Synliggöra tänkandet

Jag ville skriva ett inlägg i stil med “ta vara på njutet idag”.

Men jag gjorde inte det.

Dels för att jag känner att det låter misstänkt lika karpe dajm och hur sant det än är så är det väldigt klyschigt.

Dels för att jag känner att jag alltid skriver om samma saker. Men DEN insikten fick mig att skriva detta inlägg istället.

För jag insåg att jag ofta processar och knådar samma tankar under en längre tid, och att de också syns på bloggen. Rimligtvis gör det det: vissa tider är vissa tankar.

För tillfället handlar mina tankar väldigt mycket om att kunna både drömma och planera framåt men ändå ta vara på det som redan är.

Inte min fagraste bild men ACK vad jag njöt av att jumppa vid våra gungor med Molly som hejarklack imorse. Jag tog vara på det "njutet”.

Om några veckor eller månader kommer jag säkert att vara i helt andra tankar och det kommer också att synas här på bloggen.

Men därför är bloggandet, eller skrivandet över huvud taget, så viktigt och så fint, för det synliggör tankar och processer.

Trots att jag ibland med skämskudden nära till hands läser gamla inlägg så är jag stolt över att inse att jag har kommit vidare i mina tankar; att det som jag funderade på år 2018 inte alls är relevant eller aktuellt längre.

Och jag är helt övertygad om att jag känner så för att jag ägnade en ansenlig mängd veckor och månader till att bearbeta de tankarna då.

Att faktiskt ha sina tankar svart på vitt är ett av de mest effektiva sätten att få syn på sina tankar och processer.

Det är också ett av de mest effektiva sätten att se hur man har utvecklats, vuxit. Mognat över tid.

Hoppas att du också skriver! Gör det för dig själv om inte annat!

Det jag vill skriva om

Det är mycket som snurrar i mina tankar den här tisdagen.

Det enda sättet för mig att reda ut mina tankar på är att skriva av mig.

Men när tankarna susar förbi så snabbt som de gör idag hinner jag inte börja nysta upp, analysera och dra kopplingar som jag älskar att göra. Jag hinner bara skriva ned några lösryckta, oklara tankar.

Så här:

Vår statsminister avgår och regeringen föll. Det är den största nyheten på alla nyhetssajter och den berör mig inte nämnvärt.

PISA 2018-resultaten publicerades idag. Överlag går Finlands resultat i läsande, matematikande och vetenskapande stadigt nedåt, ändå skyltar vi med att vi hänger kvar i toppen. Mest oroväckande var att vi har den största könsskillnaden av alla länder då det kommer till läsning:

flickor läser betydligt bättre och mer än pojkar.

I anslutning till det vill jag skriva om könsnormer, mansideal, humorgruppen KAJ som underbar motvikt. Jag vill skriva om vikten av att ha läsande förebilder; att någon modellerar och visar exempel.

Samtidigt är jag alltjämt kritisk mot själva mätinstrumentet: det ger en väldigt snäv bild av elevernas mångsidiga kompetens och vilka livskunskaper som krävs i det 21:a århundradet.

Jag vill också skriva om God Jul Vasa — projektet som samlar in julklappar till barn och unga i mindre bemedlade familjer i Vasatrakten.

Jag vill skriva om hur gripen jag blev av barnens önskningar, hur rörd jag blir över hela projektet. Jag vill skriva om utanförskap, inklusion och skam. Vikten av tillhörighet och kraften i det lilla.

Men allt är för nära inpå ännu. Det snurrar för fort och det jag vill skriva om idag förmår jag inte skriva om.

Istället skriver jag om vad jag vill skriva om. He får räck.

Jag är i alla fall igång

Jag är en projektmänniska.

Jag blir aldrig så mycket eld och lågor som när jag kommer på något nytt projekt att dra igång. Och med projekt menar jag allt från att rensa garderoben till att lära mig allt om Antikens filosofer. Det behöver alltså inte vara storartade eller dyra projekt.

Och nu har jag börjat skriva.

På en bok som jag längelänge har velat skriva.

Ännu är jag i förelskelsefasen och tycker det är fantastiskt lätt och roligt. Olika idéer till mitt skrivande dyker upp i tid och otid och jag kan inte undgå att känna en skön känsla av flow.

Jag vet att den här fasen kommer att gå över, jag vet att skrivande är långsamma (plågsamma) processer och att jag med mina många andra projekt knappast kommer att kunna lägga ner så mycket helhjärtad tid på det här som jag skulle vilja.

Jag vet också att jag inte har så diger erfarenhet av skönlitterärt skrivande från förut, att jag har en hel del att lära mig.

Men jag älskar att jag vågar. Att jag lite naivt och ständigt optimistiskt än en gång har kastat mig ut i något nytt, häftigt utan att veta vart det bär av.

För det finns så många som vill men inte vågar. Eller som vill men inte hinner. Som vill men tänker “sen när …” innan de tar tag i saken.

Triggervarning för överoptimist här men: carpe dajm! tänker jag och börjar på nu.

För jag litar på min förmåga att inte bara starta upp projekt utan också slutföra det jag har påbörjat. Sen om det tar fem, tio, femton år innan jag är klar får tiden utvisa, men jag är i alla fall igång!

Ska bara fixa till halsduken först… Foto: Ebba Åström

Åtminstone skriver jag

På sistone har jag funderat på skrivande.

Det är ju inte alls osökt med tanke på att jag forskar i skrivande och att en stor del av mina dagar ägnas åt studier om skrivande eller faktiskt skrivande.

Men jag funderar också på det icke-professionella skrivandet. Det som inte är relaterat till jobb. Jag tänker på hur viktigt det är för mig att skriva på min blogg, i min dagbok, skriva sångtexter och plita ner lösryckta tankar.

Jag mår alltid bättre av att få skriva av mig och ju mer jag skriver desto lägre är tröskeln för mig att skriva. Men det fanns en tid när jag inte gav skrivandet behövligt rum på grund av de många rädslorna förknippat med att få en bit av själen svart på vitt.

Rädslan för att texten ska bli utskrattad, kritiserad, hånad. Rädslan för att det texten ska ha språkliga fel, grammatikaliska felkonstruktioner eller ologisk disposition. Rädslan för att bli dömd, skapa förutfattade meningar om mig själv eller ge en felaktig bild av vem jag är.

Men värst, ändå. Rädslan över att rädslan själv ska kväva mitt skrivande till obefintlighet.

Det finns stunder då jag ifrågasätter mig själv som skribent och frustrerat tänker: varför har jag det här omättliga behovet av att pränta mitt hjärta på papper? Varför envisas jag med att aktivt skapa när jag kunde göra något mer passivt istället?

Men då igen tänker jag på alla som så gärna vill. Som så oerhört gärna skulle vilja våga publicera sig, skriva sig själv, sårbart öppna upp dörren på glänt till det jag som döljer sig bakom texten. Men inte gör det.

Och jag inser: åtminstone gör jag det.

Åtminstone utsätter jag mig för det här som så många undviker, fastän de egentligen skulle vilja.

Åtminstone skriver jag.