Jag satt hänförd i en och en halvtimme.
I något skede tror jag till och med att jag satt och gapade något, tills jag kom på mig själv och slöt min arma käft.
För visst var det bara oerhört fascinerande att se och höra två författare, Karin Erlandsson och Kaj Korkea-aho, som jag för övrigt beundrar enormt, berätta om skrivandets hantverk.
Skrivandets hantverk.
Hantverk.
Hantvärk?
De pratade en del om hur skrivandet också går hand i hand med lidandet. Ibland.
Att skrivandet stundvis krystas, våndas, fram. Att skrivandet är en plåga, ens värsta mardröm och mest onda samvete men också.
Också.
Det bästa och kanske det enda som kan sortera och reda upp bland det virrvarr av minnen, trauman och känslor som cirkulerar i ett aldrig sinande flöde i det som är ens jag.
Skrivande och lidande.
Skriva eller dö.
Jag kunde inte hålla med mer.
