Jag har varit ofrivilligt tyst här på bloggen.
Men jag märker ändå att jag ständigt dras tillbaka till skrivandet, till bloggen.
Jag började ju en gång skriva blogg för mig själv, och när jag nu inte har skrivit på ett tag är känslan av att något fattas mig påtaglig.
Jag publicerar för andra men skriver för mig själv.
För att jag mår bra av det. För att det hjälper mig att fokusera och skifta fokus från livets oväsentliga till livets väsentliga.
Jag skriver för att jag behöver det. För att det är mitt bästa sätt att få utlopp för myriader av känslor och tankar.
Jag antar att jag har undvikit att skriva blogg för att jag är i process, och det är lättare att skriva när processen är avslutad och jag har fått rätsida på frågetecknen.
Det är svårare att försöka skriva under processen. Vara ärlig mot mig själv trots att jag inte har alla svar.
Men jag behöver inte ha alla svar. Jag får vara i process, det är helt okej, men jag vill ändå skriva om det.
För att jag behöver det. Helt enkelt.
Foto: Sofia Ylimäki-Photography