Jag är en projektmänniska.
Jag blir aldrig så mycket eld och lågor som när jag kommer på något nytt projekt att dra igång. Och med projekt menar jag allt från att rensa garderoben till att lära mig allt om Antikens filosofer. Det behöver alltså inte vara storartade eller dyra projekt.
Och nu har jag börjat skriva.
På en bok som jag längelänge har velat skriva.
Ännu är jag i förelskelsefasen och tycker det är fantastiskt lätt och roligt. Olika idéer till mitt skrivande dyker upp i tid och otid och jag kan inte undgå att känna en skön känsla av flow.
Jag vet att den här fasen kommer att gå över, jag vet att skrivande är långsamma (plågsamma) processer och att jag med mina många andra projekt knappast kommer att kunna lägga ner så mycket helhjärtad tid på det här som jag skulle vilja.
Jag vet också att jag inte har så diger erfarenhet av skönlitterärt skrivande från förut, att jag har en hel del att lära mig.
Men jag älskar att jag vågar. Att jag lite naivt och ständigt optimistiskt än en gång har kastat mig ut i något nytt, häftigt utan att veta vart det bär av.
För det finns så många som vill men inte vågar. Eller som vill men inte hinner. Som vill men tänker “sen när …” innan de tar tag i saken.
Triggervarning för överoptimist här men: carpe dajm! tänker jag och börjar på nu.
För jag litar på min förmåga att inte bara starta upp projekt utan också slutföra det jag har påbörjat. Sen om det tar fem, tio, femton år innan jag är klar får tiden utvisa, men jag är i alla fall igång!
Ska bara fixa till halsduken först… Foto: Ebba Åström