Skrivande och lidande

Jag satt hänförd i en och en halvtimme.

I något skede tror jag till och med att jag satt och gapade något, tills jag kom på mig själv och slöt min arma käft.

För visst var det bara oerhört fascinerande att se och höra två författare, Karin Erlandsson och Kaj Korkea-aho, som jag för övrigt beundrar enormt, berätta om skrivandets hantverk.

Skrivandets hantverk.
Hantverk.
Hantvärk?

De pratade en del om hur skrivandet också går hand i hand med lidandet. Ibland.

Att skrivandet stundvis krystas, våndas, fram. Att skrivandet är en plåga, ens värsta mardröm och mest onda samvete men också.

Också.

Det bästa och kanske det enda som kan sortera och reda upp bland det virrvarr av minnen, trauman och känslor som cirkulerar i ett aldrig sinande flöde i det som är ens jag.

Skrivande och lidande.
Skriva eller dö.

Jag kunde inte hålla med mer.

Tar mig dit jag annars inte går

Mitt skrivande ser ganska långt ut på ett av två möjliga sätt.

Ibland är jag väldigt målmedveten direkt från början, och har hela texten klar framför mig innan jag har skrivit ett enda ord. Jag vet exakt hur många stycken som kommer att krävas, vilken tesen är och vilka som är nyckelorden. Ofta kan jag också ha ett rubrikförslag i början, fastän den ofta är det sista jag skriver. Och skrivandet kan liknas vid ett kulspruteskrivande vilket gör att texten är färdig i ett nafs.

Andra gånger kännetecknas mitt skrivande av ett trevande; ett sökande (eller famlande) där jag inte vet var jag kommer att landa när jag är klar. Det här skrivandet är en slags resa för mig, och det här skrivandet tvingar mig att medla mellan två viljor. För jag vill ju helst ha koll och kontroll på vad jag skriver, vad jag vill med mitt skrivande och vart jag är på väg med mitt skrivande. Men jag vet ändå, att ibland är det allra bästa att lossa på tyglarna och låta "pennan" föra mig dit den vill. Men det är en seg kamp det där, och ibland känns det som en evighetslång väntan innan jag äntligen hittat den där flown och idén med skrivandet. Innan jag och pennan har hittat vår symbios.

Båda de här sätten att jobba med skrivande är lika bra. Det första sättet är speciellt tacksamt då det gäller studier eller vetenskapliga texter som ska skrivas. Och det är också tacksamt när jag har ont om tid, för då kan jag hafsa ner ett blogginlägg i bilen. Det andra sättet är mycket mer tålamodsprövande. Men jag skulle förgås av tristess om jag aldrig skulle låta mitt skrivande vara ett äventyr. Jag skulle bli väldigt understimulerad om jag alltid visste precis vart min text kommer att föra mig. 

Mitt skrivande. Fångat av min goda vän Sofia Ylimäki-Lindqvist

Det här inlägget då?

Jo det är ett resultat av det andra sättet. Jag började med rubriken: "Ta mig dit jag annars inte går" och sen började jag. Raderade lite. Testade med en annan inledning och plötsligt var jag igång. Och här hamnade jag. Vackert så.

När har du senast låtit pennan föra dig dit den vill?