Jag fortsätter skriva

Jag var nyfiken på hur jag hade det, vad jag tänkte på och hur jag mådde när jag var lika långt i graviditeten med Molly som jag är nu med baby nr. 2.

Så jag gick till mitt bloggarkiv och fann vad jag sökte efter.

Trots att jag är allt annat än regelbunden i mina uppdateringar är det ändå en sällsynt skatt att ha dokumenterat mina “livsbetraktelser” (som jag envisas med att kalla dem) i denna blogg.

För det är så mycket jag hinner glömma.
Så många detaljer som jag tappar längs vägen

Men lyckligtvis har jag denna blogg där jag dokumenterar en del av allt det.

Och lyckligtvis kan jag återkomma till mina inlägg efter ett tag.

Så jag fortsätter skriva. Inte alltid regelbundet men ändå lite envetet.

Den ger sig inte, den här blogglusten!

Foto: Sofia Ylimäki Photography

För att jag behöver det

Jag har varit ofrivilligt tyst här på bloggen.

Men jag märker ändå att jag ständigt dras tillbaka till skrivandet, till bloggen.

Jag började ju en gång skriva blogg för mig själv, och när jag nu inte har skrivit på ett tag är känslan av att något fattas mig påtaglig.

Jag publicerar för andra men skriver för mig själv.

För att jag mår bra av det. För att det hjälper mig att fokusera och skifta fokus från livets oväsentliga till livets väsentliga.

Jag skriver för att jag behöver det. För att det är mitt bästa sätt att få utlopp för myriader av känslor och tankar.

Jag antar att jag har undvikit att skriva blogg för att jag är i process, och det är lättare att skriva när processen är avslutad och jag har fått rätsida på frågetecknen.

Det är svårare att försöka skriva under processen. Vara ärlig mot mig själv trots att jag inte har alla svar.

Men jag behöver inte ha alla svar. Jag får vara i process, det är helt okej, men jag vill ändå skriva om det.

För att jag behöver det. Helt enkelt.

Foto: Sofia Ylimäki-Photography

Åtminstone skriver jag

På sistone har jag funderat på skrivande.

Det är ju inte alls osökt med tanke på att jag forskar i skrivande och att en stor del av mina dagar ägnas åt studier om skrivande eller faktiskt skrivande.

Men jag funderar också på det icke-professionella skrivandet. Det som inte är relaterat till jobb. Jag tänker på hur viktigt det är för mig att skriva på min blogg, i min dagbok, skriva sångtexter och plita ner lösryckta tankar.

Jag mår alltid bättre av att få skriva av mig och ju mer jag skriver desto lägre är tröskeln för mig att skriva. Men det fanns en tid när jag inte gav skrivandet behövligt rum på grund av de många rädslorna förknippat med att få en bit av själen svart på vitt.

Rädslan för att texten ska bli utskrattad, kritiserad, hånad. Rädslan för att det texten ska ha språkliga fel, grammatikaliska felkonstruktioner eller ologisk disposition. Rädslan för att bli dömd, skapa förutfattade meningar om mig själv eller ge en felaktig bild av vem jag är.

Men värst, ändå. Rädslan över att rädslan själv ska kväva mitt skrivande till obefintlighet.

Det finns stunder då jag ifrågasätter mig själv som skribent och frustrerat tänker: varför har jag det här omättliga behovet av att pränta mitt hjärta på papper? Varför envisas jag med att aktivt skapa när jag kunde göra något mer passivt istället?

Men då igen tänker jag på alla som så gärna vill. Som så oerhört gärna skulle vilja våga publicera sig, skriva sig själv, sårbart öppna upp dörren på glänt till det jag som döljer sig bakom texten. Men inte gör det.

Och jag inser: åtminstone gör jag det.

Åtminstone utsätter jag mig för det här som så många undviker, fastän de egentligen skulle vilja.

Åtminstone skriver jag.

Autumn Mood - orden bakom låten

Orden kom till min en höstdag 2016.

Den hänförande höstpanoramavyn från vår åbolägenhet tog andan ur mig men gjorde mig samtidigt märkbart melankolisk. Det var så vackert, så vackert men samtidigt så oerhört vemodigt.

Utsikten som nästan påminde om en dramatisk akvarellmålning fick mig att tänka på hur det skulle vara att se på allt det här och ändå inte kunna ta till sig det. Att leva livet men aldrig kunna ta in livet.

Det var då jag tänkte att det kanske så det är att leva med depression, eller kanske hellre en slags saknad.

Saknaden som gör oss immun mot omvärlden. Saknaden som är förblindande och förstummande. Saknaden som kan uppta allt annat och göra vackra vyer, möten med främlingar och allt vi ser oviktigt; man kan se det, notera det, men inte ta till sig det.

Ungefär så här tänkte jag och orden fullkomligen rann ur mig. På tjugo minuter var låten klar i sin helhet.

Jag har fått frågan “vem skriver du riktigt om? vem är det du saknar?”.

Frågan är förståelig men samtidigt baserat på den felaktiga uppfattningen att en låtskrivare är densamme som jaget i låtarna, eller att en poet är lika med jaget i dikterna. Så är det inte. I alla fall inte alltid.

Så svaret på den frågan är helt enkelt att jag skriver om ingen, men jag skriver till alla som någonsin har saknat.

Låten heter Autumn Mood och hittas på
Spotify: https://open.spotify.com/album/5iMxxxL5Tdza6B1lNi4QhQ?si=hi4CEpYhQOC1yn0Ey1BMmA
Youtube: https://www.youtube.com/watch?v=t_g0hjpX558

Inte alls den vy som hänförde mig (jag började ju skriva låt - inte hade jag tid att fotografera min inspirationskälla!), men ändå en vacker vy.

Inrymmer ett helt liv

Jag läser mina dagböcker från snart ett helt decennium sedan.

Det är läsning som simultant väcker samtliga känslor i min känslopalett. Det finns inte en enda känsla som inte representeras i de många dagböckerna som jag har skrivit fram i glädje, raseri, förtvivlan och förtjusning under mina tonår.

Flera gånger har jag tänkt att jag ska göra mig av med dagböckerna, men jag förmår inte.

Skrivandet för mig var, är alltjämt, mitt sätt att hantera den verklighet som är min. Jag skriver mig själv till förståelse, till nåd, till upprättelse och svar gång på gång.

Vad hade jag gjort utan skrivandet?

En del av mitt liv på pränt

De ser inte ut för mycket, dagböckerna, men de inrymmer så mycket liv. Mitt hela liv. Idag ser mitt liv väldigt annorlunda ut än det som jag skrev fram för tio år sedan. Tänk att ett och samma liv kan inrymma så många olika liv.

Hur mycket liv inrymmer ett helt liv egentligen?

De som inte blev av

Ibland är mina blogginlägg i princip klara innan jag ens har börjat skriva, så tydliga är de.

Andra gånger krystar jag fram mina blogginlägg, och ibland — sällan, men ändå ibland — ger jag helt enkelt upp och sparar inlägget som ett utkast där det ligger och rötar tills det raderas.

I det här inlägget ska jag rädda min bloggidéer och ni, mina kära läsare, ska få ta del av några blogginlägg som jag har legat och gosat till sig i utkasthögen alldeles för länge.

Så varsågoda: mina opublicerade blogginlägg klippta och klistrade rakt från min utkastflik. Om ni blir taggade att skriva något utifrån mina idéer är det fritt fram. Mina kommentarer till inläggen från idag står skrivet i kursiv.

Då kör vi:

18.3.2018 Ingen rubrik

Tes: Vi ska inte ge upp allt i anpassningens syfte. Då är vi bara en grå massa av färglösa och ansiktslösa individer. Det måste gå att hitta ett sätt att leva sida vid sida med människor som har ett annat språk, en annan religion och en annan kultur än oss själva.

Det här inlägget minns jag att jag helt enkelt inte upplevde att jag kunde snäva ner tillräckligt. Det blev för stort, för maffigt och jag kunde inte komma till pudelns kärna. Men helt vettig poäng, tycker jag fortfarande.

Foto: Sofia Ylimäki Photography

14.4.2018 Ingen rubrik

— Leva låta leva: var och en gör på sitt sätt, men vill ju ändå det bästa
— Mammor som får massa tips på hur de ska sköta sitt barn
— Vi måste utgå ifrån att alla vill det bästa för sitt barn. Inget enda rätt sätt
— På sistone funderingar om när det privata inte längre är eller bör vara privat. Blir ett privata bekymmer också omvärldens bekymmer i något skede?
— Omsorg och nyfikenhet. Välvilja och skvaller. Ditt sätt och mitt sätt. 

På sistone har jag funderat mycket på när det privata inte längre bör vara privat, utan när medmänniskorna kan och bör räcka ut sin hand för att mildra bördan. 

Ovanstående inlägg var jag helt ärligt lite rädd för att publicera. Jag körde också fast rejält eftersom jag upplevde att jag talade om två olika saker: dels gränsen mellan det privata och det allmänna, dels leva låta leva.

20.12.2018 Julens bästa läsning

Så här lagom till julledigheterna passar jag på att tipsa om böcker att läsa under julen.

På julen tycker jag att det är viktigt att verkligen unna sig läsning, bra läsning. Jag brukar alltid spara några böcker som jag har längtat efter att läsa under hela hösten, för att sedan på jullovet ta fram dem och totalt sjunka in i dem.

Fredrik Backman (julbok)

Stefan Ahnhem (offer utan ansikte?)

Jag kom på den här idén alldeles för sent i december!

Jag ville ge mina läsare en mängd tips på böcker att sluka under jullovet och tänkte lista några lämpliga sådana. Emellertid hann jag inte särskilt långt på min lista, och dessutom konstaterade jag att det ändå är för sent för mina läsare att skaffa fram de här böckerna innan jullovet. Kanske i år!?

Foto: Sofia Ylimäki Photography

25.1.2019 Böcker jag aldrig läst klart

Jag är verkligen bred i min litterära palett, och mina favoritböcker representeras av böcker ur alla genrer.

Ja, jag läser och gillar det allra mesta, men ändå är mitt motto ”Livet är för kort för att läsa dåliga böcker”.

Dålig behöver nödvändigtvis inte vara synonymt med kiosklitteratur eller sådant som inte finns med i den klassiska litterära kanon. Dålig är helt enkelt kombinationen av livssituation, humör och stressnivå i förhållande till en bok.

Min tröskel för att avbryta läsandet av en bok som jag har påbörjat är väldigt hög — ändå finns det böcker som jag helt enkelt har gett upp på. De här böckerna tänkte jag lista idag.

Det här inlägget kanske dyker upp någon gång i alla fall! Är ni intresserade av att veta vilka böcker jag har tvingats avbryta?

26.2.2019 Den yttersta paradoxen

Den yttersta paradoxen — stark och sårbar. Stark sårbarhet. Hur ser den ut? Ett blottlagt hjärta, inga hämningar inga stötdämpare. Rått men absolut vackert.

Det här var några ord jag rafsade ner efter en kväll med några väninnor (hur många vuxenpoäng rasslade in efter användningen av ordet “väninnor”!? Kanske tusen). Det kanske utvecklas till ett inlägg någon gång. Eller så får det stå så här för sig själv.

Vilka blogginlägg eller idéer har du lämnat kvar i utkasthögen?
Är det dags att damma av dem?

Skrivande och lidande

Jag satt hänförd i en och en halvtimme.

I något skede tror jag till och med att jag satt och gapade något, tills jag kom på mig själv och slöt min arma käft.

För visst var det bara oerhört fascinerande att se och höra två författare, Karin Erlandsson och Kaj Korkea-aho, som jag för övrigt beundrar enormt, berätta om skrivandets hantverk.

Skrivandets hantverk.
Hantverk.
Hantvärk?

De pratade en del om hur skrivandet också går hand i hand med lidandet. Ibland.

Att skrivandet stundvis krystas, våndas, fram. Att skrivandet är en plåga, ens värsta mardröm och mest onda samvete men också.

Också.

Det bästa och kanske det enda som kan sortera och reda upp bland det virrvarr av minnen, trauman och känslor som cirkulerar i ett aldrig sinande flöde i det som är ens jag.

Skrivande och lidande.
Skriva eller dö.

Jag kunde inte hålla med mer.

Inget värmer som det

Jag brukar säga att bloggandet gör jag mest för mig själv.

För när jag skriver landar jag i mig själv. Eller: jag skriver alltså är jag. 

Men jag vet att det inte är hela sanningen. För jag skriver också för dig.

För dig som känner mig och vill veta vad jag går och tänker på. För dig som är halvbekant med mig och tycker om att läsa min blogg. För dig som är helt obekant med mig men vill ha boktips. Och för alla er däremellan.

För just dig skriver jag också.

Men trots det är ju skrivandet ensamt. Oerhört ensamt.

Och just därför är jag utom mig av glädje när jag någon gång får höra något från just dig. Ett livstecken, en liten kommentar till ett inlägg. Några snabba ord i gatuhörnet. Ett mejl. Ett hej. Allt som visar på att du uppskattar att jag skriver.

Att jag skriver för just dig, också. Också fastän jag inte känner dig.

Jag kan lova att jag lever länge på det.
Och jag kan lova att inget värmer som det.

Så här glad av mina läsares hälsningar. Tack! Foto: Sofia Ylimäki Photography

När det morgnas

Jag skriver inte lyrik. Inte vanligtvis. Men jag känner att i år gör jag det. Så med bävan och stor ödmjukhet överlämnar jag följande stycke poesi i era händer.

“det sägs
att det är vackrast när det skymmer

när mörkret så småningom
omfamnar jorden
med sina mjuka
händer

dagen går till vila
vill jag
också

jag säger
att det är vackrast när dagen gryr
när morgonen dagas
och nattens mörker
ger vika

suckande drar sig dagen än
men gäspande når solens strålar oss
ändå

inte än inte än inte än
äntligen

det sägs att det är vackrast när det skymmer
jag säger att det är vackrast när det morgnas

för det är som skymning
men med hopp om
ljuset”

— mindy joy // januari 2019

Gilla det eller inte

Jag gjorde en drastisk förändring på min blogg. Märker ni?

Jo, jag tog bort hjärtknappen längst ned. Säkert tycker en del att det var dumt. Men säkert förstår många av er när jag förklarar varför.

För att skriva är att blotta. Att blogga är att blottlägga sig själv; istället för att kalla mig bloggare kanske jag hellre kunde kalla mig blottare, men nu är ju det ordet redan upptaget. (Och figurerar dessutom i helt andra sammanhang som jag inte alls vill befatta mig med.)

Jag har nu bloggat stadigt i mer än ett år och min motivation har ökat i jämn takt. Jag fortsätter att blogga för att bloggandet ger mig verkligen något. Det ger mig möjlighet att laborera och leka med språket. När jag bloggar processar jag mina tankar samtidigt som jag dokumenterar mitt liv. Det är värdefullt för mig.

Men det är inte utan förbehåll som jag publicerar inlägg på min blogg. Oo nej, det är många filter och regelverk som mina inlägg körs igenom innan de publiceras.

Och på den här krokiga, kreativa resan bjuder jag in dig, du okända läsare. Jag öppnar upp, blottlägger mig själv och låter dig — vemhelst du än är — att ta del av det här. Mitt hjärta på din skärm, var än du råkar befinna dig.

Första snön 2017. Foto: Ebba Åström

Det är klart jag vill att du läser. Det är självklart att jag vill att du ska finna det du läser behagligt eller tankeväckande. Givetvis vill jag att du fortsätter läsa och självfallet önskar jag att du hör av dig om du finner det du läser intressant.

Men sist och slutligen är det inte därför jag bloggar.

Och därför vill jag inte drivas av antalet knapptryck på hjärtat längst ner på mina blogginlägg, utan istället drivas av min inre motivation för att kunna synkronisera tanke med ord. Det är en konst jag inte kan få nog av.

Så om du framöver vill låta mig få veta vad du tycker om det jag skriver: jag lovar att jag läser när du kommenterar. Men gilla det eller inte — hjärtknappen är borta.