Summera månaden

I min bullet journal har jag för vana att få till ett propert avslut på varje månad.

Innan jag börjar rita och skissa upp följande månad ser jag till att använda en sida åt att summera föregående månad.

Jag brukar göra det utifrån rubrikerna: vad hände, vad lästes, vad kändes och vad lärdes.

För det är skrämmande hur mycket jag hinner glömma bort under några veckor. Och att vid årets slut försöka minnas vad som har hänt under hela året (inte bara dom riktigt stora händelserna) är ibland hopplöst svårt.

Därför har jag sett det som väldigt värdefullt att kontinuerligt stanna upp innan jag går vidare.

Jag tänkte även för sakens skull summera min augustimånad utifrån mina bullet journal-rubriker här på bloggen också:

Vad hände?
– Jag började jobba igen efter en skön semester
– Jag höll min första kurs som universitetslärare och det var riktigt kul
– Jag firade min lillebror Ottos konfirmation
– Jag hade spelningar fyra lördagar i rad
– Vår låt Fear deltog på Vegatoppen (och går ännu att rösta på, här)
– Jag firade examensfest och tvåårskalas
– Jag firade min lillebror Elis student
– Jag fick tre recensionsexemplar att läsa

Vad lästes?
– Jag läste förhållandevis lite på grund av att jag började jobba igen och återanpassar mig till vardag och rutin
– Favorit i augusti: Får jag följa med dig hem av Marie Aubert
(Imorgon kommer mina augustiböcker i ett eget inlägg)

Vad kändes?
– Glädje och mycket energi över att vara tillbaka på jobb
– Hype och glädjerus av att stå på scen med härligt festfolk som publik
– Lite irritation över att rutinerna som inte genast rullar på som normalt
– Mycket trötthet till följd av programspäckade veckor och helger

Vad lärdes?
– Jag fick lära mig att långsamt återgå till rutiner efter semester
– Jag fick lära mig olika saker i förhållande till att vara universitetslärare (dessutom under distanstider)
– Jag fick öva mig i att vara snäll med mig själv

Ungefär så här ser det ut i min bullet journal. Små, korta anteckningar som ändå blir ett sätt att avrunda en månad innan jag börjar på en ny.

Så bra grej!

Helt uppenbart inte från detta år.

Om jag inte skapade

I nästan samtliga sammanhang där jag ingår är jag med som en aktiv deltagare, medskapare, konstruerare.

I stor utsträckning är jag med och påverkar och skapar min värld. Jag producerar forskning, skapar koreografier, skriver texter.

Jag älskar varje sekund av det men ibland suger det musten ur mig.

Ibland (senast idag) ifrågasätter jag hela grunden för mitt varande: varför ska jag alltid vara med och skapa?? Varför kan jag inte bara vara en anonym deltagare, aldrig ställa mig på skottlinjen, aldrig hållas ansvarig för något.

Frestelsen att ta en anställning som frimärksslickare på heltid är ibland stor. Där skulle jag bokstavligen bara behöva öppna min mun och bidra med mitt saliv.

”Gapa. Tack så mycket.”

Samtidigt samtidigt samtidigt

vet jag:

att det som är kärnan i mitt jag skulle förmultna eller kanske förtvina men ofrånkomligen gå en långsam död till mötes om jag inte skapade.

Jag måste få skapa. Inte för andra, inte för någon annan men för mig.

Om jag inte skapar förtvinar jag.

Hellre lider jag av lite sårbarhetssmärta ibland än ser min själ krympa till intet.

Den (stundvis) ofrivilliga skaparen.

Autumn Mood - orden bakom låten

Orden kom till min en höstdag 2016.

Den hänförande höstpanoramavyn från vår åbolägenhet tog andan ur mig men gjorde mig samtidigt märkbart melankolisk. Det var så vackert, så vackert men samtidigt så oerhört vemodigt.

Utsikten som nästan påminde om en dramatisk akvarellmålning fick mig att tänka på hur det skulle vara att se på allt det här och ändå inte kunna ta till sig det. Att leva livet men aldrig kunna ta in livet.

Det var då jag tänkte att det kanske så det är att leva med depression, eller kanske hellre en slags saknad.

Saknaden som gör oss immun mot omvärlden. Saknaden som är förblindande och förstummande. Saknaden som kan uppta allt annat och göra vackra vyer, möten med främlingar och allt vi ser oviktigt; man kan se det, notera det, men inte ta till sig det.

Ungefär så här tänkte jag och orden fullkomligen rann ur mig. På tjugo minuter var låten klar i sin helhet.

Jag har fått frågan “vem skriver du riktigt om? vem är det du saknar?”.

Frågan är förståelig men samtidigt baserat på den felaktiga uppfattningen att en låtskrivare är densamme som jaget i låtarna, eller att en poet är lika med jaget i dikterna. Så är det inte. I alla fall inte alltid.

Så svaret på den frågan är helt enkelt att jag skriver om ingen, men jag skriver till alla som någonsin har saknat.

Låten heter Autumn Mood och hittas på
Spotify: https://open.spotify.com/album/5iMxxxL5Tdza6B1lNi4QhQ?si=hi4CEpYhQOC1yn0Ey1BMmA
Youtube: https://www.youtube.com/watch?v=t_g0hjpX558

Inte alls den vy som hänförde mig (jag började ju skriva låt - inte hade jag tid att fotografera min inspirationskälla!), men ändå en vacker vy.