På sistone har jag funderat på skrivande.
Det är ju inte alls osökt med tanke på att jag forskar i skrivande och att en stor del av mina dagar ägnas åt studier om skrivande eller faktiskt skrivande.
Men jag funderar också på det icke-professionella skrivandet. Det som inte är relaterat till jobb. Jag tänker på hur viktigt det är för mig att skriva på min blogg, i min dagbok, skriva sångtexter och plita ner lösryckta tankar.
Jag mår alltid bättre av att få skriva av mig och ju mer jag skriver desto lägre är tröskeln för mig att skriva. Men det fanns en tid när jag inte gav skrivandet behövligt rum på grund av de många rädslorna förknippat med att få en bit av själen svart på vitt.
Rädslan för att texten ska bli utskrattad, kritiserad, hånad. Rädslan för att det texten ska ha språkliga fel, grammatikaliska felkonstruktioner eller ologisk disposition. Rädslan för att bli dömd, skapa förutfattade meningar om mig själv eller ge en felaktig bild av vem jag är.
Men värst, ändå. Rädslan över att rädslan själv ska kväva mitt skrivande till obefintlighet.
Det finns stunder då jag ifrågasätter mig själv som skribent och frustrerat tänker: varför har jag det här omättliga behovet av att pränta mitt hjärta på papper? Varför envisas jag med att aktivt skapa när jag kunde göra något mer passivt istället?
Men då igen tänker jag på alla som så gärna vill. Som så oerhört gärna skulle vilja våga publicera sig, skriva sig själv, sårbart öppna upp dörren på glänt till det jag som döljer sig bakom texten. Men inte gör det.
Och jag inser: åtminstone gör jag det.
Åtminstone utsätter jag mig för det här som så många undviker, fastän de egentligen skulle vilja.
Åtminstone skriver jag.
