Bokrecension: Alex Ahndoril ”Jag kommer att hitta nyckeln”

b o k r e c e n s i o n

Alex Ahndoril | ”Jag kommer att hitta nyckeln”

I min stora renoveringsbubbla lyssnade jag på denna pusseldeckare.

Privatdetektiven Julia Stark blir kontaktad av en man som är delägare i ett familjeföretag. På hans telefon finns ett foto på en person som är illa tilltyglad – men på grund av minnesförlust har mannen ingen aning om vem personen är och ifall han själv är skyldig till något.

Tillsammans med sin examen Sidney från polisen inleder Julia en undersökning som steg för steg kommer att avslöja hur saker och ting ligger till.

Jag älskar att det välkända Kepler-paret nu tar sig an en betydligt mindre grotesk genre som på många sätt är som intellektuellt godis.

Jag har alltid varit svag för pusseldeckare och denna föll mig riktigt fint i smaken.

Särskilt uppskattade jag Julia som huvudperson; hennes intressanta historia och annorlunda egenskaper som protagonist.

Jag var kanske inte lika uppslukad av denna som av en klassisk Kepler-deckare, men ändå var det riktigt fin läsning.

Detta är boken för dig som:

» gillar böcker med mysterier som nästlas upp

» uppskattar romaner som skildrar svåra relationer

» Tycker om böcker av bland annat Agatha Christie, Maria Lang och Eva Frantz

Mitt betyg: 4/5

Har du läst ”Jag kommer att hitta nyckeln”?

Bokrecension: Isabel Allende "Violeta"

Alltså vilken läsresa denna roman var!

Jag var helt betagen av denna och den fick mig båda att fnissa och gråta. En solklar femma!

Romanen är skriven som ett långt brev av Violeta till sitt barnbarn Camilo.

Violeta föddes under brinnande pandemi år 1920, och dör hundra år senare, mitt under en annan brinnande pandemi. Under bokens gång tar vi del av hennes liv: männen, vännerna, familjen.

Jag uppskattade romanen för den öppnade upp mina ögon för Sydamerika och Chile; dess historia, politiska situation och de turbulenta händelser som har skakat om landet och kontinenten.

Språket var utsökt och den varma berättarstilen fångade mig från första stund. Violeta delar med sig av sitt decennium långa perspektiv på livet, kärleken, åldrandet, kroppen, sorgen, människan och jag suger åt mig av varenda ord.

Få ting provocerar mig lika mycket som människor som säger ”jag läser inte romaner för då *lär* jag mig inget”. Med all respekt kan du som någonsin har yttrat det kan med fördel plocka upp denna bok och långsamt äta upp dina ord. ;)

Det här är en bok som långsamt men säkert får en att komma att älska huvudpersonen Violeta och människorna i hennes liv.

En bok att ryckas med i, helt enkelt.
Strålande bra.

Du kommer att älska ”Violeta” om du:
» uppskattar gripande livsöden
» vill att romaner får vara allmänbildande
» gillar att leva in dig i berättelser

Mitt betyg: 5/5

Omslaget är såå fint och nu är jag väldigt ivrig över att ta mig an ”Andarns hus” av samma författare!

Läs denna!

Lägger du till den på läslistan? Har du redan läst – vad tyckte du?

Aprilböcker 2020

April var ett långt år,
men vi klarade det.

Aprilmånadens sista dag är här och därför kommer nu aprilmånadens bokskörd. Det har varit mycket ljudböcker, vilket syns på mängden iPad-foton. Har verkligen förtjusat ned mig i ljudböcker.

I övrigt väldigt varierande litteratur. Allt från fantasy—fakta—klassiker—nyheter.

Hoppas ni hittar något spännande!

Stina Jackson (2018) Silvervägen. Den här överraskade positivt! Det är lite Jägarna-filmerna känsla i den här boken som handlar om en pappa som söker sin försvunna dotter i en karg Norrländsk miljö.

Patrik Svensson (2019) Ålevangeliet. Aldrig hade jag trott att en bok om en fisk kunde vara så intressant. Den här har jag skrivit och hyllat här.

Axel Åhman (2020) Klein. En härlig novellsamling som rör frågor om manlighet, mänsklighet och sårbarhet. Allt detta i ett igenkännbart österbottniskt landskap. Älskar den!

Vigdis Hjorth (2016) Arv och miljö. En bok om familjehemligheter och känslan av att inte bli hörd, förstådd eller trodd. Lite väl tungrodd men ack vilket utsökt språk. Hade gärna läst denna på norska.

Marie Aubert (2020) Vuxna människor. Jag finner att jag ofta återkommer till den här. Den berörde mig. En bok om systraskap, samhällsnormer, ofrivillig ensamhet. Fräscht grepp.

Malin Persson Giolito (2008) Dubbla slag. “Den som väntar på något gott väntar … “ helt i onödan när det kommer till den här boken. Att läsa den här känns som att läsa igenom tio år av facebookuppdateringar från övertrötta, överarbetade föräldrar. Inte kul. Jo, jo, det är viktigt att lyfta fram ojämställdhet i juristbranschen, familjelivet och hemmalivet men det här paketet är verkligen inte tilltalande. Tyvärr!

Lewis Carroll (1865/2017) Alice i Underlandet. Njöt så mycket av att läsa den här. Kanske är det fantasy eller kanske är det metafysik. Oavsett vilket är det härlig läsning.

Nora Krug (2018/2019) Heimat. Den här boken älskade jag från början till slut. En grafisk roman i scrapbook-stil om att göra upp med sitt förflutna och gå till rötterna med sitt arv. Oavsett hur det ser ut. Recension här.

J. K. Rowling (1998/2000) Harry Potter och Hemligheternas Kammare. Jag är förälskad i den här serien. Vilken skatt att ha dessa olästa i vuxen ålder! Detta är bok nummer två — bättre än bok nummer ett!

Deborah Feldman (2012) Unorthodox: The Scandalous Rejection of my Hasidic Roots. Innan jag såg Netflix-serien ville jag läsa boken (såklart). Oerhört gripande om att vistas i trånga rum och uppleva att den form man enträget bör försöka få plats i helt enkelt inte passar. Underrubriken till trots handlar boken sist och slutligen väldigt lite om “the scandalous rejection” medan majoriteten av boken handlar om livet i de här ultraotrodoxa-sammanhangen.

Johanna Elomaa (2020) Grottdykaren: Mikko Paasi och den dramatiska räddningsoperationen. En väldigt otypisk bok för mig att läsa. Den här lyssnade jag på tillsammans med Samuel. För att vara en memoar/självbiografi/dokumentär hade den förvånansvärt mycket djup. Recension här.

Mariette Lindstein (2017) Sekten som återuppstod. Jag ville fräscha upp mitt minne med de här böckerna om trånga, manipulativa rum nu när Lindstein har kommit ut med en fjärde bok (!) i serien om Sekten på Dimön. Så spännande. Så viktiga!

Van Veeteren (1996) Kvinna med födelsemärke. Vem tackar nej till lite hederliga deckare? Den här serien är så mysig och precis lagom spännande.

Gun-Britt Sundström (1976) Maken. YES! Att höra författaren själv läsa upp detta mästerverk var en njutning. Jag är så imponerad av språket, karaktärerna och hur moralfilosofiska frågor om relationer, frihet, lojalitet och sexualitet aktualiseras i den här. Helt makalös (no pun intended).

Hanna Ylöstalo (2020) Silver. Debutroman om ett igenkännbart brytningsskede, vänskap, klass och relationer. Lågmäld och stillsam med många fina detaljskildringar.

Bea Uusma (2013) Expeditionen: Min kärlekshistoria. Det är svårt att inte fascineras över polarexpeditioner i allmänhet och Andrées polarexpedition i synnerhet när man läser den här. Som en häftig thriller. Rekommenderar ljudboksversionen!

Vigdis Hjort (2020) Lärarinnans sång. Hur mycket stämmer vår bild av oss själva överens med hur andra ser på oss? Vad händer när vi plötsligt blir filmade och väldigt medvetna om allt vad vi gör, säger, är? Den här boken är väldigt okonventionell till sin tematik och jag älskar den för det. Som forskare väcks många forskningsetiska frågor hos mig. Jag gillar det.

Heather Morris (2020) Cilkas resa. En fristående fortsättning, eller kanske snarare sidostory, till Tatueraren i Auschwitz. Jag gillar Cilka som karaktär och hennes story är så, så viktig men själva paketet är inte lika bra som Tatueraren. Ändå läsvärd.

Det var mina aprilböcker.

Blev du sugen på att läsa något?

Januariböcker 2020

Nytt år, nytt koncept!

Utöver mina läst på sistone inlägg kommer jag också att sammanställa en miniversion av det jag har läst under månaden.

Vi är ju redan inne i februari nu och jag får blicka tillbaka över januarimånadens bokskörd.

Så här såg den ut:

Håkan Nesser (1993) Det grovmaskiga nätet. Jag har som mål att läsa mera Nesser under 2020. Det här är första delen om van Veeteren. Inte så där typiskt rå och brutal som deckare i vår samtid, snarare en skön intellektuellt stimulerande detektivroman.

Marit Kapla (2019) Osebol. Den här är maffig till sitt omfång och fin till sitt innehåll. Kapla har intervjuat de kvarvarande människorna i en utdöende stad. Hög igenkänningsfaktor och fascinerande livsöden. Längre recension hittar du här.

Sally Rooney (2017) Samtal med vänner. Den här boken stör och berör, som alla goda romaner ska. Jag störde mig på pretentiösheten, huvudkaraktären Frances ständigt kyliga sätt men berördes över de träffande beskrivningarna över samtidsmänniskan livsvillkor. Längre recension här.

J. M Coetzee (1999) Onåd. På ett plan handlar den här om en universitetslärare i Sydafrika (efter apartheid) som har en affär med en studerande. Affären uppdagas och han flyttar till landet för att bo hos sin dotter som har en hundfarm. På ett annat plan handlar den om ras, makt, skam, apartheid och våld mot kvinnor.

Suzanne Collins (2008) Hungerspelen. Det här var min favorit under hela januari. En dystopi som inte alls förskönar våld bland barn och unga som jag först trodde. (När den här kom ut för tio år sedan trodde jag den handlade om anorexi, så fel man kan ha!). Recension här.

Paulo Coleho (1908/1995) Alkemisten. Meh. Hade inte läst något av Coelho tidigare. Är inte jättetaggad på att göra det heller efter den här som ändå verkar vara “hans mest hyllade”. Recension här.

Astrid Lindgren (1973) Bröderna Lejonhjärta. Jag försökte läsa den här som högläsningsbok med Sam, men grät efter sida två så det företagandet gick inte så jättebra precis. Fantastisk klassiker med tidlöst, gripande innehåll. Ett måste att läsa!

Håkan Nesser (1994) Borkmanns punkt. Projekt “Läsa Nesser” fortlöper med del två av van Veeteren. Den här litelite sämre än den första, men också den en intellektuell njutning.

Suzanne Collins (2009) Fatta eld. Hungerspelen del II. Jag gillar intrigen i den här ännu bättre än i den första boken, men huvudkaraktären Katniss aldrig sinande patos och rättvisekänsla blir mig lite väl mycket. Hade önskat mig en lite mer mångbottnad personlighetsskildring.

Yrsa Daley-Ward (2014) Bone. Fick den här diktsamlingen av min vän Dominique från Boston. Jag gillar den enormt och stör mig på min dåliga kulturella kompetens: hade svårt att förstå en hel del intertexter och anspelningar.

Karin Erlandsson (2019) Alla orden i mig. Provocerande och hänförande om text och skrivande. Recension här.

Mohsin Hamid (2017) Exit väst. En bok om dörrar till nya världar, nya liv. Om flykt och rädsla, rotadhet och främlingskap. Lågmäld och läsvärd. Recension här.

Helle Helle (2016) Om du vill. En man och en kvinna tappar bort sig på en löptur och blir tvungna att ty sig till varandra för att överleva. Om liv som delas, vad man väljer att berätta vid människomöten, hur naturen uppfattas av nutidsmänniskan. Den hade goda förutsättningar men faller platt för mig. Läs den ändå, om du vill.

Suzanne Collins (2010) Revolt. Galet mycket hatkärlek till att läsa den sista boken i serien. Älskade varje sekund, hatade att varje sekund var ett steg närmare slutet. Helförtjust i den här serien. Läs! Läs!

Tomas Sjödin (2011) Tusen olevda liv finns inom mig. [Ugh vilken bildkvalitet!]. En präst lämnar hem och hus för att slutföra ett projekt efter sin framlidna fru. En bok om att sörja, förtränga, hitta ny vänskap och ny tändning också på ålderns höst. Gripande vackert.

Har du läst någon av ovanstående?

Fanns det någon bok som du blev intresserad av att läsa?

Bokåret 2019

Det är den sista dagen på 2019.

Eftersom jag redan har gjort en summering av årtiondet 2010 tänkte jag inte ägna mer inlägg åt liknande.

Istället vill jag ägna det här inlägget åt min favorit: böckerna.

Förra året beslöt jag att börja fotografera pärmbilder på de böcker jag läser, och slutresultatet blev ett härligt maffigt bokgalleri och samma sak ville jag göra i år.

Inledningsvis kan jag säga att jag är uppriktigt förvånad över den mängd böcker jag har haft möjligheten att läsa i år: jag landade på en siffra på 130 böcker!

Det är långt mer än jag själv hade tänkt eller ens kunnat ana med mitt mål på 100 böcker.

Jag har läst enormt mycket bra grejer det här året. Till min stora glädje har jag läst en hel del ungdomslitteratur vilket hittills har varit en bristvara i mitt läsförråd. Jag har också läst böcker av författare från andra världsdelar är Europa och Nordamerika vilket jag strävade efter under 2019.

Så, bästa läsare, här är mitt färgsprakande bokår 2019, varsågoda!

Min bästa bok i år? Lätt: alla böcker av Carlos Ruiz Zafón. Börja med Vindens skugga och sen är du fast!

Hittar du någon som du blir nyfiken på?

Recension på samtliga böcker hittar du
på min Goodreadsprofil

Fyra gånger fyra - en boklista

Det börjar bli dags att sammanfatta bokåret 2019.

Jag lovar att publicera hela mitt bokår 2019 på samma sätt som jag gjorde 2018 men ännu hinner jag läsa några böcker innan det är dags för det.

Mina fingrar kliar ändå att få sammanfatta bokåret 2019 på något vis, och det vill jag göra i list-format (älskar listor). Nämligen fyra böcker i fyra kategorier:

Jag listar böcker som …
— har varit bäst i år
— jag fick kämpa med att läsa klart
— rörde mig till tårar
— är perfekta gåvotips

Håll i er för nu kör vi!

Böcker som har varit bäst i år

Det var inte helt lätt att välja mina favoriter från i år — jag har läst för mycket bra! Jag har många andra på den här listan också men får nöja mig med ett urval.

På min goodreads-app märker jag att jag är relativt generös med att ge böcker fem av fem stjärnor: hela 25 böcker böcker har kammat hem full pott i år.

Betyder det att jag är för snäll med mina vitsord eller att jag helt enkelt läser många bra böcker? Vem vet…

Här är fyra fina i varje fall:

Böcker som jag fick kämpa med att läsa klart

Det här kanske verkar lite osympatiskt men faktumet att jag kämpade med dessa säger inte nödvändigtvis något om författarna eller böckerna utan kanske mer om mig själv och min läsupplevelse.

Sist och slutligen är läsning inte en avskild del av verkligheten, och ibland matchar livet inte boken som läses.

Och i andan av “all publicitet är bra publicitet” vågar jag ändå lista fyra böcker som jag kämpade med. Nämligen:

Böcker som rörde mig till tårar

… på ett bra sätt.

Att jag blir rörd är kanske ingen bedrift i sig men det säger ändå väldigt mycket om språket, känslan och innehållet i en bok.

Här är fyra böcker som fick mig att torka en tår eller tjugo:

Böcker som är perfekta gåvotips

Det är förstås lite ambitiöst att hävda att just de här böckerna är perfekta gåvor. Många frågor uppstår ju då: åt vem? i vilken ålder? med vilka preferenser? vid vilket tillfälle?

På grund av dessa frågor tänker jag också motivera mina val nedan.

Allt jag fått lära mig av Tara Westover blir en fin gåva åt någon som gillar självbiografier. De korta kapitlen, det flytande språket och det dramatiska livsödet får också den ovana läsaren att vilja bläddra vidare och vidare.

Björnstad av Fredrik Backman passar för alla över 14-ish år och uppåt. Min äldre lillebror läste den här helt frivilligt och lånade genast hem del två i samma serie. Det handlar om ishockey men egentligen om så mycket mer.

En helt vanlig familj av Mattias Edvardsson är en bok som blir en perfekt gåva åt någon som gärna läser böcker med en hel del spänning men utan blod och hemskheter i överflöd.

Kärlekens väg av Alain de Botton lämpar sig som gåva åt alla som inleder eller lever i seriösa parförhållanden. Den bästa äktenskapsrådgivningsboken jag har läst — dessutom i romanformat!

Vilka böcker skulle du placera på dina motsvarande listor i år?

Läst på sistone: det sjuka i mig

När är en människa normal?

När är en människa "frisk" enligt alla biologiska, psykologiska, sociala, medicinska och andra termer? De böcker jag på sistone har läst har, mer eller mindre medvetet, behandlat människans hälsa på olika sätt.

Är det en långsökt parallell mellan de här böckerna? Kanske det.

Men läs dem gärna för att själv utforska om det kan stämma.

Audur Ava Ólafsdóttir (2017) Ärr

Den här boken blev jag tipsad om av mina kolleger, så tack för det!

Har du läst Fredrik Backmans En man som heter Ove och fattat tycke för det vackert vemodiga i den, så gillar du troligtvis den här också. Den handlar om medelåldersmannen Jónas som är less på sitt liv. Nej, inte ens less utan helt enkelt likgiltig. Han beslutar sig för vad han ska göra och åker bort till en av världens farligaste platser.

Jag sitter med telefonkameran och mitt citathäfte i högsta hugg när jag läser den här för den kryllar av utsökta citat och stilistiska finesser som definitivt gör författaren värdig Nordiska rådets litteraturpris. Jag blir tagen och rörd.

Så värd att läsas.

Carina Karlsson (2019) Märket

Det här var en bok vars omslag inte direkt tilltalade mig, och som jag därför lite motvilligt plockade upp och påbörjade.

Jag är rätt så bra på att bortse från böckers pärmbilder när jag läser, och tur är väl det, för den här läste jag på bara två sittningar!

Innehållet är så intressant att jag inte förmådde sluta. Boken handlar nämligen om något så spännande som häxjakter på Åland under 1600-talet; om hur kvinnor "hipp som happ" blev anklagade för trolldom och för att vara "trollkonor".

Boken belyser olika former av förtryck och är således förargelseväckande. Hade jag sett tv-serien How to make a murderer hade jag säkert sett en mängd likheter med den här, för ett återkommande fenomen är: om du blir pressad, får höra och tvingas säga något tillräckligt ofta börjar du till sist själv också tro på det.

Läskigt? Javisst.
Bra läsning? Absolut!

Christian Unge (2019) Går genom vatten, går genom eld

En hederlig sjukhusberättelse lockar väl allt som oftast?

Det här är del ett i en utlovad serie om läkaren Tekla vid det påhittade Nobelsjukhuset. Tekla är en oerhört skicklig akutläkare, men trots att hon lyckas väl proffesionellt har hon det inte alldeles för lätt på det privata planet. Ett förmodat terrordåd utspelar sig i staden, och Tekla blir indragen i ett drama hon absolut inte vill vara inblandad i.

En anekdot om när jag läste den här: jag satt uppkrupen i soffan och flämtade, vred mig och suckade högt om vartannat tills min Samuel frågade: “hur mår du!?”

Grejen var bara att jag var så medryckt i berättelsen att jag bara var tvungen att leva mig in i det med hela kroppen. I det här avseendet är boken närmast filmisk i sin dramaturgi — det är snabba vändningar och hög puls — ibland, ironiskt nog, ingen puls alls — som gäller.

Passar särskilt för läsaren med låg tristresströskel.

Läst på sistone: ny litteratur

Eller ny och ny, men inte några gamyler i alla fall.

Här har jag samlat mina tre senaste lästa, samtliga nästan lika långa men alla väldigt olika. Håll till godo och låt er inspireras!

Sarah Perry (2016/2018) Ormen i Essex

Jag slukade inte den här romanen, den slukade mig.

När jag började läsa den kändes det som att stiga i kvicksand och långsamt sjunka ner i ett hänförande mysterium. Jag kunde inte sluta läsa.

Det är ett rikt galleri av karaktärer som förekommer i den här romanen som kretsar kring 1800-talets Essex där mystiska ting börjar äga rum — människor och föremål börjar försvinna och djur dör under oklara omständigheter.

Att de här händelserna sker samtidigt som rykten, om ett ormliknande väsen lurar under vattenytan, börjar florera gör förstås allting mycket mer dramatiskt. Plötsligt befinner vi oss i en fullskalig Lochness-odjuret-konspiration och jag har inget emot det. Absolut inget.

I boken är min favoritkaraktär änkan Cora, som för mig blir en slags kontamination mellan Strindbergs Fröken Julie och Nora i Ibsens Et Dukkehjem. Hon är naturnära, orädd och en kvinnosakskämpe trots att samhället är allt annat än förstående.

Perfekt sommarläsning!

Mattias Edvardsson (2018) En helt vanlig familj

Den här hade jag inga höga förväntningar inför, jag tänkte väl att det var ännu en mordhistoria. 

Så fel jag hade. 

Boken har underrubriken ”En roman om ett brott” och det är mycket lämpligt. För trots att ett mord äger rum, är det inte en mordutredning, med kriminalkommissarier och poliskår, som är i centrum.  

I huvudsak handlar den här boken, som titeln förtäljer, om en helt vanlig familj. Trots att allt till synes borde vara hur bra som helst bubblar hemligheter under ytan. De här aspekterna, och familjemedlemmarnas redogörelse av dem, är minst lika intressanta som själva mordet.

Boken är skickligt uppbyggd utifrån de tre familjemedlemmarnas perspektiv som med ett trovärdigt språk berättar sin syn på mordhändelsen och livet i allmänhet. Jag måste läsa hela boken för att få en heltäckande bild. 

Den här var över mina förväntningar. Läs den! 

Laurent Binet (2015/2019) Språkets sjunde funktion

Roland Barthes, känd litteraturforskare och semiotiker, dör i en bilolycka. Omständigheterna kring hans död är emellertid så suspekta att kriminalkommissarie Bayard misstänker att det inte alls handlar om en olycka — snarare ett mord.

Barthes lär ha varit något stort till, och med revolutionerande på spåren, nämligen språkets sjunde funktion. Vilken den är och varför den funktionen är något som frammanar död och elände är förstås något som avslöjas i boken. Inte här.

Det här varje lingvists och litteraturvetares dröm i romanformat. Aldrig förr har jag med likadan iver förkovrat mig i språkfilosofiska utläggningar och metaspråkliga diskussioner.

Det är en enormt krävande bok, mina fleråriga studier i språk och litteratur hjälper en hel del — men jag hänger definitivt inte med i alla vetenskapliga vändningar.

Det oaktat är det en bok jag läste med stor glädje, för visst är det en fröjd att umgås med Foucault, Kristeva och Butler!

Finsk litteratur gratuleras

Idag har Finland flaggat till Alexis Kivis ära; en av den finska litteraturens mest centrala figurer genom historien. Jag har själv läst bland annat Kivis kända roman Sju Bröder, som för övrigt är väldigt underhållande om man har tid och ork att läsa långsamt. Därutöver har jag läst hans pjäs Sockenskomakarna som också är alldeles tragikomiskt härlig på finskt vis.

Jag är glad över att jag i tidig ålder genom fotbollen fick gå i "språkbad", och att tröskeln för att tala finska därmed alltid har varit låg. Språket mitt är långt ifrån felfritt, men jag förstår och blir förstådd. Trots att jag aldrig har problem med finska idag, önskar jag att hade lyssnat lite noggrannare på finska lektionerna under 7-9 och gymnasiet. För finska är faktiskt ett otroligt vackert språk och de där krångliga formerna man lärde sig har man nytta av i det dagliga livet. 

Att finska är ett vackert språk ja! Jag hörde en anekdot om en man som var på resa utomlands. En kväll på hotellet ordnades en tävling i vilket språk, representerat av gästerna, som var det vackraste. Ni kan väl tänka er den romantiska symfoni av vackra fraser på franska, grekiska, italienska och andra skönklingande språk. Men det var de facto den finländska mannen som tog hem segern. Hans vinnande fras löd: "Illalla menen rannalle". 

Men Alexis Kivi är the man of the day. Alltid när jag hör Alexis Kivi namn kommer jag att tänka på romanen Seitsemän veljekset. Och på hur det finska språket ibland inte är det lättaste. Och hur lätt tungan kan slå volter när man ska tala detta vackra, uraliska språk. Och hur lätt det är att inte säga "Seitsemän veljekset" som man bör. Utan hur lätt det kan bli något annat.

Hur lätt det kan bli "Seitsemän kivekset".

Och Finlands bibliotek. Världens bästa. Den här bilden är från Karleby Stadsbibliotek, mitt favoritbibliotek och jag är inte alls jävig!