Jag fortsätter skriva

Jag var nyfiken på hur jag hade det, vad jag tänkte på och hur jag mådde när jag var lika långt i graviditeten med Molly som jag är nu med baby nr. 2.

Så jag gick till mitt bloggarkiv och fann vad jag sökte efter.

Trots att jag är allt annat än regelbunden i mina uppdateringar är det ändå en sällsynt skatt att ha dokumenterat mina “livsbetraktelser” (som jag envisas med att kalla dem) i denna blogg.

För det är så mycket jag hinner glömma.
Så många detaljer som jag tappar längs vägen

Men lyckligtvis har jag denna blogg där jag dokumenterar en del av allt det.

Och lyckligtvis kan jag återkomma till mina inlägg efter ett tag.

Så jag fortsätter skriva. Inte alltid regelbundet men ändå lite envetet.

Den ger sig inte, den här blogglusten!

Foto: Sofia Ylimäki Photography

Synliggöra tänkandet

Jag ville skriva ett inlägg i stil med “ta vara på njutet idag”.

Men jag gjorde inte det.

Dels för att jag känner att det låter misstänkt lika karpe dajm och hur sant det än är så är det väldigt klyschigt.

Dels för att jag känner att jag alltid skriver om samma saker. Men DEN insikten fick mig att skriva detta inlägg istället.

För jag insåg att jag ofta processar och knådar samma tankar under en längre tid, och att de också syns på bloggen. Rimligtvis gör det det: vissa tider är vissa tankar.

För tillfället handlar mina tankar väldigt mycket om att kunna både drömma och planera framåt men ändå ta vara på det som redan är.

Inte min fagraste bild men ACK vad jag njöt av att jumppa vid våra gungor med Molly som hejarklack imorse. Jag tog vara på det "njutet”.

Om några veckor eller månader kommer jag säkert att vara i helt andra tankar och det kommer också att synas här på bloggen.

Men därför är bloggandet, eller skrivandet över huvud taget, så viktigt och så fint, för det synliggör tankar och processer.

Trots att jag ibland med skämskudden nära till hands läser gamla inlägg så är jag stolt över att inse att jag har kommit vidare i mina tankar; att det som jag funderade på år 2018 inte alls är relevant eller aktuellt längre.

Och jag är helt övertygad om att jag känner så för att jag ägnade en ansenlig mängd veckor och månader till att bearbeta de tankarna då.

Att faktiskt ha sina tankar svart på vitt är ett av de mest effektiva sätten att få syn på sina tankar och processer.

Det är också ett av de mest effektiva sätten att se hur man har utvecklats, vuxit. Mognat över tid.

Hoppas att du också skriver! Gör det för dig själv om inte annat!

Vid liv

Jag är vid liv.

Jag tänkte att jag måste inleda min bloggtystnad med det påståendet, så har vi vädrat det.

Jag är också väldigt mycket vid liv på andra sätt. Jag lever och mår och har en hel del på jobbet och jag fullkomligen älskar det.

Det är så underbart att veta att det finns ett liv efter utmattning. Det finns en ork efter en bottenlös trötthet. Det går att repa sig efter att ha haft en stresströskel som är låg, nästintill obefintlig.

Men visst är det en hel del nu och tyvärr är det inget annat än min blogg som lider.

Och jag lider av att inte ta mig tid att skriva. Men än värre: mitt skrivande är min dörr till reflektion, och när jag inte skriver reflekterar jag inte på samma sätt.

Så, jag vill bara säga att jag vill skriva. Jag måste skriva. För jag skriver, alltså lever jag.

Hoppas ni har det bra var i världen ni än befinner er!

En annan tid, en annan gång. Men även då väldigt mycket vid liv.

För att jag behöver det

Jag har varit ofrivilligt tyst här på bloggen.

Men jag märker ändå att jag ständigt dras tillbaka till skrivandet, till bloggen.

Jag började ju en gång skriva blogg för mig själv, och när jag nu inte har skrivit på ett tag är känslan av att något fattas mig påtaglig.

Jag publicerar för andra men skriver för mig själv.

För att jag mår bra av det. För att det hjälper mig att fokusera och skifta fokus från livets oväsentliga till livets väsentliga.

Jag skriver för att jag behöver det. För att det är mitt bästa sätt att få utlopp för myriader av känslor och tankar.

Jag antar att jag har undvikit att skriva blogg för att jag är i process, och det är lättare att skriva när processen är avslutad och jag har fått rätsida på frågetecknen.

Det är svårare att försöka skriva under processen. Vara ärlig mot mig själv trots att jag inte har alla svar.

Men jag behöver inte ha alla svar. Jag får vara i process, det är helt okej, men jag vill ändå skriva om det.

För att jag behöver det. Helt enkelt.

Foto: Sofia Ylimäki-Photography

Skriver mig fram

Jag har tänkt en del på förhållandet mellan att skriva och att leva.

Och att skriva om att leva, som jag gör på min blogg.

Jag reflekterar som känt en hel del över bland annat relationer, personligheter, vila, respekt och gränser här på bloggen och ibland undrar jag om det framstår som att jag har allt på klart. Som om jag har hittat en lösning som jag vill dela med mig på min blogg.

Om det gör det har jag misslyckats fatalt.

För sanningen är den, att det jag skriver här på min blogg är det som upptar enormt mycket av min tid och mina tankar; ofta omhöljt av en mängd frågetecken och mycket undran. Och när jag väl skriver något är det för att pröva den här tanken genom att se den svart på vitt.

Jag försöker så att säga skriva min väg fram, skriva mig till det jag vill uppnå.

Jag har inte allt på klart när det kommer till gränssättning, men jag försöker skriva mig fram till det. Jag vet inte hur man ska balansera jobb och vila på bästa sätt men jag experimenterar mig fram och skriver längs vägen.

När jag personligen kämpar med mellanmänsklig kommunikation processar jag mina tankar genom att skriva ned dem; jag skriver fram det jag vill så att jag i vardagssituationer får träna på att handla i enighet med det.

Det är på många sätt ett trevande, att skriva sig fram. Ett trevande men också ett resande, lärande.

Och just det är bland det bästa jag vet.

Tack till dig

På sistone har jag haft lite strul med bloggen rent teknikmässigt.

Få saker gör mig lika uppriven som när något som ska och brukar funka plötsligt inte gör det. Några inlägg som jag trodde att hade blivit publicerade visade sig inte alls ha blivit det. Till mitt stora förtret.

Därför får jag tacka den här bloggens inofficiella och oumbärliga tekniska support som outtröttligt hanterar mina itkupotkuraivarin när nätet slutar fungera, bloggen bråkar eller jag inte kan redigera mina bilder.

Och samtidigt kan jag väl tacka för allt annat han är. Mest för att han är.

Inte med en mörkömugg trots att han gärna hade haft en sådan.

Optimism, ett försök

Det har varit en regnig dag.

Jag har varit seg i hjärnan, trött i kroppen och haft ett humör som bäst kan beskrivas med det mångsidiga begreppet flä (read all about it i Kaj Korkea-ahos och Ted Forsströms bok #ZOO! Hjärtattack).

Därför måste jag forcera mitt humör att vända, om ens lite, och vad är väl bättre än att ta en lista till hjälp.

Den här hämtade jag från Blogglistor.

Den positiva listan

Två positiva saker om mig själv
Jag är bra på att minnas sådant som människor säger att de vill ha, för att sedan ge just det till dem i gåva. Jag är också väldigt bra på att inspirera människor.

Två positiva minnen
Ett fint minne är när jag besökte Wonderland, ett nöjesfält i Toronto, tillsammans med min familj och åkte karuseller dagen lång. Min möhippa — galet rolig dag där jag fick vara “Mindy Joy Superstar” för en dag: åka limousine, uppträda inför en massa människor och leva ett flott liv i hybris utan en tillstymmelse till ont samvete.

Två positiva favoriter i hemmet
Min bokhylla — jag går av den är så ljuv. Så gillar jag också färgen på vår sovrumsvägg, särskilt i kombination med vår säng och min Componibili.

Två positiva favoritintressen
Träning, helst pulshöjande muskelkondition i takt (!) till bra musik. Musik, både att sjunga och spela. Läsning, förstås, men det är mer av en livsstil framom ett intresse.

Två positiva saker med min kropp som jag är nöjd med
Jag är nöjd med mina ögonfransar och mitt hår. Ugh, jag märker hur motigt det är att ge beröm å det kroppsliga.

Två positiva tryggheter
Min Samuel och min tro.

De som inte blev av

Ibland är mina blogginlägg i princip klara innan jag ens har börjat skriva, så tydliga är de.

Andra gånger krystar jag fram mina blogginlägg, och ibland — sällan, men ändå ibland — ger jag helt enkelt upp och sparar inlägget som ett utkast där det ligger och rötar tills det raderas.

I det här inlägget ska jag rädda min bloggidéer och ni, mina kära läsare, ska få ta del av några blogginlägg som jag har legat och gosat till sig i utkasthögen alldeles för länge.

Så varsågoda: mina opublicerade blogginlägg klippta och klistrade rakt från min utkastflik. Om ni blir taggade att skriva något utifrån mina idéer är det fritt fram. Mina kommentarer till inläggen från idag står skrivet i kursiv.

Då kör vi:

18.3.2018 Ingen rubrik

Tes: Vi ska inte ge upp allt i anpassningens syfte. Då är vi bara en grå massa av färglösa och ansiktslösa individer. Det måste gå att hitta ett sätt att leva sida vid sida med människor som har ett annat språk, en annan religion och en annan kultur än oss själva.

Det här inlägget minns jag att jag helt enkelt inte upplevde att jag kunde snäva ner tillräckligt. Det blev för stort, för maffigt och jag kunde inte komma till pudelns kärna. Men helt vettig poäng, tycker jag fortfarande.

Foto: Sofia Ylimäki Photography

14.4.2018 Ingen rubrik

— Leva låta leva: var och en gör på sitt sätt, men vill ju ändå det bästa
— Mammor som får massa tips på hur de ska sköta sitt barn
— Vi måste utgå ifrån att alla vill det bästa för sitt barn. Inget enda rätt sätt
— På sistone funderingar om när det privata inte längre är eller bör vara privat. Blir ett privata bekymmer också omvärldens bekymmer i något skede?
— Omsorg och nyfikenhet. Välvilja och skvaller. Ditt sätt och mitt sätt. 

På sistone har jag funderat mycket på när det privata inte längre bör vara privat, utan när medmänniskorna kan och bör räcka ut sin hand för att mildra bördan. 

Ovanstående inlägg var jag helt ärligt lite rädd för att publicera. Jag körde också fast rejält eftersom jag upplevde att jag talade om två olika saker: dels gränsen mellan det privata och det allmänna, dels leva låta leva.

20.12.2018 Julens bästa läsning

Så här lagom till julledigheterna passar jag på att tipsa om böcker att läsa under julen.

På julen tycker jag att det är viktigt att verkligen unna sig läsning, bra läsning. Jag brukar alltid spara några böcker som jag har längtat efter att läsa under hela hösten, för att sedan på jullovet ta fram dem och totalt sjunka in i dem.

Fredrik Backman (julbok)

Stefan Ahnhem (offer utan ansikte?)

Jag kom på den här idén alldeles för sent i december!

Jag ville ge mina läsare en mängd tips på böcker att sluka under jullovet och tänkte lista några lämpliga sådana. Emellertid hann jag inte särskilt långt på min lista, och dessutom konstaterade jag att det ändå är för sent för mina läsare att skaffa fram de här böckerna innan jullovet. Kanske i år!?

Foto: Sofia Ylimäki Photography

25.1.2019 Böcker jag aldrig läst klart

Jag är verkligen bred i min litterära palett, och mina favoritböcker representeras av böcker ur alla genrer.

Ja, jag läser och gillar det allra mesta, men ändå är mitt motto ”Livet är för kort för att läsa dåliga böcker”.

Dålig behöver nödvändigtvis inte vara synonymt med kiosklitteratur eller sådant som inte finns med i den klassiska litterära kanon. Dålig är helt enkelt kombinationen av livssituation, humör och stressnivå i förhållande till en bok.

Min tröskel för att avbryta läsandet av en bok som jag har påbörjat är väldigt hög — ändå finns det böcker som jag helt enkelt har gett upp på. De här böckerna tänkte jag lista idag.

Det här inlägget kanske dyker upp någon gång i alla fall! Är ni intresserade av att veta vilka böcker jag har tvingats avbryta?

26.2.2019 Den yttersta paradoxen

Den yttersta paradoxen — stark och sårbar. Stark sårbarhet. Hur ser den ut? Ett blottlagt hjärta, inga hämningar inga stötdämpare. Rått men absolut vackert.

Det här var några ord jag rafsade ner efter en kväll med några väninnor (hur många vuxenpoäng rasslade in efter användningen av ordet “väninnor”!? Kanske tusen). Det kanske utvecklas till ett inlägg någon gång. Eller så får det stå så här för sig själv.

Vilka blogginlägg eller idéer har du lämnat kvar i utkasthögen?
Är det dags att damma av dem?

Det är okej

Vanligtvis brukar 1-3 nya bloggidéer ploppa upp i mitt inre dagligen.

Under de här senaste veckorna har jag ändå upplevt - inte en bloggtorka i sig, men en idétorka då det kommer till blogginlägg.

Jag har märkt att frön till blogginlägg kommer när jag interagerar med människor, tar in nya intryck och kommer i kontakt med annorlunda impulser. 

Allt det här har jag haft ovanligt lite av på sistone, i och med att jag har haft en lång återhämtningspaus under hela år tjugohundranitton. 

Jag har alltså satsat på att minska mitt intag av intryck, vilket är bra. Att jag som en följd av det har lite idétorka i bloggväg är en mindre trevlig biverkning. 

Men ändå, är det helt okej, att inte ha så många kreativa inlägg på lut hela tiden. 

Det är helt okej. 

Inget värmer som det

Jag brukar säga att bloggandet gör jag mest för mig själv.

För när jag skriver landar jag i mig själv. Eller: jag skriver alltså är jag. 

Men jag vet att det inte är hela sanningen. För jag skriver också för dig.

För dig som känner mig och vill veta vad jag går och tänker på. För dig som är halvbekant med mig och tycker om att läsa min blogg. För dig som är helt obekant med mig men vill ha boktips. Och för alla er däremellan.

För just dig skriver jag också.

Men trots det är ju skrivandet ensamt. Oerhört ensamt.

Och just därför är jag utom mig av glädje när jag någon gång får höra något från just dig. Ett livstecken, en liten kommentar till ett inlägg. Några snabba ord i gatuhörnet. Ett mejl. Ett hej. Allt som visar på att du uppskattar att jag skriver.

Att jag skriver för just dig, också. Också fastän jag inte känner dig.

Jag kan lova att jag lever länge på det.
Och jag kan lova att inget värmer som det.

Så här glad av mina läsares hälsningar. Tack! Foto: Sofia Ylimäki Photography