Februariböcker 2020

I februari har jag haft en gratismånad ljudbokstjänst och det har jag fullkomligt älskat.

Jag som har haft ett avigt förhållande till ljudböcker (för att jag ofta somnar eller blir försjunken i egna fantasier) har funnit, att så länge jag håller mig sysselsatt med till exempel hushållsysslor eller med en rask promenad kan jag lyssna i timmar.

Världens bästa grej är att diska långsamt och lyssna på ljudbok!

Här kommer en snabb överblick över mina februariböcker, varsågoda.

Håkan Nesser (2002) Och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla. Är Håkan Nesser författaren med de mest udda boktitlarna? Svar ja. Det till trots är nästan alla hans böcker helt i min smak. Så också denna.

Sally Rooney (2019) Normala människor. Läste Rooneys debutroman i januari och fortsatte med den här i februari. Gillade helt okej men tyckte ännu bättre om Samtal med vänner.

Christel Sundqvist (2016) Vonne och Marie. Häftigt att läsa en roman som inte bara utspelar sig i min stad utan till och med på min arbetsplats (trots att det inte är explicit uttalat). Boken handlar väldigt lite om relationen mellan just Vonne och Marie men påminner om Heidi Hakalas bok Bara lite till fast med en huvudperson i medelåldern.

Matilda Gustavsson (2019) Klubben. SÅ intressant läsning om journalisten som grävde i Kulturprofilen och Forums verksamhet. Recension här.

Niklas Natt och Dag (2017) 1793. Den här förvånade mig över hur bra den var. En annorlunda och läsvärd historisk deckare. Recension här.

Monica Borg-Sunabacka (2019) 1918. En ungdomsroman om det turbulenta året 1918 i Finland. Fungerar bra för läsare i åldern 9-15. Häftigt att läsa om hur de riksomfattande händelserna utspelade sig i grannstaden Jakobstad.

Katarina Frostenson (2019) K. Också den här om Kulturprofilen och Forum men ur ett helt annat perspektiv, nämligen ur Kulturprofilens frus. Recension här.

Malin Kivelä (2019) Hjärtat. Lågmält och hjärtskärande om ett nyfött barn med en hjärtsjukdom. Maktlösheten och bergochdalbanan av känslor blev påtaglig. Läsvärd.

Mikael Niemi (2017) Koka Björn. Månadens bokklubbsbok. Också den här en historisk deckare men den här gången med prosten, vetenskapsmannen och botanikern Lars Levi Laestadius i huvudrollen. En härlig Sherlock Holmes och Watson-känsla över denna.

Rosanna Fellman (2019) Strömsöborna. Debutdiktsamlingen av den här Jakobstadsbördiga författaren. Dikterna är kvicka, uppenbarligen påverkade av spoken word-traditionen. Samhällskritiskt, vasst och onådigt. Jag gillar.

Elisabeth Acevedo (2018) The Poet X. Den här blev jag rekommenderad av min amerikanska vän. Prosalyriskt om att vara ung amerikan med Dominikanskt ursprung. Om hur människans ramar och gränser kan kväva och om emancipation och strävan efter frigörelse.

Niklas Natt och Dag (2019) 1794. Del två i den här Bellman Noir-serien. Började bättre än föregångaren 1793 trots att det tog ett tag att förstå varför boken inleddes med ett så långt avstick. Också den här läsvärd!

Fatima Bremmer (2017) Ett jävla solsken. En av de bästa böckerna i februari. Jag hade ingen aning om vem Ester Blenda Nordström var, men allt jag inte visste att jag ville veta om henne fick jag veta. Ett äventyr, välskrivet och väluppbyggt. Jag är så fasincerad och imponerad! LÄS!

Matthew Walker (2017/2018) Sömngåtan. Oerhört fascinerande om sömnforskning. Aldrig har något så vanligt blivit så spännande. På ett sätt livsomvälvande för mig.

Marie Lu (2011/2013) Legend. Året 2020 är uppenbarligen året jag läser dystopiska ungdomsromaner. Väldigt lik Hungerspelen fastän jag inte föll lika uppenbart för den här. Ändå spännande intrig — jag kommer absolut att läsa de övriga böckerna.

Vilken bok blev du nyfiken på att bekanta dig med?

Autumn Mood - orden bakom låten

Orden kom till min en höstdag 2016.

Den hänförande höstpanoramavyn från vår åbolägenhet tog andan ur mig men gjorde mig samtidigt märkbart melankolisk. Det var så vackert, så vackert men samtidigt så oerhört vemodigt.

Utsikten som nästan påminde om en dramatisk akvarellmålning fick mig att tänka på hur det skulle vara att se på allt det här och ändå inte kunna ta till sig det. Att leva livet men aldrig kunna ta in livet.

Det var då jag tänkte att det kanske så det är att leva med depression, eller kanske hellre en slags saknad.

Saknaden som gör oss immun mot omvärlden. Saknaden som är förblindande och förstummande. Saknaden som kan uppta allt annat och göra vackra vyer, möten med främlingar och allt vi ser oviktigt; man kan se det, notera det, men inte ta till sig det.

Ungefär så här tänkte jag och orden fullkomligen rann ur mig. På tjugo minuter var låten klar i sin helhet.

Jag har fått frågan “vem skriver du riktigt om? vem är det du saknar?”.

Frågan är förståelig men samtidigt baserat på den felaktiga uppfattningen att en låtskrivare är densamme som jaget i låtarna, eller att en poet är lika med jaget i dikterna. Så är det inte. I alla fall inte alltid.

Så svaret på den frågan är helt enkelt att jag skriver om ingen, men jag skriver till alla som någonsin har saknat.

Låten heter Autumn Mood och hittas på
Spotify: https://open.spotify.com/album/5iMxxxL5Tdza6B1lNi4QhQ?si=hi4CEpYhQOC1yn0Ey1BMmA
Youtube: https://www.youtube.com/watch?v=t_g0hjpX558

Inte alls den vy som hänförde mig (jag började ju skriva låt - inte hade jag tid att fotografera min inspirationskälla!), men ändå en vacker vy.

När det morgnas

Jag skriver inte lyrik. Inte vanligtvis. Men jag känner att i år gör jag det. Så med bävan och stor ödmjukhet överlämnar jag följande stycke poesi i era händer.

“det sägs
att det är vackrast när det skymmer

när mörkret så småningom
omfamnar jorden
med sina mjuka
händer

dagen går till vila
vill jag
också

jag säger
att det är vackrast när dagen gryr
när morgonen dagas
och nattens mörker
ger vika

suckande drar sig dagen än
men gäspande når solens strålar oss
ändå

inte än inte än inte än
äntligen

det sägs att det är vackrast när det skymmer
jag säger att det är vackrast när det morgnas

för det är som skymning
men med hopp om
ljuset”

— mindy joy // januari 2019

Läst på sistone: att vara kvinna

Jag vet inte om det är en slump eller om jag, helt omedvetet, har snöat in mig på böcker om kvinnor och konsten att vara kvinna på sistone. Oavsett vilket så har jag läst båda lyrik och prosa på det här temat och nedan presenterar jag mina tre senaste lästa.

rupi kaur (2018) solen och hennes rosor

Jag blev totalt övertygad över rupi kaurs debut mjölk och honung som utkom på svenska 2017. Om du gillade debuten kommer du att gilla den här. Den är vass i sin enkelhet och är alltså som poesi när den är som bäst — fångar det svåra, obegripliga, stora i koncentrerat format. Utöver det här är den också lättillgänlig, alltså något som också en ovan lyrikläsare kan ta till sig.

Jag gillar ikonotexten, alltså samspelet och synergin mellan text och bild, i boken och jag kan hålla med om att rupi kaur har beskrivits som den unga generationens röst. Läs den!

Anna-Lena Härkönen (2017) Valomerkki

Det händer sig att jag läser på det andra inhemska språket, men tröskeln är tyvärr relativt hög. Den här plockade jag hem från bibban efter att jag hade läst en artikel om boken, som problematiserar fenomenet utmattning och likgiltighet ur en kvinnlig författares perspektiv.

Som sagt är det ganska tunga teman som berörs, och visst är boken lite tungrodd då den i princip är en utdragen skildring av livet med utmattningsdepression. Ändå är just det här temat enormt viktigt att lyfta fram, särskilt eftersom den här problematiken är så vanlig. Jag läser på ett helt annat sätt på finska än på svenska, men trots det plockade jag ut ett antal klyftiga formuleringar.

Sara Stridsberg (2018) Kärlekens Antarktis

Det här är en bok om ett dödsögonblick som aldrig tar slut. Om den värsta sortens utsatthet, ensamhet. Om ett förflutet som inte går att ändra och en framtid som alltjämt fortsätter. Det här är en bok som främst fängslar mig för dess fantastiska språk som totalt suger in mig. Trots att samma händelser berättas på olika sätt om och om igen tröttnar jag inte eftersom den nyanserade, detaljerade skildringen alltid bidrar med något nytt.

Det här är inte läsning för den känsliga och lätt-uttråkade läsaren, snarare åt någon som gärna läser långsamt och njuter av utsökta formuleringar.

Läst på sistone: annat än skönlitteratur

Ett litet hej från bokmalen.

Här läses det i rimlig takt och på sistone har jag fokuserat på att läsa annat än skönlitteratur; mest för att variation är uppfriskande (vaihtelu virkistää som jag skulle säga på finska). Men inte bara därför, utan också för att jag har fått lägga händerna på tre olika nyutkomna litterära verk i olika genrer.

Jag har alltså läst en novellsamling av Peter Sandström, en diktsamling av Heidi von Wright och en självbiografi av Hyenseo Lee, samtliga utgivna på svenska 2018. Mer om de här böckerna nedan.

PETER SANDSTRÖM (2018) MAMMA NOVEMBER

Det här är en novellsamling som dröjer kvar länge, länge efter läsningen. Samlingen har underrubiken “Åtta betraktelser” som väl beskriver vad det är frågan om. Det är noveller om livet i stort. Om tid, längtan, barn och barndom, om saknad, förlust och döden. Det är alltså en samling i vilka alla känslor och livsskeden inrymmer.

Jag måste säga: det här är min favorit av Sandström hittills, särskilt novellen Ur var rörande läsning. Vilket vasst öga Sandström har för omgivningen! Jag skulle nästan vilja ge novellsamlingen underrubriken “Åtta iakttagelser” — för jag ser det som Sandströms verkliga styrka: att iaktta och beskriva omvärlden samt huvudkaraktärens känslor och betingelser.

Bilden är suddig för att mina armar var så trötta efter ett bodypump pass och jag förmådde inte hålla boken (eller kameran) stilla. Jag skämtar inte. Och det är inte för att jag tränade så hårt utan för att jag saknar något som heter biceps.

HEIDI VON WRIGHT (2018) MELLANBLAD

Nästan var och varannan dikt i den här samlingen skrev jag ner i mitt häfte med ord värda att bevinga. För det är i sanning en talande diktsamling. Precis som pärmen avslöjar är naturen ett närvarande element och ett genomgående tema genom samlingen, men så är också människans förhållande till livet, tiden och varandra. von Wright har förmågan att övertyga med förrädiskt enkla, men samtidigt oerhört välformulerade fraser

när det inte längre finns något att säga
börja om

- Heidi von Wright (2018)

HYEONSEO LEE (2015/2018) FLICKAN MED SJU NAMN:
Min flykt från nordkorea

Jag har länge tänkt läsa på om Nordkorea. Ett land som fascinerar och skrämmer i lika hög grad. Den här boken råkade finnas i stadsbiblioteket och den följde med hem.

Jag medger att jag aldrig har förstått mig på människor som helst läser biografier eller böcker om verkliga händelser. Inte för att människors livsöden eller historia inte intresserar mig. Men för att jag tycker att ett redogörande av händelseförlopp ofta är på bekostnad av den stilistiska utformingen. Språket, alltså.

Så också med den här självbiografin.

Men jag måste ständigt påminna mig om att det här inte är fiktion utan det här är verkliga människor, riktiga händelser. Och i ljuset av det är det en berättelser värd och viktig att bli hörd och uppmärksammad. Vi kan inte blunda för vad som pågår.

Men som litteratur hade jag önskat lite mer, det finns potential till så mycket mer. Men vill du läsa om Nordkorea och människors livsvillkor i landet — utan att det är alldeles för brutalt porträtterat för den känsliga läsaren — kan du läsa den här.

Vardagsvackert i form av poesi

Jag läste Lotta Sanhaies Diskdikter

Jag kan inte annat än ge fem stjärnor åt den här underbara samlingen.
Den har allt som jag kan förväntas kräva av en diktsamling.

Stilistiskt intelligenta formuleringar
Fyndiga böjningar
Kreativt nyskapande
Humor, självironi
samhällskritik och feminism.

Det är öppet, ärligt och frustrerat.
Rasande och ödmjukt.
Högt och lågt om vartannat i en härlig, igenkännbar röra.

Om att vara småbarnsmor och att ha en karriär.
Om lyckade arbetspresentationer och vällingkladd.
Om äktenskap och bajsblöjor.

Jag läser långsamt. Jag skrattar högt för mig själv. Jag pausar, läser igen — långsammare den här gången — och suger i mig orden som en svamp. Jag klistrar in post it-lappar på alla ställen jag vill skriva ner. Snabbt är boken en enda explosion i färgglada post it-lappar. Jag läser högt åt min Samuel ibland. Det är bara så bra.

Mitt favoritord, som inte alls är så mycket ett vedertaget ord som ett ord jag bara har börja använda frekvent, är vardagsvackert. 

Och det är precis där jag vill placera Sanhaies poesi. 
Mitt i det vardagsvackra.
 

Bild ur Sanhaie (2016: 35)

Källa:
Sanhaie, Lotta (2016): Diskdikter. Vasa: Scriptum

Ord på vägen

Minns ni om när jag skrev om mina 6 bästa tips för ett läsande liv?

Ett av mina tips var att samla vackra, tänkvärda citat i ett och samma ställe. Idag tänkte jag dela med mig av några glimtar jag har sparat i mitt häfte. Häftet kallas jag "Ord värda att bevinga".

Ibland satsar jag lite mer på hur jag rent kalligrafiskt skriver ner mina citat. Ibland mindre. Oftast inte så mycket alls. Men det får vara lite imperfekt, det är bara mänskligt.

Jag hoppas att jag med de här bilderna kan inspirera er till att läsa mer. Och våga ta er an lyrik också. Längst ner finns en lista på varifrån citaten är hämtade. Läs och njut.

Citaten är hämtade ur:
Bodil Malmsten (2014) Det här är hjärtat (den här bara måste ni läsa)
Peter Sandström (2012) Till dig som saknas
Lars Huldén (2016) Läsning för vandrare och andra (vari citatet från 1974 finns med)
Pauliina Rauhala (2015) Taivaslaulu

Rasande vackert

Om du bara tänker läsa ett enda diktverk i hela ditt liv har jag en varm rekommendation åt dig. Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga. 

Förrän jag började studera litteratur var jag inte mycket av en lyrikläsare. Jag förstod mig inte riktigt på dikter som inte rimmade, och som inte hade ett ganska tydligt (helst romantiskt) tema. Jag tror också det här är fallet för många därute, och därför tänkte jag uppmuntra er att ta er an lite poesi. För det var när jag väl mer eller mindre tvingades läsa en massa lyrik, och fick ta del av olika redskap för att läsa lyrik, på universitetet som en helt ny värld öppnades upp för mig.

Märta Tikkanen, finlandssvensk författare, debattör, kolumnist och what not, skriver i Århundradets kärlekssaga om hur det är att leva med en man med alkoholproblem i ett konstnärsäktenskap. Trots att det i allmänhet ska undvikas att blanda ihop verklig författare med jaget i dikterna, säger författaren själv att det är deras äktenskap som porträtteras i diktform.

Diktverket handlar om beroende, både till flaskan och till varandra, tvivel, trötthet, mänsklighet och, förstås, kärlek. När jag läser det här verket, jag vet inte ens för hur mångte gången nu, märker jag att en del av mig skulle kunna sträckläsa hela verket på en gång. För det är ett enormt flyt och ett härligt sug i språket. Samtidigt är det maffigt, jag kan länge stanna upp vid en enda strof, eller en enda sida, för att suga i mig orden, betydelsen, det rasande vackra.

Så fastän du inte tycker att du är en utpräglad lyrikläsare vill jag uppmuntra dig att ta dig an Århundradets kärlekssaga. Temat är alltjämt aktuellt; att vara kvinna är alltid aktuellt. Diktverket är ju också alldeles extra lämpligt att läsa nu, i och med Finland 100 år. Överlag är det här också väldigt lättsmält lyrik. Lättsmält i betydelsen lätt att förstå och ta till sig. Inte lättsmält i betydelsen att det är ett verk du läser klart och aldrig tänker på eller återvänder till mer. 

För det, kan jag garantera dig, kommer du att göra.