Jag har läst böcker i alla möjliga genrer på sistone. Här är ett urval på tre böcker vilkas gemensam nämnare främst ligger i deras olikheter; de beskriver nämligen vitt skilda värdar.
Och som alltid — inga spoilers!
Michael Ondaatje (2018/2019) Lyktsken
Den här boken har jag sett fram emot att få läsa redan ett tag och jag njöt fullt ut av att äntligen få ta tag i den.
Premissen för boken: London, 1950-talet, två syskon blir överlämnade av sina föräldrar och blir omhändertagna av en mystisk man som barnen kallar för Nattfjärilen. Han umgås med märkliga, excentriska typer och ganska snart märker syskonen att något suspekt pågår bakom kulisserna.
En recensent kallar boken för “ett stillsamt mästerverk” och jag är benägen att hålla med. Boken präglas av ett sug, ett slags segt driv som gör läsningen lika frustrerande som hänförande. Det är stort i sin litenhet, fantastiskt i sin enkelhet.
Jag är särskilt imponerad av Ondaatjes sätt att skriva fram en tonårings syn på och förhållningssätt till världen. Och att det dessutom görs med ett utsökt språk gör ju ingenting värre.
Det känns redan som en klassiker.
Ursnyggt omslag! Nagellacksmatchning med fontfärgen självklart planerat (not)
Ray Bradbury (1953/1958) Fahrenheit 451
På tal om klassiker!
Boken utspelar sig i en framtid där all form av litteratur är totalförbjuden, där den vanliga människan är nästintill oförmögen att tänka självständigt och där brandmän inte finns till för att släcka bränder utan snarare för att tända eld på alla böcker som finns. Titeln, Fahrenheit 451, syftar på temperaturen vid vilken papper brinner. Kursligt, eller hur!?
En riktigt bra dystopi är tidlös och mångbottnad i sin samhällskritik vilket Fahrenheit 451 är. Efter att jag hade läst ut den kände jag ett enormt behov efter att få diskutera och dra paralleller till vår samtid — därför är den en utmärkt bok för en bokcirkel!
Jostein Gaarder (1992/1993) Sofies Värld
Boken Sofies värld har undertiteln “En roman om filosofins historia” vilket avslöjar en stor del av innehållet. Faktumet att den här boken ofta har använts i kurser inom filosofi är alltså föga förvånande.
I princip består boken av en ramberättelse som på ett förhållandevis snyggt inbakat sätt tar upp alla de viktigaste filosoferna och filosofiska riktningarna från “de gamla grekerna” till idag.
Det är klart att det känns lite skolskt och väldigt undervisande, och att det i sin tur påverkar särskilt dialogernas trovärdighet och bokens läsflyt. Visst är den lite tungrodd ibland men sällan har jag lärt mig så mycket som när jag läste den här.
Det är en bok som samtidigt är pedagogisk och spännande med sin ramberättelse. Kanske något att njuta av under sommarens semesterdagar?