I februari har jag haft en gratismånad ljudbokstjänst och det har jag fullkomligt älskat.
Jag som har haft ett avigt förhållande till ljudböcker (för att jag ofta somnar eller blir försjunken i egna fantasier) har funnit, att så länge jag håller mig sysselsatt med till exempel hushållsysslor eller med en rask promenad kan jag lyssna i timmar.
Världens bästa grej är att diska långsamt och lyssna på ljudbok!
Här kommer en snabb överblick över mina februariböcker, varsågoda.
Håkan Nesser (2002) Och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla. Är Håkan Nesser författaren med de mest udda boktitlarna? Svar ja. Det till trots är nästan alla hans böcker helt i min smak. Så också denna.
Sally Rooney (2019) Normala människor. Läste Rooneys debutroman i januari och fortsatte med den här i februari. Gillade helt okej men tyckte ännu bättre om Samtal med vänner.
Christel Sundqvist (2016) Vonne och Marie. Häftigt att läsa en roman som inte bara utspelar sig i min stad utan till och med på min arbetsplats (trots att det inte är explicit uttalat). Boken handlar väldigt lite om relationen mellan just Vonne och Marie men påminner om Heidi Hakalas bok Bara lite till fast med en huvudperson i medelåldern.
Matilda Gustavsson (2019) Klubben. SÅ intressant läsning om journalisten som grävde i Kulturprofilen och Forums verksamhet. Recension här.
Niklas Natt och Dag (2017) 1793. Den här förvånade mig över hur bra den var. En annorlunda och läsvärd historisk deckare. Recension här.
Monica Borg-Sunabacka (2019) 1918. En ungdomsroman om det turbulenta året 1918 i Finland. Fungerar bra för läsare i åldern 9-15. Häftigt att läsa om hur de riksomfattande händelserna utspelade sig i grannstaden Jakobstad.
Katarina Frostenson (2019) K. Också den här om Kulturprofilen och Forum men ur ett helt annat perspektiv, nämligen ur Kulturprofilens frus. Recension här.
Malin Kivelä (2019) Hjärtat. Lågmält och hjärtskärande om ett nyfött barn med en hjärtsjukdom. Maktlösheten och bergochdalbanan av känslor blev påtaglig. Läsvärd.
Mikael Niemi (2017) Koka Björn. Månadens bokklubbsbok. Också den här en historisk deckare men den här gången med prosten, vetenskapsmannen och botanikern Lars Levi Laestadius i huvudrollen. En härlig Sherlock Holmes och Watson-känsla över denna.
Rosanna Fellman (2019) Strömsöborna. Debutdiktsamlingen av den här Jakobstadsbördiga författaren. Dikterna är kvicka, uppenbarligen påverkade av spoken word-traditionen. Samhällskritiskt, vasst och onådigt. Jag gillar.
Elisabeth Acevedo (2018) The Poet X. Den här blev jag rekommenderad av min amerikanska vän. Prosalyriskt om att vara ung amerikan med Dominikanskt ursprung. Om hur människans ramar och gränser kan kväva och om emancipation och strävan efter frigörelse.
Niklas Natt och Dag (2019) 1794. Del två i den här Bellman Noir-serien. Började bättre än föregångaren 1793 trots att det tog ett tag att förstå varför boken inleddes med ett så långt avstick. Också den här läsvärd!
Fatima Bremmer (2017) Ett jävla solsken. En av de bästa böckerna i februari. Jag hade ingen aning om vem Ester Blenda Nordström var, men allt jag inte visste att jag ville veta om henne fick jag veta. Ett äventyr, välskrivet och väluppbyggt. Jag är så fasincerad och imponerad! LÄS!
Matthew Walker (2017/2018) Sömngåtan. Oerhört fascinerande om sömnforskning. Aldrig har något så vanligt blivit så spännande. På ett sätt livsomvälvande för mig.
Marie Lu (2011/2013) Legend. Året 2020 är uppenbarligen året jag läser dystopiska ungdomsromaner. Väldigt lik Hungerspelen fastän jag inte föll lika uppenbart för den här. Ändå spännande intrig — jag kommer absolut att läsa de övriga böckerna.
Vilken bok blev du nyfiken på att bekanta dig med?
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll.
Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.
Utöver mina läst på sistone inlägg kommer jag också att sammanställa en miniversion av det jag har läst under månaden.
Vi är ju redan inne i februari nu och jag får blicka tillbaka över januarimånadens bokskörd.
Så här såg den ut:
Håkan Nesser (1993) Det grovmaskiga nätet. Jag har som mål att läsa mera Nesser under 2020. Det här är första delen om van Veeteren. Inte så där typiskt rå och brutal som deckare i vår samtid, snarare en skön intellektuellt stimulerande detektivroman.
Marit Kapla (2019) Osebol. Den här är maffig till sitt omfång och fin till sitt innehåll. Kapla har intervjuat de kvarvarande människorna i en utdöende stad. Hög igenkänningsfaktor och fascinerande livsöden. Längre recension hittar du här.
Sally Rooney (2017) Samtal med vänner. Den här boken stör och berör, som alla goda romaner ska. Jag störde mig på pretentiösheten, huvudkaraktären Frances ständigt kyliga sätt men berördes över de träffande beskrivningarna över samtidsmänniskan livsvillkor. Längre recension här.
J. M Coetzee (1999) Onåd. På ett plan handlar den här om en universitetslärare i Sydafrika (efter apartheid) som har en affär med en studerande. Affären uppdagas och han flyttar till landet för att bo hos sin dotter som har en hundfarm. På ett annat plan handlar den om ras, makt, skam, apartheid och våld mot kvinnor.
Suzanne Collins (2008) Hungerspelen. Det här var min favorit under hela januari. En dystopi som inte alls förskönar våld bland barn och unga som jag först trodde. (När den här kom ut för tio år sedan trodde jag den handlade om anorexi, så fel man kan ha!). Recension här.
Paulo Coleho (1908/1995) Alkemisten. Meh. Hade inte läst något av Coelho tidigare. Är inte jättetaggad på att göra det heller efter den här som ändå verkar vara “hans mest hyllade”. Recension här.
Astrid Lindgren (1973) Bröderna Lejonhjärta. Jag försökte läsa den här som högläsningsbok med Sam, men grät efter sida två så det företagandet gick inte så jättebra precis. Fantastisk klassiker med tidlöst, gripande innehåll. Ett måste att läsa!
Håkan Nesser (1994) Borkmanns punkt. Projekt “Läsa Nesser” fortlöper med del två av van Veeteren. Den här litelite sämre än den första, men också den en intellektuell njutning.
Suzanne Collins (2009) Fatta eld. Hungerspelen del II. Jag gillar intrigen i den här ännu bättre än i den första boken, men huvudkaraktären Katniss aldrig sinande patos och rättvisekänsla blir mig lite väl mycket. Hade önskat mig en lite mer mångbottnad personlighetsskildring.
Yrsa Daley-Ward (2014) Bone. Fick den här diktsamlingen av min vän Dominique från Boston. Jag gillar den enormt och stör mig på min dåliga kulturella kompetens: hade svårt att förstå en hel del intertexter och anspelningar.
Karin Erlandsson (2019) Alla orden i mig. Provocerande och hänförande om text och skrivande. Recension här.
Mohsin Hamid (2017) Exit väst. En bok om dörrar till nya världar, nya liv. Om flykt och rädsla, rotadhet och främlingskap. Lågmäld och läsvärd. Recension här.
Helle Helle (2016) Om du vill. En man och en kvinna tappar bort sig på en löptur och blir tvungna att ty sig till varandra för att överleva. Om liv som delas, vad man väljer att berätta vid människomöten, hur naturen uppfattas av nutidsmänniskan. Den hade goda förutsättningar men faller platt för mig. Läs den ändå, om du vill.
Suzanne Collins (2010) Revolt. Galet mycket hatkärlek till att läsa den sista boken i serien. Älskade varje sekund, hatade att varje sekund var ett steg närmare slutet. Helförtjust i den här serien. Läs! Läs!
Tomas Sjödin (2011) Tusen olevda liv finns inom mig. [Ugh vilken bildkvalitet!]. En präst lämnar hem och hus för att slutföra ett projekt efter sin framlidna fru. En bok om att sörja, förtränga, hitta ny vänskap och ny tändning också på ålderns höst. Gripande vackert.
Har du läst någon av ovanstående?
Fanns det någon bok som du blev intresserad av att läsa?
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll.
Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.
Det är länge sedan jag har uppdaterat min läst på sistone kategori. Men nu så!
Jag har läst många böcker parallellt på sistone, och därför har det tagit låångsamt att läsa ut en bok men nästan alla böcker jag har läst har handlat om människan i vår samtid eller också i en dystopisk framtid.
Juha Itkonen (2018) Ihmettä kaikki
Den här boken blev jag tipsad om av mina kolleger.
Och tacka dem vetja för vilken läsupplevelse det här var.
En otroligt gripande berättelse baserat på författarens egna upplevelser. I boken skildras en pappas perspektiv på oron över ett växande embryos tillstånd, om modern som rastlöst söker efter vägledning i ett svårt val och vad som rör sig i ens tankar när man ägnar alldeles för mycket tid i väntrum på kvinnokliniken.
Språket är så påtagligt vackert och lättillgängligt också för min icke-modersmålsfinska. Jag grät vid ett flertal tillfällen och levde mig in i berättelsen med själ och hjärta. Så vackert vemodig.
Nora Hämäläinen (2019) Är Trump postmodern?
Den här toppar min lista på “Det mest svårlästa Mindy har läst under 2019” kanske till och med någonsin. Men jag kunde inte motstå utmaningen!
Trots att jag har läst litegrann om 1900-talets stora tänkare var det här mestadels en överkurs för mig. Å andra sidan var jag enormt stolt när jag fläckvis verkligen kunde hänga med i resonemanget.
Lite besviken blev jag över att boken sist och slutligen handlade rätt så lite om Trump, men istället hade boken ett annat viktigt uppdrag: att reda ut begreppen postmodern, postsanning och kunskapsrelativism som så fritt yrar på i dagens kanaler, men som sällan används enligt det sätt som ursprungspostmodernisterna menade.
Och det var väl min största lärdom av boken. Jag måste läsa den igen när jag är gammal och klok.
George Orwell (1949) 1984
Den här har jag läst en gång förut, men gör det nu igen i bokklubbskontext.
Det här är en bok som jag har ett ambivalent förhållande till.
Samtidigt älskar jag premisserna för boken — ett dystopiskt samhälle med total diktatur och medborgarbevakning (Storebror ser dig) där inte ens tankens frihet råder. Älskar samhällskritiken, dramaturgin och den värld som Orwell bygger upp som känns främmande men ändå alldeles för bekant.
Å andra sidan får jag aldrig någon nära kontakt med huvudpersonen, Winston Smith, ifråga och har ibland svårt att orka igenom avsnitt där partiprogram redogörs för (dessutom i minimal textstorlek).
Men visst är det en genialisk bok och en av mina favoritdystopier! En must-read!
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll.
Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.
Jag har läst böcker i alla möjliga genrer på sistone. Här är ett urval på tre böcker vilkas gemensam nämnare främst ligger i deras olikheter; de beskriver nämligen vitt skilda värdar.
Och som alltid — inga spoilers!
Michael Ondaatje (2018/2019) Lyktsken
Den här boken har jag sett fram emot att få läsa redan ett tag och jag njöt fullt ut av att äntligen få ta tag i den.
Premissen för boken: London, 1950-talet, två syskon blir överlämnade av sina föräldrar och blir omhändertagna av en mystisk man som barnen kallar för Nattfjärilen. Han umgås med märkliga, excentriska typer och ganska snart märker syskonen att något suspekt pågår bakom kulisserna.
En recensent kallar boken för “ett stillsamt mästerverk” och jag är benägen att hålla med. Boken präglas av ett sug, ett slags segt driv som gör läsningen lika frustrerande som hänförande. Det är stort i sin litenhet, fantastiskt i sin enkelhet.
Jag är särskilt imponerad av Ondaatjes sätt att skriva fram en tonårings syn på och förhållningssätt till världen. Och att det dessutom görs med ett utsökt språk gör ju ingenting värre.
Det känns redan som en klassiker.
Ursnyggt omslag! Nagellacksmatchning med fontfärgen självklart planerat (not)
Ray Bradbury (1953/1958) Fahrenheit 451
På tal om klassiker!
Boken utspelar sig i en framtid där all form av litteratur är totalförbjuden, där den vanliga människan är nästintill oförmögen att tänka självständigt och där brandmän inte finns till för att släcka bränder utan snarare för att tända eld på alla böcker som finns. Titeln, Fahrenheit 451, syftar på temperaturen vid vilken papper brinner. Kursligt, eller hur!?
En riktigt bra dystopi är tidlös och mångbottnad i sin samhällskritik vilket Fahrenheit 451 är. Efter att jag hade läst ut den kände jag ett enormt behov efter att få diskutera och dra paralleller till vår samtid — därför är den en utmärkt bok för en bokcirkel!
Jostein Gaarder (1992/1993) Sofies Värld
Boken Sofies värld har undertiteln “En roman om filosofins historia” vilket avslöjar en stor del av innehållet. Faktumet att den här boken ofta har använts i kurser inom filosofi är alltså föga förvånande.
I princip består boken av en ramberättelse som på ett förhållandevis snyggt inbakat sätt tar upp alla de viktigaste filosoferna och filosofiska riktningarna från “de gamla grekerna” till idag.
Det är klart att det känns lite skolskt och väldigt undervisande, och att det i sin tur påverkar särskilt dialogernas trovärdighet och bokens läsflyt. Visst är den lite tungrodd ibland men sällan har jag lärt mig så mycket som när jag läste den här.
Det är en bok som samtidigt är pedagogisk och spännande med sin ramberättelse. Kanske något att njuta av under sommarens semesterdagar?
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll.
Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.
