad som inte uppmuntrar till läsning, nej, den fullkomligen tvingar till läsning. Få böcker får min man att strunta blankt i telefonskärmar och fotbollsresultat, men Ahnhems böcker har en tendens att göra precis det.

Det jag saknar i den här boken är emellertid att få veta mer om Fabian Risks privatliv.

Visst får vi läsa lite om frun Sonja och barnen Theodor och Matilda men de hamnar lite i skymundan på bekostnad av mordmysterierna.

Familjenarrativ fungerar ofta som en release of tension (d.v.s som lite andningspaus från högt tempo, mord och spänning) och även om samma effekt uppnås på andra sätt i boken saknar jag just de här karaktärerna litegrann.

4/5 i vitsord.

Men ett ännu bättre vitsord ligger i att jag och min man ömsom läste sida vid sida (t.ex. i flygplanet på väg till Málaga - flygvärdarna tyckte vi var antingen urgulliga eller helknäppa) ömsom grälade över vems tur det var att läsa. När den andra hade kommit längre i boken var det sura miner som rådde.

Jag tror att det är ett ännu viktigare vitsord än själva siffran.

Läst på sistone: läskigt värre

Under den mörkaste tiden på året har jag passat på att läsa lita spännande, skrämmande litteratur. Trots att en god deckare aldrig sitter fel, finns det något alldeles särskilt med att läsa mörka historier som är i symbios med det omgivande vädret.

Så, låt mig presentera mina tre senaste lästa, som passar väl under rubriken “läskigt värre”.

Lars Kepler (2018) Lazarus

Trots att jag hoppade väldigt sent på Joona Linna-tåget är jag helt hooked nu. Det här är den sjunde boken om den finska huvudkaraktären som är hård som sten och listig som få. Det är såklart ett mord, flera mord, i fokus i den här boken, men denna gång är Joona Linna personligen innästlad i hela mordhärvan.

Ibland läser jag böcker för att fly verkligheten, känna att jag lever och sugas med i dramturgin. Precis därför gillar jag att läsa Keplers böcker, inklusive denna.

Jag måste säga att Joona Linna stundvis är lite väl macho för min smak, men det fängslande sättet att berätta och driva storyn framåt väger upp mot machoheten.

Samtliga böcker om Joona Linna går att läsa fristående, men om du är helt ny med Kepler så rekommenderar jag dig att börja läsa från början och arbeta sig fram därifrån. För fastän varje bok utgör en egen komplett helhet så finns det förstås en röd tråd och ett genomgående mysterium som är orsaken till att jag återvänder till Linna gång på gång.

Andrei Huhtala, Sanna Mander & Peter Sandström (2015) Rööluuvån — en liti hemsken saago

Den traditionella sagan i en nykarlebytolkning av Peter Sandström. Den här läste jag och Samuel högt för varandra och fnissade, stundvis gapskrattade, åt våra försök att läsa på trovärdig nykarlebydialekt.

Sagan känner ju de flesta till, och visst är det den ursprungliga versionen med vargens två måltider och stenar i magen som berättas här. Så visst är det “en liti hemsken saago” som kanske inte passar för de allra minsta, men desto bättre för vuxna!

Med färgglada bilder och färgrikt språk följer vi med Rööluuvån på hennes händelserika besök till mormor. Det är språkligt kreativt och fryntligt och fantastiskt.

Jag måste säga att jag bara älskar att dialekten har fått en uppsving under de senaste åren; att dialekt inte är en skamfläck utan något som hyllas i musik, teater, litteratur. Mera mera!

Monika Fagerholm (2012) Lola uppochner

Också i den här boken sker ett mord, flera mord.

Men det märkliga — och det absolut bästa i den här boken — är att det faktiskt inte mordutredningen inte är i centrum. Nej, snarare är det det Flatnäs, det lilla samhället i vilket morden sker, och den psykologiska skildringen av invårarna i staden som fokuseras.

Fagerholm övertygar mig igen med sin sylvassa skildring av småstadens dramturgi. Till skillnad från deckarkungarnas storstäder (Stockholm, Köpenhamn, New York) storgillar jag att Fagerholm gör ett slag för den ensliga småstaden.

Den här boken är läskig på ett helt annat sätt en de två tidigare böckerna, för den här är så trovärdig i sin kritik av människans allra mörkaste sidor. Var och en som har bott och levt i en småstad kan känna igen trångsyntheten, baktalandet och smusslandet som är enormt läskigt.

Det är utmanande läsning, det medger jag. Fagerholm har ett säreget sätt att skriva som kan upplevas som svårt. Men om du har gillat Fagerholms Den Amerikanska Flickan eller Diva så är den här helt i din smak.

Läs om du vill utmana din läsning under 2019!

Bokrecension: Stefan Ahnhem ”Motiv X”

✖ tack till bokförlaget forum för recensionsexemplaret ✖

Regn och rusk råder, och vad är väl bättre än att gosa ner sig bland filtar med en bra bok? Och inte vilken bok som helst — en rykande färsk deckare såklart!

Jag har nyligen läst Stefan Ahnhems fjärde bok i serien om Fabian Risk: Motiv X. Den är alldeles pinfärsk och kommer ut till försäljning nu i september.

Ett tärningskast vittnar om att någon kommer att dö. En flyktingpojke från Syrien försvinner och hittas brutalt mördad. Samtidigt börjar andra märkliga händelser med rasistiska undertoner äga rum i Helsingborg. Fabian Risk och kollegorna på Helsingborgspolisen är alltså mer än sysselsatta.

Familjen Risk försöker hitta balansen igen efter att mattan rycktes under fötterna på dem, i samband med den dramatiska upplösningen i “Aderton grader minus”. Huvudpersonen Fabian Risk kämpar med att finna en jämvikt mellan det privata och det offentliga; och just däri ligger en del av grundproblematiken som lyfts upp i boken: finns det en gräns mellan det privata och det offentliga?

Precis som i de tidigare böckerna är det en nästan filmisk gestaltning som genomsyrar verket. Det är inte bara de sinnrika beskrivningarna och de rikliga, obehagliga detaljerna som gör att läsningen blir visuell, utan också — och kanske framför allt — Ahnhems fenomenala taktkänsla och sinne för tempo. Läsningen blir påtaglig och nästan varje kapitel avslutas på ett sätt som får mig, nej, tvingar mig till att fortsätta läsa. Jag kan bara inte låta bli.

Det rika persongalleriet är fyllt av spännande personligheter, men jag hade gärna sett att karaktärerna varit ännu mer nyanserade och runda. Trots att den här boken avslöjar lite mer om vem Fabian Risk är under den hårdhudade polisfasaden hade jag önskat lära känna honom lite mer.

Boken går in i en relevant dialog med samtiden då rasism, främlingsfientlighet och politik är centrala teman i boken. Att riksdagsvalet i Sverige bara ägde rum för någon vecka sedan, och att sverigedemokraterna har figurerat i många rubriker i den verkliga världen, gör det nästan absurt att läsa om Jimmie Åkesson i Fabian Risks värld. Det var en oväntad men välkommen överraskning. Boken är med andra ord uttalat politisk men ändå inte en moralpredikan.

Det är definitivt detaljerna och tempot som är bokens styrkor. Det är framför allt de här aspekterna som gör att jag fortfarande kan hålla fast vid orden, som jag uttryckte när jag läste Ahnhem för första gången 2014: “Det här är den skickligaste deckarförfattaren jag har läst”.

Efter läsningen upplevde jag däremot en tomhet. Dels den typiska livet-efter-boken-tomheten som var väntad. Men också en tomhet eller kanske paffhet till följd av att en del frågor fortfarande förblev obesvarade. Men jag är vid gott mod. En femte bok utkommer hösten 2019!

Det här är en bok som passar för en läsare som vill ha medryckande sträckläsning och som tål otäcka beskrivningar och mardrömsframkallande scenarion. Till skillnad från några tryckfel, sammanskrivningar och satsradningar var det en bok lätt att sjunka ner i, svår att lägga ifrån sig.

Och för den här boken, precis som för samtliga Ahnhems böcker, får jag komma med en varning: du kommer att strunta i att duscha, äta och sova så länge du läser den här. Så välj tidpunkten för att läsa den här med omsorg, för när du väl har plockat upp den är den fastklistrad i dig.