Jag gjorde det

Förra hösten började jag förbereda mig.

Jag lånade hem böcker och anmälde mig till några kurser.

Jag hade hört en hel del om hur det skulle vara och hur det skulle bli, men försökte att inte låta andras berättelser påverka min alldeles för mycket. Jag ville ha mitt eget narrativ, opåverkat av andras lika verkliga dito.

Jag hade lyckan att sitta i samma båt med en hel del andra, och vi kunde dela med oss av erfarenheter och lärdomar längs vägen.

Våren, särskilt slutet av våren skulle bli den tuffaste delen och därför var det viktigt för mig att få till en ordentlig, stabil grund.

Trots att det kändes avlägset då försökte jag blicka framåt mot när det skulle vara över, när jag en gång för alla skulle ha tagit mig igenom hösten och våren och äntligen vara på andra sidan.

Jag talar givetvis om den obligatoriska doktorandkursen i kvantitativa metoder och metodologi.

För grejen är att jag i mina studier till ämneslärare i svenska och litteratur inte har haft en enda kurs – eller ens föreläsning – om kvantitativa metoder. Som renodlad humanist är det sällan jag har behövt det.

Förrän nu.

Och jag har bävat inför kursen. Och för att ens kunna gå den kursen på forskarnivå har jag behövt gå två grundkurser med kandidat- och magisterstuderande. Och dessa inledde jag ifjol höstas.

Jag har aldrig haft ett starkt mattesjälvförtroende utan har alltid förlitat mig på mina andra förmågor och kompetenser, och därför var jag uppriktigt sagt skitnervös inför kursen.

Pressen var inte obetydlig – jag måste bli godkänd annars kan jag inte slutföra mina forskarstudier.

Och jag kämpade.

Satt med SPSS och klickade fram analys efter analys. Lärde mig grunderna så småningom, tyckte att jag nästan började behärska dem och blev till och med lite fascinerad där en sväng. (Det gick över).

Min stora räddning och fröjd under hela förra läsåret var mina goda kollegor och K och I med vilka jag satt och grubblade och våndades igenom uppgift efter uppgift (men vi hade också väldigt kul längs vägen).

När jag väl hade avklarat de båda grundkurserna och skulle inleda doktorandkursen i kvantitativa metoder blev jag sjuk- och så småningom också mammaledig.

Men jag var så envis! Jag hade ju kämpat och förberett mig hela hösten och halva vintern på detta och ville inte ge upp! FYRA ynka inlämningsuppgifter rörde det sig om och jag vägrade se mig besegrad.

Jag klarade uppgift 1 (som var en hel del repetition från grundkurserna) relativt smärtfritt. Uppgift 2 klarade jag av med hjälp av min storebror.

Efter att jag hade haft det första tecknet på förlossning och åkt in på kontroll till VCS åkte jag raka vägen hem till K för att göra uppgift nummer 3. (Jag kunde fokusera så där måttligt just den gången).

Och när Molly sov sina dagstupplurer i juni gjorde jag uppgift 4 enligt bästa förmåga. Jag lämnade in alla dokument och loggade ut över sommaren. Jag hann nästan glömma bort hela kursen

men igår kom domen.

Och jag blev GODKÄND! Och inte bara godkänd! Jag fick vitsordet 3 av 5!

Få gånger har jag varit lika stolt över mig själv!

Den här kursen har följt med mig lika länge som jag var gravid så det här (goda!) vitsordet blev en slags förlossning. En oerhört positiv sådan.

Jag gjorde det.

Och jag är sjukt stolt!

Platser, minnen

Jag befinner mig i staden som aldrig blev min.

Jag går längs den väldokumenterade ån och minns alla andra gånger jag har gått här.

Alla löpturer i friskt höstregn (inte så många, men ändå), alla vårpromenader ackompanjerat av vitsippor och glass till överpris, alla kvällspromenader i mysbelysning när jag var nyförlovad och störtkär.

Åbo var för mig en sorglös tid. En ljusglimt i det liv som är mitt.

Men ändå blev staden aldrig min.

Jag tror att det långt beror på att Åbo aldrig blev något mer än en studiestad för mig.

Om jag hade dröjt kvar, börjat jobba och kanske rotat mig mer tror jag att jag hade haft ett mycket mer kärt förhållande till staden.

För visst är den förtjusande i sin kombination av nytt och gammalt, visst har den en storstadsvibe utan att jag för den skull har behövt använda mig av kollektivtrafiken en enda gång.

Jag går längs gatorna i staden som aldrig blev min, längs gatorna som jag har gått längs många gånger förut.

Jag känner romantisk nostalgi, vemod, sorg och tacksamhet på precis samma gång och jag undrar:

blev den ändå inte lite min i alla fall?

Allt jag kunde säga

Idag har gulnäbbarna intagit universitetet.

De är vuxna, myndiga människor; världsvana på säkert långt fler sätt än jag var i 18-årsåldern men visst kan man ändå ana den där känslan av nyhet som omgärdar dem.

Första skoldagen-känslan, pirr i magen, måste-komma-i-tid, hur hittar jag till rätt rum?-känslan som (lyckligtvis) brukar mattas av efter någon månad.

När jag började studera på universitet var jag förväntansfull men inte helt bekymmerslös.

Utöver de rent praktiska spörsmålen som: hur jag skulle klara av att sköta ekonomi, försäkringar och räkningar helt på egen hand efter aderton år under föräldrarnas tak och omsorg? eller: hur ska jag hitta i studiestaden Åbo utan en telefon med GPS (jag hade knapptelefon när jag började studera — tänk på det du!)? funderade jag en hel del på hur det är att studera på universitet.

Min första studiestad. En fin sådan, trots att den aldrig blev min

Allt kändes så mycket mer seriöst och allvarligt på universitetsnivå.

I gymnasiet gick man kurser för att man var illa tvungen, och många klasskamrater tävlade i den anrika sporten “hur lågt kan man hoppa och ändå komma över ribban?” när det kom till kursprestationer.

På universitet var det för det mesta något helt annat.

Plötsligt var mina klasskamrater oerhört intresserade i kursinnehållet och kläckte ur sig klipska, eftertänksamma kommentarer under seminarier.

Jag var samtidigt överlycklig och skiträdd.

Jag var rädd för att inte räcka till, nej än värre, att inte klara av studierna alls. Att det skulle vara för svårt, för krävande, att jag skulle vara tvungen att revidera mina mångåriga planer och mina framtidsdrömmar.

Den första uppgiften jag lämnade in kom tillbaka med vitsordet 2 av 5. Det är väl helt okej men jag grät av besvikelse. “Universitet är inget för mig! Jag fattar inte hur man ska skriva vetenskaplig text! Jag mäktar inte med unistudier!”.

Att jag sex år senare frivilligt och ivrigt jobbar inom forskning och är doktorand inom samma universitet kanske inte säger mycket för er. Men hade jag fått veta det för sex år sedan hade det betytt allt.

Jag kunde i det här skedet kanske ge kloka råd om hur man skriver en fin vetenskaplig uppsats, hur man på bästa sätt klarar av en deadline i god tid, vilket det bästa sättet att avverka en läskurs är, men jag märker att jag vill avsluta varje råd med: jag vet inte om det här är bäst? Jag har ingen aning om det här är den rätta vägen?

Så jag avslutar så här istället: du kanske inte kan allt i början. De som har hållit på i tjugo år kan inte allt än. Det är okej. Det är som det ska. Du kommer att lära dig. Ge det tid. Det blir bra.

Och: lycka till!

Ett år med bullet journal

I ett år har ju nu ägnat mig åt bullet journal-metoden.

Jag har tidigare skrivit om bullet journal, eller bujo, här på bloggen. Bland annat i ett introduktionsinlägg där jag gjorde en recension efter en månad (läs här) eller ett inlägg då jag återupptäckte nyttan med bujo i våras (läs här).

Min första bujo anteckning gjorde jag i oktober 2017, alltså ett år sedan. Därför tänkte jag nu dela med mig av en ettårsrecension. Det här inlägget är perfekt för dig, om du är nyfiken på bujo och kanske överväger att börja!

FÖRDELARNA MED BULLET JOURNAL

Den största fördelen med bullet journal är att allt är samlat på ett ställe. Jag har minskat användningen av post it-lappar rejält sedan jag började använda bullet journal. En gärning för miljön!

Jag har mer koll på mina dagar. Just nu planerar jag så, att jag å ena sidan har en spalt med saker som jag bör göra under dagen. Därutöver har jag också en spalt på hur jag kan strukturera upp min dag så att jag hinner med allt.

Bullet journal är också ett ställe för att få utlopp för kreativitet. Jag är inte så jättebra på att rita och teckna, men i min bullet journal får jag på ett hämningslöst sätt ge utlopp för det finmotoriska plottrandet (rita, skriva, doodla) som jag annars inte får utlopp för. Och ingen kommenterar eller kritiserar.

Jag kan modifiera min bujo efter hand. Det här är en av mina favoritfunktioner med en bujo! En vanlig kalender styr med sina klockslag och sin strikta, regelbundna layout . Med en bujo får jag bygga upp veckoöversikten precis hur jag vill. Det här fungerar speciellt väl för mig eftersom jag sällan är bunden av tiden, utan snarare har deadlines att jobba mot.

NACKDELAR MED BULLET JOURNAL

Att använda en bujo kräver mer tid än om du har en färdig kalender. Det förutsätter att du själv skriver in månad för månad, vecka för vecka, dag för dag. Om du inte har den här tiden, eller tycker det är onödigt att uppfinna hjulet själv, är bujo kanske inget för dig.

Ibland fungerar inte en viss mall som du har skapat. Jag har någon gång använt ett veckouppslag som bara framkallade gråa hår och frustration. Veckouppslaget fungerade inte för att den a) inte inrymde alla punkter jag ville skriva per dag och den b) gjorde att jag skrev in rätt saker på fel dag. Den var så oöverskådlig och råddig [stökig] och veckodagarna hoppade hipp som happ. Nej, det var ett dåligt veckouppslag.

Det blir inte alltid så snyggt. När jag ser hur fina grejer människor åstadkommer i sina bujon blir jag ibland lite modfälld. Också fastän jag ibland försöker kopiera exakt vad någon på pinterest har gjort blir min version inte alla gånger lika snygg. Och det får jag leva med.

Ett av mina tidigaste veckouppslag. Inte det finaste men jag har lärt mig vad som funkar och vad som inte gör det för mig!

LÄRDOMAR EFTER ETT ÅR MED BULLET JOURNAL

Learning by doing. Ingen är expert från start och jag hade faktiskt ingen aning om hur jag skulle börja min bujo-karriär. Det finns emellertid massvis med idéer och praktiska tips på internet, och kul är det att se att jag hela tiden förfinar och anpassar bujo-tekniken så att den passar för mig.

Alltid går det inte som på Strömsö och ibland blir något som jag visionerat fram inte alls så bra i slutändan. Men det är okej!

Det är viktigare att det är funktionellt, inte fantastiskt fint.

Blev du nyfiken på att börja använda bullet journal? Eller använder du dig kanske redan av en? Dela med dig av frågor, tips och kommentarer!

Vem är jag att inte?

Jag öppnar inte gärna munnen om jag är osäker på vad jag ska säga.

Det här gäller inte i alla sammanhang, men definitivt i sammanhang där kontexten och ämnet är delvis eller helt nytt för mig. I sådana situationer föredrar jag att iaktta, lyssna, kanske anteckna och processa för mig själv.

Nåväl.

Jag jobbar och forskar inom pedagogik, men har en bakgrund inom huvudsakligen språk- och litteraturvetenskap. Att det pedagogiska tänkesättet och den pedagogiska diskursen är ny och ibland främmande för mig är kanske inte så konstigt. Att jag som en följd av min ringa erfarenhet både av och i pedagogik undervärderar min egen kompetens och underskattar mina åsikter är säkert helt naturligt men väldigt tråkigt.

Ibland frågar jag mig:

Vem är jag att komma med synpunkter om något som jag inte är expert i?
Vem är jag att uttala mig om något som jag ännu bara håller på att utforska?

Jag begränsar mig själv genom att kräva fulländning. Jag hindrar mig från att bidra med det jag kan, med motiveringen att jag ännu inte kan allt.

Och ibland blir jag så less på det här.

För egentligen borde min fråga inte vara “vem är jag att göra det här?” utan istället: vem är jag att inte göra det här?”.

Ser jag inte lite ut som en klurifax på den här bilden? Fångad av Ebba Åström, februari 2018

Hur klara av vardagen igen?

För många är den här fredagen den sista innan glada vi till skolan gå.

Många tycker det blir hejsan hoppsan med vardag, rutiner och husmanskost efter en loj och ostrukturerad sommar med glass till lunch (för det är helt okej på sommaren). Andra tycker att det blir mindre kul med tidiga morgnar och mindre fritid.

Men vi måste se sanningen i vitögat och konstatera att livet är mestadels vardag — och kanske vi av just den anledningen ska göra vardagen till en slags fest. Typ.

Så låt mig dela några tankar om hur vi kan göra återgången till vardag lite smidigare.

GÖR EN ÖVERSIKT PÅ ÅRET
Vad händer under hösten, våren, hela året? Vilka speciella händelser är på kommande? Vilka bör du förbereda dig för så småningom? Börja med att skapa dig en översikt över året!

VAD HAR DU ATT SE FRAM EMOT?
Det här är SÅ viktigt! För att inte drunkna i måndagsmorgnar och kurser hit och dit måste vi ha något att se fram emot. Det kan vara en resa, ett teaterbesök, en bok som du har väntat på, långväga gäster eller vad helt som ger livet ett lyft!

NY UTRUSTNING
Det bästa lågstadiebarn vet är att få nya pennor, penaler och skolväskor (i alla fall jag gjorde det) men varför bör vi sluta med det bara för att vi är vuxna? Jag har nyligen utrustat mig med härliga brush pennor i pastellfärg som jag tänkte skriva med i min bujo. Tänk! En sån grej lyser upp min vardag!

Mina nya brushpennor som jag har börjat öva med. Och min favoritpenna från Clas Ohlson! Världens bäst! Jag köpte tre på en gång!

STÄLL UPP MÅL
Jag tror stenhårt på mål! Jag tror på att ställa upp delmål som till exempel kan gälla för dagen eller för veckan, men också på att ha konkreta långsiktiga mål för hösten eller hela året. Kom ihåg att mål ska vara SMART

RUTINER
Jag har ännu inte kommit in i rutinerna riktigt men jag märker att jag bör vara skonsam mot mig själv och väldigt principfast till en början. Att gå och lägga mig samma tid om kvällarna och vakna upp samma tid om morgnarna är det bästa jag kan göra för mig själv i det här stadiet av post-semestermode.

HUSHÅLLSSYSSLOR
Inför semestern hade jag en lista på hushållssysslor som jag vill ha gjort. Jag fick pricka av hela noll punkter på den listan eftersom vi var norröver hela semestern (och vem vill skura bastu i en lägenhet som är 35 grader varm!). Men ingen fara! Istället har jag skrivit ner en liten grej "extragrej" att göra varje vecka utöver veckostädningen. Den här veckan har jag städat skåpen under diskhon och rensat i städskrubben. No biggie — men det blir gjort!

Minigolf är ett exempel på en perfekt syssla som kan förgylla vardagskvällar!

VAR POSITIV
Jag älskar mitt jobb men det var inte utan ett visst vemod jag sade farväl till semestern. Det snällaste jag kan göra för mig själv är att vara positiv. Tänka: "men fastän jag börjar jobba kan jag ändå hitta på saker om kvällarna!", "tänk vad gott med husmanskost igen! och "oj vad kul det ska bli att träffa mina kolleger". Ibland går det lättare, ibland sämre men med ansträngning ska det gå! He ska gaa! 

Jag vill önska dig en riktigt skön start på hösten oavsett om det är skola, jobb, studier eller hemmaliv som gäller för dig!

Hjärtat överfyllt

Vad kallas det när ens hjärta är så överfyllt och ens hjärna är så matt av all tacksamhet? Ta det gånger två och där hittar du mig just nu.

Två fina examensfester senare är vi mer än nöjda med att spendera lugna dagar i solen med fin litteratur (lite rysk litteratur för tillfället), poddar och sommarprat. Vad mera kan man begära?

Tack alla fina vänner, hela fina släkten, bästa familjen för att ni kom, för att ni firade oss. Tack för alla fina gåvor, för alla fina ord! Tack alla ni som hjälpte på ett eller annat sätt! Vad vore vi utan er?

Fredagsdukningen. Kolla in svärmors makalösa smörgåstårtor!

Min dröm om en krans blev uppfylld!

Mina knasiga, knasiga syskon och vår knasiga förlängda familj. SOM jag tycker om er!

Jag och min mamma

Idag firar vi

Det blåser tio meter i sekunden. Bitande nordlig vind. Noolan som det vackert heter på dialekten här norröver.

Blåsten till trots firar vi idag. Hela helgen, faktiskt. Vi firar ett stycke ekonomiemagister och ett stycke filosofiemagister. Vi firar en milstolpe och ett mål. Lika mycket en början som ett avslut.

Idag firar vi med vänner. Vänner som har hjälpt oss att tänka på annat när vi har haft huvudbry med avhandling och tenter. Som lockat till skratt när vi har varit djupt försjunkna i inlämningsuppgifter och kurslitteratur. Och som bidragit med en sund mängd dålig arbetsmoral när vi behöver det som mest ”nee du hinner skriv gradu sen — koma på kaffi nu!”

På söndag firar vi med familj och släkt. Familj som kanske inte alltid har begripit sig på exakt allt vi håller på med, men som alltid har frågat och visat intresse. Som har funnits till hands som bollplank i alla olika ärenden; allt mellan val av försäkringsbolag till karriär. Och som kommit ihåg oss i tanke, handling, bön.

 Jag tycker det är relativt ovanligt att fira sin examen. Studenter firar vi men universitetsexamen not so much. Jag vill förbättring här! Jag tycker att alla mål, stora och små, är värda att uppmärksammas. En uniexamen kan väl ändå räknas till de lite större målen.

Överlag vill jag en förändring i belöningskulturen. Vi knegar, doonar å mårar å påå allihopa, men hur ofta ger vi varandra — och oss själva! — en klapp på axeln och säger BRA jobbat! Hur ofta belönar vi vårt slit? 

Alldeles för sällan, om du frågar mig. 

Men det åtgärdas idag. För idag firar vi. 

Jag och min bästa vän. Vi som har jobbat sida vid sida genom hela den här processen, från gulis till magistrar. Jag är så stolt över dig — över oss!

Skrivtips!

Jag nämnde i mitt inlägg igår att det finns mycket jag skulle ha gjort annorlunda om jag hade börjat med skrivandet nu. Därför kommer här mina bästa, välbeprövade tips i avhandlingsskrivandet! Går också att tillämpa på vilket längre skrivarbete som helst! Jag har delat in mina tips i före skrivandet, saker att tänka på under hela skrivprocessen samt under den konkreta skrivsituationen.

FÖRE SKRIVANDET

SAMLA MATERIAL
Så fort jag inledde mina studier skapade jag ett dokument som hette något i stil med "Kandi- och graduidéer" och i det dokumentet skrev jag in allt i vetenskapsväg som intresserade mig. Redan från början hade jag ett intresse för språk och makt, och varenda gång jag hörde eller läste något om ämnet skrev jag in det i dokumentet. 

SKRIV OM NÅGOT SOM FAKTISKT INTRESSERAR DIG
För att orka igenom en så pass lång process som ett avhandlingsskrivande faktiskt är, är det viktigt att det finns en inre motivation och drivkraft. Den här inre motivationen tror jag att stärks då vi undersöker och skriver om något som verkligen är intressant. Det finns väldigt mycket att forska i och studera, men sträva efter att hitta vad just du fascineras av. Det mesta går att skriva om, det gäller bara att hitta rätt fråga och perspektiv!

SÖK LITTERATUR UR ETT BRETT PERSPEKTIV
I min kandidatavhandling blev jag frustrerad då jag inte alls fann källor som berörde mitt ämne. Det visar kanske å ena sidan att mitt ämne är nytt och behöver forskas i, men å andra sidan var det frusterande att få någon tidigare forskning och ett större sammanhang för min avhandling. När jag sedan förstod att jag måste söka ur ett bredare perspektiv, kanske inte "biståndsorganistaioner" men istället "icke-vinstdrivande organisationer" fann jag direkt mycket mer källor! Tänk på vilka överordnade begrepp som gäller för just din avhandling!

TA FASTA PÅ CITAT
Så fort jag (i stora drag) hade beslutat vad jag ville skriva om började jag sondera terrängen i jakt på lämplig litteratur. När jag väl läste tidigare forskning och teori skrev jag samtidigt ner precis allt som kan vara av relevans (och var noggrann med att skriva ner källan och på vilken sida du hittat ditt citat!). Jag sorterade också mina citat enligt olika kategorier, t.ex. citat om bildanalys, citat om flyktingsituationen osv. Det är en enorm hjälp i det skedet då man vill jämföra sin egen studie med tidigare studier.
 

UNDER HELA SKRIVPROCESSEN

FOKUSERA ENDAST PÅ SKRIVANDET
Jag fick ett jobberbjudande som jag verkligen inte kunde tacka nej till under min skrivprocess. Jag ångrar absolut inte att jag tog jobbet, och jag skulle göra samma sak igen, utan tvekan. Ändå ser jag en enorm fördel i att endast ägna sig åt skrivprocessen då man är inne i den. Jag var väldigt splittrad under min skrivprocess och hade två jobb "vid sidan av" skrivandet. Det gjorde att processen blev dryg och tog längre. Så om ni bara har möjlighet; satsa på att ägna en hel termin åt att skriva - inget annat!

BRYT NER AVHANDLINGEN
Att ha skrivet "skriv gradu" i kalendern känns väldigt överväldigande. En grej som gjorde det lättare för mig att skriva var att bryta ner mitt skrivande i mindre delmål. Istället för en ruta på to do-listan med "Skriv gradu" skrev jag istället: "Läs kapitel 5 boken X" eller " Skriv avsnitt 2.2.1". Den psykologiska effekten är enorm.

HA KONKRETA DELMÅL OCH HUVUDMÅL
Mitt huvudmål var ju ganska självklart: att skicka in min avhandling. Men jag hade också mindre delmål, t.ex. skriva kapitel 4, korrekturläsa kapitel 2, läs artikeln X osv. Och jag var också noggrann med att fira också de mindre delmålen!

GÖR ANNAT OCKSÅ!
Det är lätt att sjunka in i skrivprocessen helt och hållet, både mentalt och i rent praktiska termer. Det är ändå enormt viktigt att varva skrivandet med motion, sällskap, skönlitterär läsning eller vad helst som är viktigt för dig och ditt välmående.

FÖRBERED ALLTID INFÖR NÄSTA SKRIVSITUATION
Jag var noggrann med att alltid skriva ner var jag skulle börja nästa gång, vilket gjorde det lättare för mig att snabbare komma in i skrivsituationen då. Vid dagens slut kunde jag skriva ner: "Fortsätt med avsnitt 3.2.1 och fyll på med Lassus tidigare forskning" osv.

UNDER DEN KONKRETA SKRIVSITUATIONEN

PAUSA REGELBUNDET
Min Samuel har skrivit sin avhandling på mastersnivå om just pausers inverkan på effektiviteten, så det här är något jag både får höra en del om hemmaplan men också förstås ser den konkreta nyttan av i praktiken. Rör på dig, hämta vatten eller kaffe, ta en snabb promenad runt biblioteket eller vad som helst.

POMODOROTEKNIKEN
Alltså att jobba 25 minuter och paus 5 minuter. Det här använde jag då jag höll på med min teoridel och det var väldigt nyttigt för kropp och hjärna.

SKRIV NER ALLA TANKAR OCH TO-DOS
Pomodorotekniken innebär också att alla eventuella distraktioner eller tankar och to-dos som dyker upp under arbetsminuterna ska man skriva ner på ett papper för att få ut ur systemet. När jag skriver ploppar en massa andra tankar upp, och då är det lätthänt att jag hamnar på internet och bokar tid till frisören, förnyar bibbaböcker eller kollar busstidtabeller. Skriv ner allt det här då du jobbar och koncentrera dig endast på det du skriver! Sen kan man vid dagens slut ägna effektiva 25 minuter att sköta just de här ärenden på to-do papperet!

HOPPA ÖVER DET SOM HAKAR UPP SIG
Skrivandet är inte linjärt utan snarare en process där man hela tiden går tillbaka, värderar, reflekterar och reviderar enligt behov. Det är onödigt att haka upp sig alldeles för länge på det som är svårt. Fortsätt med det som du är mer säker i.

SÖK HJÄLP OM DET KRÅNGLAR
Och det behöver inte alltid vara handledaren, utan samtala med klasskompisar, pojkvännen, föräldern eller vem som helst. Att samtala om sin text och verbalisera den är ett skrivande i sig! Dra dig inte för att söka hjälp då det behövs!

PS. I natt har jag drömt att jag läste min gradu och första meningen var full av stavfel, dubbla verb (ni vet då man skriver på ett sätt, ändrar men glömmer ta bort verbet så det blir "Företaget erbjuder ger många möjligheter") och en massa gula överstrykningar (mitt sätt att markera att jag ska kika mer på meningen). HU vilken otäck dröm! Lättnaden var enorm när jag faktiskt insåg att det var en dröm!

Solskensdagen

Idag har varit en fenomenalt bra dag. 

Jag har stormtrivts på jobbet och än en gång påmints om varför jag gör vad jag gör, och varför jag är så driven till att lära mig mer om skrivande och läsande och meningsskapande i vårt tjugoförsta århundrade. Jag har haft intressanta och givande människomöten. Jag har fyndat bekväma  jeans (som inte ens behöver sys eller klippas!) på första försöket(!) Och det händer aldrig! Med vänlig hälsning Hundrafemtioåttaochenhalvcentimetern.

Och jag har hämtat ut min pro gradu-avhandling (mastersuppsats) i tre pinfärska exemplar. Och det var grädden på moset, pricken på i:et, the cherry on top. Glädjen fulländad.

Vad jag har skrivit min avhandling om undrar du ju nu. Tack som frågar.

Jo, jag har undersökt hur flyktingen framställs i biståndsorganisationers webbtexter om flyktingsituationen. För att göra det har jag bland annat tagit fasta på med vilka ord flyktingen omnämns, vilka verb som används för att beskriva vad flyktingen gör samt vilka bilder som används för att porträttera den flyende. Det finns en hel del forskning om hur flyktingen framställs i dagspress och medier, men nästan ingen forskning alls om hur flyktingen framställs i andra typer av texter och speciellt inte texter som kan anses vara neutrala eller till och med "stå på flyktingens sida". Därför tyckte jag det var intressant att undersöka hur flyktingen gestaltas just i det här materialet.

Jag jämför samtidigt webbtexter från Finland och Sverige för att se om det finns en skillnad mellan länderna. Därutöver undersöker jag också om biståndsorganisationer som har en uttryckt religiös strävan skiljer sig från materialet på något sätt, då det gäller hur flyktingen framställs. Men vad jag kommer fram till låter jag bli att avslöja. Istället får du fråga upp mig då du ser mig eller höra av dig på annat sätt. Jag är själv eld och lågor över min studie och därför berättar jag mer än gärna mer om min forskning! Det betyder ändå inte att jag inte kan vara kortfattad ;)

Det här temat är så aktuellt, väldigt känsligt och oerhört viktigt och jag kan ärligt säga att det har varit en otroligt givande och lärorik process; både att det att få fördjupa mig i ämnet, relevant forskning och användbara teorier, men också att uppleva den här skrivprocessen överlag. Det finns mycket jag skulle göra annorlunda och mycket jag skulle kunna göra bättre. Men jag måste ändå säga att med tanke på de omständigheter som omgav hela den här graduprocessen är jag löjligt stolt och nöjd över mig själv!

Ännu får jag vänta ett tag på min examen men ikväll, ikväll firar vi! 

HA ETT HÄRLIGT VECKOSLUT, KÄRA LÄSARE!